Arkiv: Alla poem

(Publicerad på Facebook 2014-11-27)

Kyligt
himlen är grå
ett lätt dis suddar ut alla konturer

gatan är folktom
konstgräset i parken skiftar i gult
konstisbanan är ännu inte frusen
november har varit alltför varm
trots frånvaron av sol

på andra sidan gatan
är trottoaren tom
inga bord är utställda,
inga stolar att sitta på,
inga människor sitter
på de obefintliga stolarna
kring de obefintliga borden
inga samtal pågår
på trottoaren utanför mitt stamfik
gatan är tyst

vår lilla systembutik
med självbetjäning
och begränsat utbud
har nyss öppnat,
vill man blanda drinkar
får man gå någon annan stans
grön chartreuse
och blå curacau
finns inte här,
finns bara på systemet
ute i Bromma
där det vackra
drinkblandande folket bor

en kvinna och en man
grälar högljutt
och ivrigt gestikulerande
om rätten att sitta där,
utanför systembutiken
där folk kommer ut
med klirrande plastkassar
växelpengarna fortfarande tillgängliga
och plånboken i handen
söker sin plats i en ficka

jag springer över torsgatan
för att hinna
innan bilarna tar fart
den gröna gubben har redan slocknat
och blivit röd.

möter trafiksaneringsröra
med tunga cementblock
som ska förhindra
vanebeteende
från för några månader sen

staden förändras
gator täpps igen
nya vägar öppnas
nedlagda butiker
ersätts av
snabbkaffekedjor
med utländska namn
Waynes Coffee
Espresso House
och av
hårfrisörerier
med fantasifulla firmanamn

på bron
två polisbilar
med blinkande blåljus
har stoppat en cyklist
en polisman talar allvar med honom
ber om legitimation
har han kört för fort
eller begått någon annan
allvarlig trafikförseelse
som bara cyklister kan

i klyftan
mellan husfasaderna
på andra sidan bron
budbilar
med kartonger
och lastpallar fyllda av paket
stadens blodomlopp
och näringstillförsel
om en stund
ska affärerna fyllas
av stressande
lunchshoppande
människor
på jakt efter
den senaste inneprylen
det gäller att vara förberedd

flemminggatan visar grön gubbe
en personbil kilar in sig framför oss
struntar i sitt eget rödljus
mannen bredvid
sparkar i bildörren
så det dånar i plåten
och bildar en buckla
han linkar vidare
kanske bröt han en tå
själv sväljer jag min irritation
jag sprang ju själv nyss mot rött
man måste vara konsekvent
trots kolakowskis lovsång till inkonsekvensen

så ser jag äntligen vattnet
mälarfjärdens krusade yta
långt där i fjärran
där gatan öppnar sig mot rymden
likt tvärgatorna på manhattan
västerbrons valv skymtar
genom avlövade trädkronor

små korta vågor
prasslar mot stranden
längs strandpromenaden
gårdagens dimma är försvunnen
skingrad
bortblåst
Långholmens badklippor
visar sig
med detaljskärpa
Södermalms ansikte mot Mälaren
husfasader
framträder majestätiska
lockande
hemlighetsfulla
inbjudande

En grupp dagisbarn
i blålila västar
med illgröna självlysande kantband
matar änder
vräker sig på parkbänken

hängpilarna
bär fortfarande löv
tunga grenar
välver sig över vandraren
strävar ut över vattnet

mellan några björkar
tvättstreck fyllda av
ett otal kvarglömda vantar och handskar
vänster och höger i kaotisk oordning
mycket få med maka
hur kan man tappa bara den ena vanten
utan att märka att man fryser
om bara den ena handen

vantarna på klädstreck
en oavsiktlig
mänsklig installation
i den välplanerade parken

möter en välklädd dam
med en liten vit, lurvig hund
i ett långt koppel

en ung man
i rödbruna löparshorts
över svarta trikåkalsonger
springer förbi mig och försvinner

mälarstrandskajen
med alla de förankrade båtarna
de är så många nu
att de är förtöjda på tvären
med bara stäven mot kajen
förr i tiden låg de alltid längs med kajen
vi blir alla fler och fler
även båtägarna

förr i tiden
när jag var ung,
så där en fyrtio ungefär
brukade jag gå här
titta på båtarna och drömma
om hur det skulle vara
att äga ett av de små fartygen
tuffa ut på sjön
utforska Mälaren
med alla dess vikar och sund
och hemliga skrymslen
slussa sig ut
genom hammarbyslussen
ut på saltsjön
ut på havet
utforska skärgården
ta sig över till den finska sidan
och lära känna åland
och åbolands skärgård i detalj
göra den till min liksom den var mina syskons

det blev aldrig mer än en längtansfylld vision
och lika bra var kanske det
jag skulle aldrig ha klarat av
allt arbete det innebär att äga en båt
att äga är att vara ägd
jag är för lat
för att vårda mig om ägodelar
de ska bara finnas där
när jag behöver dem

jag vill resa genom livet
med lätt bagage
beredd att bryta upp med kort varsel
kasta mig på drakvingar ut över stupet
och förlita mig på att
vingarna bär

