Tema: Morgonpromenader

 

 

 

Jag vandrar längs en liten väg förbi vinfälten, upp på kullarna. Passerar blommande mandelträd, borde kanske formulera mig poetiskt … filosofiskt ,,, men det får vara. Njuter av de vackert blommande träden och vill förmedla dem till alla andra.

I

Jag går min morgonpromenad
vandrar
längs en stig
längs en strand
änder samlas i viken

en andhona tvättar sin rygg
doppar sitt huvud i vattnet
gör ett kast
vattenkaskader sköljer över ryggfjädrarna

och svanar

en av svanarna betar
bara en bullig akter
syns ovanför ytan
så dyker huvudet åter upp
den återtar sitt vanliga flytläge

jag ser bara vita svanar
ingen svart

finns det svarta svanar?
enligt filosofiböckerna finns de inte
innan vi har hittat den första
alla svanar är tillsvidare vita

vågorna kluckar till höger om mig
solen glittrar i vågskvalpet
bländar mig
vita björkstammar passerar
till vänster om mig
ett flygplan går ner för landning
bullret når mig
bryter stillheten
luften är kylig
mot mitt ansikte
mina knän känns kalla
det doftar höst

jag går längs en strandstig
passerar genom landskapet
bilden av omgivningen
spelar som en film genom mitt medvetande
jag projicerar
och förlägger skeendet
utanför mig själv

eller

är det landskapet
som passerar genom mig?

mitt medvetande är universums centrum
allt som händer händer i mig
det som sker i mitt medvetande
är verkligheten,
jag står i direkt kontakt med universum
verkligheten finns i mitt huvud

påstår vissa

hur ser min värld ut?

II

känner mig svag i benen
mina steg blir osäkra
långsamma
jag svajar till
svettas
kroppen pockar på uppmärksamhet
synfältet smalnar av
blir suddigt i periferin
vattnet och björkarna finns kvar
liksom strandstigen där jag går
men de är inte längre viktiga

jag skärmar av
kroppen har ett ärende
mitt blodsocker sjunker
jag känner förändringen
i kroppens kemi

kroppens tillstånd
förändrar min upplevelse
av världen omkring mig

eller

förändras världen
när mitt blodsocker sjunker

jag gör min form

övningen vederkvicker mig
omgivningen klarnar
mina steg stadgas
kroppen drar sig tillbaka.

III

den här kroppen som är jag
vandrar längs en strandstig

den här kroppen som är jag
är en del av verkligheten
en avgränsad del

verkligheten utanför når mig
återspeglar sig i mitt medvetande
tar sig in via mina sinnen

ljuset i mina ögon
en oktav av elektromagnetisk strålning
selekterad ur ett oändligt hav av tillgängliga våglängder

ljudet i mina öron
kanske tio oktaver av luftvibrationer
utvalda ur ett oändligt hav av möjliga frekvenser

kylan mot min hud
från några tiotals minusgradet
upp till sextiofem gradet celcius
sen bränns det

fem smaker och ett begränsat antal dofter
jämför med hur hundar upplever doftriket

genom mina sinnen
upplever jag en liten del
av vad verkligheten
kan erbjuda
ett urval
som gör det möjligt för mig
att överleva i den här världen

under miljoner år av försök och misstag
har evolutionen givit mig
en uppsättning fungerande verktyg.

ögon som ser
det vi kan ta på
inte röntgenblick
som ser genom föremålen
inte en värmekamera
som ser avtryck av det som inte längre finns där
stereoskopiskt seende
som skapar en tredimensionell avbildning
vilket kan behövas för en fyrbent varelse
som lärt sig gå och springa
på två ben.

