Senast uppdaterat den 4 februari, 2020
Morgonen är mulen – grå men inte blöt. Jag kommer ner till mälarstranden och ser en glimt av den uppgående solen i en reva i molnen ovanför Söders höjder. En västanvind stryker över fjärden, Vattnet är i rörelse; vågorna skvalpar mot strandstenarna, Vinden är inte bitande men griper ändå tag i mig, skjuter mig fram mot men lilla terrass. Ett flygplan på väg till Bromma dyker fram ur molnen, jag hör motorrnullret och ser planet försvinna ner åt höger.
Min lilla terrass ligger öde. Något tiotal meter ut i vattnet flyter en bortslängd julgran och samlar bråte. Den verkar vara förtöjd; den har legat där på samma plats i minst en vecka.
Nyfikna och förhoppningsfulla kommer en flock änder simmande. De väntar väl att jag ska slänga ut mat åt dem eftersom jag blivit stående. Besvikna simmar de vidare. Ett svärta dyker och kommer upp intill stenmuren. Fjolårets gulnande vasstrån vaggar i vågorna i glesnande rader; ännu har inte årets nya, gröna skott skjutit upp över vattenytan.
Jag ställer mig på min vanliga plats, slappnar av, sjunker in i mig själv, betraktar stranden på andra sidan, noterar Högalidskyrkan med sina två torn som från där jag står nästan ligger i linje med varann. Jag fokuserar varningsskylten som förbjuder ankring; här går en kabel dragen tvärs över fjärden. Bakom min rygg en strid ström av bilar och cyklister på väg in mot mot stan, in till jobbet.
Längs strandpromenaden vandrar män och kvinnor ute med sina hundar, de stannar och umgås ibland när hundarna bestämt sig för att odla en bekantskap och snusa varann under svansen. Några få joggare springer förbi. Mest gå där människor som är på väg, folk med ett mål; raka i ryggen, och med bestämda, raska steg. Jag gör min form; lyfter en hand som ville jag stödja himlen; svänger runt och borstar av knät; sträcker på mig och höjer en arm som en trana som vecklar ut sina vingar; låter mina kaotiska händer flyga som lätta moln från höger till vänster. Det sägs att mina händer ska vara så mjuka att inte ens en fågel ska kunna lätta från handen, fågeln ska inte få avstamp, min hand ger inget motstånd.
De förbipasserande tittar ihärdigt rakt fram. De vill inte framstå som nyfikna även om många av dem kanske undrar. Mycket sällan stannar någon och tittar, frågar vad jag håller på med, kommer med en eller annan kommentar. En gång hejdade en äldre kinesfarbror mig och påpekade att jag var för spänd i händerna. Ibland blir en medelålders dam med hund stående. Hon brukar tycka att det ser vackert ut det jag gör.
Jag vandrar vidare längs strandpromenaden. Folk jag möter är ofta de samma morgon efter morgon. Vi hälsar inte. Någon sällsynt gång när vi mötts och känt igen varann tillräckligt många gånger, mött varandras blickar, kan det hända att vi ger varann ett försiktigt, igenkännande leende, mumlar ett svagt hej. Men jag går i en svensk storstad; här är vi anonyma, här hälsar vi inte. Det är inte som i min sydfranska by. Där hälsar alla. ”Bon jour madame”,. ”bon jour monsieur” säger vi när vi passerar varann på gator och torg och våra blickar möts. Jag läste någonstans att en majoritet av fransmännen i en attitydundersökning svarade att de helst ville bo på en plats där folk hälsade på varann. Det skapar hemkänsla och samhörighet.
Vid Klara sjö möter jag mina ”tre små gummor”. Vi har sett varandra så många gånger på morgonpromenaderna att vi numera stannar och byter några ord. När jag var bortrest en vecka och kom tillbaka fick jag höra att de hade saknat mig. Det värmde. Några anonyma människor i denna storstad har sett mig, upplever mig som en del av deras vardagsvärld på samma sätt som de är en del av min. Jag hör till och det gör mig glad