när jag flyttade till Stockholm tänkte jag
att tio år här skulle bli lagom
nu har det gått fyrtiofem
och jag är fortfarande kvar
när de tio åren hade gått
var familjen inte längre
ett lätt bagage
som jag kunde ta med mig
de hade valt ett eget liv
och valt att stanna här
jag fick foga mig i deras beslut
eller överge dem och dra vidare
ensam

här står inga turistbussar
vid stadshuset i dag
inga klungor av gästande japaner
glasskiosken på kajen
är stängd och tillbommad
bord och stolar inplockade
jag brukade kunna ta paus här
när solen sken
och vattnet glittrade
smutta på en kopp kaffe
och två glassbollar
pistage och polkagris

klara sjö
instängd mellan betongkajer
och en förgiftad botten
som ingen vågar sanera
för att inte bottengiftet
ska spridas ännu mer

En fotograf
tar bilder av en manlig modell
letar efter den rätta
uttrycksfulla bakgrunden
kombinationen av
vattenspegel
havsvågssimulerande byggnadsfasad
ett brovalv

en grupp pensionärer
åldringar i min egen ålder
promenerar i samlad tropp
ivrigt samspråkande
längs strandpromenaden

upp för trapporna mot bron
här under bron brukar det alltid finnas
stora svarta plastsäckar
och hoprullade filtkorvar
ägodelar och logi
för de hemlösa
i dag är här tomt
de hemlösa är tillfälligt bortstädade

uppe på bron ett minne
förr
när jag brukade komma in varje morgon
med pendeltåget från spånga
kunde man se
hur halva bron slutade i en husvägg
man hade planerat för en bred, stor motorväg
som från mälarstranden
skulle leda trafiken
rakt in i stadens hjärta
lyckligtvis var det någon som lade ner projektet
kanske tog pengarna slut
kanske var det någon som tänkte efter
gjorde en ytterligare utredning
bron som ledde rakt in i en husvägg stod länge kvar
som en påminnelse
dagens planerare
av förbifarter och slussentrafik
borde kanske ta sig en titt på
hur tankarna gick när man planerade barnhusbron
och hur det gick sen
och varför

åter inne i klyftorna
mellan husfasader
en skolgård,
ett hotell
en begravningsbyrå
restauranger med luncherbjudanden
priset sjunker med en tia
när man kommer tre kvarter bort
från odenplan

torsdag
ärtsoppa och pannkaka
avslutning
på min novemberpromenad

2014-11-27

/Rabbe

(Publicerad på Facebook 2014-04-12)

Hela månaden mars
har vinstockarna stått där bruna.
Knotigt skulpterade
varianter av begreppet form,
brunt mot den gulbruna sanden,
samlat kraft
förankrat sig stadigare
ständigt stadigare i sandjorden.

Bönder har ansat
beskurit
avlägsnat fjolårets förtorkade rester
för att ge plats åt det nya
lagt till en ytterligare stödtråd
för nya rankor att klättra på
komma sig än högre upp
få än mer plats för sol och luft.

Denna vecka kom våren i vinfälten
skott med små gröna blad
som växer sig större
för var dag jag går här
breder ut sig
öppnar sig mot solen,
mot ljuset och värmen.

Gräset grönskar
den blålila irisen,
min mammas blomsternamne
har slagit ut och vissnar bort
vallmons orangeröda fläckar
dyker upp i det gröna gräset
ska snart försvinna även de.
Snart är hela världen grön.

Femtio nyanser av grönt
för den som letar efter de små skillnaderna
Ett grönt helvete
säger min konstnärsvän
som söker starka färger och tydliga kontraster
men än avtecknar sig
de bruna knotiga stockarna
i de grönskande fälten
bärarna av de rankor
som av sol, luft och vatten
ska skapa druvklasar nästa höst.

Jag går över kullarna
bland vinfälten
i den kyliga morgonluften
ser livet återvända

En lite grön larv
svävar fritt i luften över stigen
hänger i en tunn tråd
som den själv spinner
medan den sänker sig från en trädgren
högt däruppe,
på väg mot
mat kanske
eller en plats att förpuppa sig på
bli en vacker fjäril
flyga en dag
hitta en partner
föra fjärilslivet
eller kanske larvtillvaron
vidare i en ny generation

Själv går jag här
i vårgrönskan
och tänker på krig,
inbördeskrig.
Alla krig har sina hjältar
även förlorarna
men inte ett brödrakrig.
Då är det segraren som avgör
vilka som var hjältar
och vilka som bara var
upprorsmän
laglösa förbrytare
huliganer.

Ännu på 2000-talet fick den senaste (sista?)
anonyma massgraven
från det finska inbördeskriget
gravstatus med en förteckning över dem
som låg där begravna,
då hade det gått nästan nittio år
sedan kriget tog slut.
I Spanien måste man fortfarande
sjuttiofem år efteråt
processa i domstol
för att få hitta och identifiera
anförvanters gravgropar.

I mitt gamla hemland
ser man på kyrkogårdar
minnesmärken över dem som
’föll för Finlands frihet 1918’.

När ska man resa
minnesmärken över alla dem som
’föll för drömmen om en mänskligare och mer rättvis värld’
?
/Rabbe