öron som hör
ljud som den mänskliga rösten kan frambringar
som hör när det lilla barnet gråter
som hör när den älskade
viskar små ordlösa ljud av kärlek
men som också hör
fienden som smyger i buskarna
men som inte hör fladdermössens ultraljud
vars ekon de orienterar sig efter.

så kan jag fortsätta
att räkna upp
hur mina sinnen visar mig det jag behöver veta
om världen runtomkring.

i min värld har jag inget annat fönster mot omvärlden
än de fönster mina sinnen erbjuder
jag finns i världen som kropp
avgränsad kropp
utan direkt kunskap om världen
fast jag är en del av den

jag har vad jag behöver
jag känner inte ”das Ding an sich”
som Kant säger
har bara en avbildning av en del av verkligheten

IV

med allsköns apparater
har vi utvidgat världen
den värld vi kan ha erfarenhet av
apparater som anpassar okända utsnitt av världen
till våra sinnen

vi kan se in i verklighetens mikrostruktur

se och skapa oss nästan begripliga modeller av
hur verkligheten är uppbyggd
i de små detaljerna

molekylernas värmedans
atomernas bundna rörelse inom molekylerna
se elementarpartiklarna
hur de växelverkar, kolliderar,
kastar lyra mellan sig
med elementarpartiklar som bollar
bolleken håller dem samman.

vi kan se universum

med stjärnkikare och teleskop
kan vi förstora ljuset
och se de spår av universum
som ljuset passerat på sin väg till oss
se de spår som ljuset gömmer
spår som är för små
och obetydliga
för att våra ögon ska kunna uppfatta dem
men som ändå finns där
för oss att upptäcka med våra apparater.

V

min värld

där jag ser träd, gräs, stenar
och en glittrande vattenyta
i allt detta
finns detta andra
som jag inte kan erfara
inte behöver känna till
om jag inte vill
men som ändå finns där
som ett oavbrutet skeende

allt flyter

denna underbara värld som pågår
är den inte fantastisk

På strandpromenaden
ligger barndomens drake
en multnande, mossbelupen trädstam
draken som flög till ’Landet Längesedan’
jag ser bilden framför mig
det gamla trädet
breder ut sina drakvingar
flyger iväg
med två barn på ryggen
’Nu går jag bort dit stigen bär’
tänker jag som lille Per
när jag ser standpromenadens drakstam.

Längtan till landet som icke är
ibland påträngande,
ibland bara som en visshet
det finns en reservutgång
fantasins säkerhetsventil
men just nu gläder jag mig åt
landet här och nu
solen
höstlöven på marken
förmultnar
om inte gaturenhållningen sopar upp dem alla
fjärdens glittrande vågskvalp

jag längtar inte bort
gör min form
vill ytterligare befästa
banden till landet som är
har en recension som ska skrivas
en skrivmaskin som väntar
men just nu
borstar jag mitt knä
klappar hästens man
och stänger en dörr
här och nu

Hemma igen
vandrar längs glittrande vågskvalp
en bländande solgata
ornament i rörelse
jag minns dammen i Alhambra

inte alla björklöv är gröna
några gulnar redan
luften är kylig, friskt kylig
jag andas höstdofter
Västerbrons solbelysta båge
strandkaféet har stängt

jag står där vid stranden
med en fot stadigt förankrad
den andra beredd
att ta ett steg
överskrida en gräns
ser Söders höga strandsluttning
Högalidkyrkans två torn
rester av Bryggeriet
den gyllene hägern lyfter sina vingar
för lat att knäppa rocken
borstar mitt vänstra knä
stänger en dörr
eller öppnar den kanske

Riddarholmskyrkans
genombrutna tornspira
stadshusets kompakta tegeltorn
en hög tegelvägg
genombruten av ljusinsläpp och fönster
tänker på katedralen i Albi
också den i tegel
ofantlig
en tegelvägg utan ljusinsläpp eller fönster
utstrålande segervisshet och maktfullkomning
kätteriet är utplånat
den rätta tron har segrat
den nordfranska kungen
har erövrat Occitanien

med en fot tung
stadigt förankrad
rotad
i hembygd
i mitt nya hem
jag står för vem jag är
hämtar kraft

en fot lätt
rörlig
beredd till steg
söker nytt fäste
upptäcker nya världar
hittar nya hem
inte sämre karl än att jag kan ändra mig

för lat att knäppa rocken
jag ska kanske inte stanna
för länge
allt är föränderligt
världen flyter
även Mälaren
fast det knappast syns
öppnar en dörr
stänger kanske en annan

hemma igen
en höstpromenad
i mitt Stockholm
ett av mina hem

(Publicerad  på facebook 4 sptember 2015)

Dimman välver in över Slussen.

 

 

 

 

Västerut är sikten fri.