Ett samtal kring ett middagsbord.
Runt bordet psykologen (P), moralteologen (T), administratören (A) och amatörfilosofen (F).
Psykologen inleder samtalet genom att kasta ut en brandfackla.
P: När vi nu sitter så här kring bordet och samtalar så har jag en fråga. Jag skulle gärna vilja veta vad ni anser om skam och skuld. Finns det någon skillnad och vilken är den i så fall?
T: En intressant och bra fråga. Rent spontant skulle jag vilja säga så här. Skuld handlar om att man inför sig själv erkänner att man har gjort fel, att man inte accepterar sina egna handlingar. Skam handlar mer om ens förhållande till andra, om vad andra tänker om en. På det sättet tycker jag att skam på ett sätt är en mycket ytligare känsla än skuld.
F: Du menar ungefär den där känslan man får när man blir ertappad med fingrarna i syltburken?
A: Precis, just så, det känner jag igen. Därför håller jag med T. Skam är den känsla man får när man har gjort något som får andra att klandra en eller se ner på en. Skuld är mera personligt.
F: Ordet skuld har i så fall två olika användningar. Även skuld kan rikta sig mot en annan, mot någon utanför. Man säger att man har en skuld till någon, att man är skyldig någon något, att man gjort något som man måste återgälda. Det kan naturligtvis vara något helt trivialt, som att man lånat pengar och är skyldig att betala tillbaka, men det kan också handla om en mer abstrakt, moralisk skuld.
T: Jag tycker i alla fall att skuld går mer på djupet, är mer personligt. Kan man känna skuld så visar man att man kan ta ett moraliskt ansvar, att man är ett moraliskt subjekt. Jag vill inte tala om samvete men skuld är den känsla man upplever när man sviker sina egna ideal, skam är mera en känsla av att ha gjort bort sig.
A: När man skäms talar man ju om rodnande kinder och att man vill sjunka genom jorden, det är alltid inför de andra.
P: På psykologspråk har ordet skam en helt annan och mycket djupare innebörd, man kan tala om ett slags existensiell skam, en skam över att överhuvudtaget finnas till.
F: Jag har också läst och hört föredrag om ”existensiell skam” men innan vi går över på den så vill jag stanna ännu en stund vid skammen och då skam som en tillhörighetsmarkering. Genom att skämmas när vi brutit mot gruppens uttalade eller outtalade normer och regler så visar vi att vi accepterar reglerna och att vi vet om att vi har brutit mot dem. Att inte skämmas är då att revoltera mot gruppen, att ställa sig utanför, att inte acceptera regelsystemet. Genom att visa att man skäms visar man att man fortfarande vill vara med och man kan därför återupptas i gruppen.
T: Men det måste väl i så fall komma inifrån och vara uppriktigt. Att tvinga folk att sitta i en skamstock eller stå i skamvrån som man gjorde förr kan inte ha fungerat särskilt väl. Det måste väl närmast ha utlöst känslor av hat och revolt.
F: Ja särskilt om man sen efter att ha visat att man visat sin skam inte accepterades fullt och helt i gruppen eller samhället på ett tydligt sätt. Inom vissa sektliknande vänstergrupper på 60-talet använde man den här mekanismen, man skulle göra offentlig avbön omman avvek från den rätta läran.
P: Men jag vill komma tillbaka till den existensiella skammen. Inom psykiatrin talar man om grundläggande affekter och dit hör skammen. Ett barn som ingen ser, ingen älskar, växer upp med en stor tomhet, en känsla av att inte ha rätt att existera, en skam över att finnas till. Den skammen går mycket djupare och är myket svårare att komma åt i terapin än någonsin en känsla av skuld. Som Buber säger: ”Det är i mötet med den andre vi blir till.”
T: Jag kan förstå att den sortens skam, den sortens totala övergivenhet som jag skulle kalla det, även innebär en total oförmåga att känna tillit, som vi talade om i ett tidigare samtal. Jag ska tänka vidare på det du har sagt, det var en ny tanke för mig.
F: Sen finns det ännu en aspekt av skambegreppet. Det är när skammen inte bara drabbar individen utan en hel grupp – familjen eller klanen. Det är då man tala om skamkulturer. Men det får bli en annan diskussion.