Senast uppdaterat den 4 februari, 2020
Soluppgång. En orangeröd strimma över Söder, stiger, smalnar, blir en båge, en bula, en halv boll. En solgata av rödglimmande guld bygger en bro över fjärden, Jag kommer att tänka på Josef Julius Wecksells dikt om den lilla fågeln som ser en soluppgång på andra sidan havet och lyfter för att få ta del i skönhetsupplevelsen. ”Han flyger tills vingen brister…” inleds den sista strofen. Min far brukade sjunga den ibland på söndagsförmiddagen när han behövde sjunga upp rösten inför högmässan.
Det är vindstilla; sjön ligger blank. En svart simfågel, en svärta, simmar förbi och hälsar mig godmorgon med sitt skrän. Mot Långholmen avtecknar sig en vit passagerarbåt, glider tyst vidare, ut mot öppnare fjärdar. Strömmen av bilar, cyklister och vandrare uppe på Västerbron ger ett svagt bakgrundsbrus, i övrigt är allt stilla. Jag ställer mig på min vanliga plats, blickar ut över Riddarfjärden och låter stillheten sjunka in i mig.
Vid kanten av terrassen står en svartklädd man; ingen av oss visar nå
got tecken på att vi uppmärksammat varandra. Doften av apelsinen han skalar når mina näsborrar. Jag inleder min form, halvvägs igenom noterar jag att mannen försvinner utan att göra väsen av sig. Jag fullföljer formen.
Övningen jag gör bygger på en uttalad princip: ”Stå aldrig med bägge fötterna på jorden.” Kroppen ska omväxlande vila på ett av benen, det andra ska vara färdigt för att flytta sig, ta ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. En kompletterande regel är att man alltid bör förvissa sig om att ”isen bär” där man ställer ner sin fot innan man flyttar över tyngden dit.
Medan jag vandrar vidare längs Mälarstranden funderar jag på om principen även är användbar som levnadsregel. För mig har den känts naturlig; jag har alltid känt mig som ett ”driftgräs”, en sådan där gräsboll som kommer rullande med vinden i amerikanska västernfilmer. Vinden blåser vart den vill och man låter sig föras, rullar som en boll genom öknen. När vinden mojnar och bollen stannar skickar man ner sina rötter och suger näring ur marken där man råkar befinna sig.
Eftersom jag är född i en prästfamilj tillbringade jag min ungdom med en fot i ”världen” och en fot i den religiösa, kyrkliga sfären. Jag kunde lätt skifta fot mellan de två världarna men jag hörde aldrig helhjärtat till i någondera. Någon gång som ung vuxen valde jag ”världen”. Min rörliga fot lättade, letade efter fast mark på ett nytt ställe, hittade en livshållning och en världsbild som gjorde tillvaron begriplig och meningsfull men utan att förankra båda benen någonstans. Jag har fortfarande ett behov att säga emot, ifrågasätta, vara kättersk. Det är mitt sätt att hålla en fot rörlig, vara ständigt beredd att förflytta mig och samtidigt ett sätt att ständigt testa om isen håller.
Dagen är kylig. Det ligger en isskorpa på de små pölarna längs strandpromenaden. Men ljuset, ljuset är på väg tillbaka; dagarna blir längre för varje ny dag som kommer.
Jag skyndar på stegen för att hålla kylan stången. Snart är jag hemma i värmen igen.