Hoppa till innehåll

Arkiv: Alla poem

lyriska inlägg och bilder

Aprilvår

En morgon när jag kommer ut på gatan möts jag av snötäckta biltak. Smältande isfläckar på trottoaren gör stegen försiktiga och trevande. Nere vid Mälarstranden är gräset täckt av nattgammal snö. Nattkylan hänger kvar i luften. En iskall västanvind griper tag i mig och får mig nästan att tappa balansen.

Ute på fjärden simmar gäng av incel-hannar med glänsande huvuden oroligt omkring på jakt efter tillgängliga honor. Det är ont om dem, de få jag ser simmar lugnt i strandkanten med en eller två uppvaktande hannar i släptåg. Om incel-gänget närmar sig reser sig den utvalde, sträcker på benen och flaxar med utbredda vingar. Inkräktarna får dra sig tillbaka och leta efter nya objekt att uppvakta. Det etablerade paret kan lugnt simma vidare i sitt sökande efter en lämplig häckningsplats.

En gång i tiden, när jag var ung, cirkulerade en föreställning att kvinnor inte hade någon egen, medfödd sexualitet, den väcktes av den förste man som förförde henne. Efter det var hon lovlig. Männen föreställde sig att kvinnorna då på samma sätt som männen var slavar under sin vaknade sexualitet och inte brydde sig speciellt om vem den uppvaktande mannen var, huvudsaken var att han var försedd med de nödvändiga manliga attributen. Moderna incel-män tycks ha bevarat den föreställningen. Kvinnor som inte längre är oskuld har inte rätt att välja och vraka och göra sig otillgängliga. Men även i naturen är det honorna som väljer även om den utvalde ibland behöver försvara denna hennes rätt.

Något tiotal meter ut från stranden ligger en grästuva och flyter. I vintras, i morgonmörkret tog jag den för ett bortkastad julgran. Jag undrar om den är avsiktligt ditlagd för att ersätta de vildvuxna grästuvorna längs strandkanten. Hela senaste år har strandpromenaden upprustats, nytt gräs och nya buskar har planterats, promenadvägen asfalterats, strandgräset tuktats och stranden stenlagts. Strandfåglarna har förlorat de gömställen där de osedda kunde ruva och gömma sina små ungar.

På tuvan håller ett par skrattmåsar på att inrätta sig. Ännu är det för tidigt att sätta bo men de förbereder sig. Inte så att jag tror att de medvetet planerar, men genom att nu leva ut sitt behöv att utforska och ordna en häckningsplats kommer de när det bli dags att minnas platsen de ställde i ordning och ta den i besittning. Ser jag noggrannare efter kan jag urskilja att också en andhona håller på att ta platsen i besittning. Med sin brunspräckliga fjäderskrud är hon nästan omöjlig att upptäcka där i gräset. Någon har tänkt till och brytt sig om strandfåglarna.

Min plats i allt




allt flyter, menade den gamle


universum är icke, universum sker,
förändring är det enda bestående


vad är jag i detta flöde?
ett kärl, en bäckfåra, genom mig flyter en rännil av universum


celler dör, försvinner, nya bildas i deras ställe,
atomerna i den här kroppen
är beständiga men inte stationära, de vandrar vidare,
atomer rinner genom mig


min identitet hänger inte på vilka atomer jag består av
– atomer har ingen identitet, de är utbytbara –
min identitet är det unika mönster
atomer och molekyler bildar i bygget av den här kroppen.


levande tar jag del i materiens flöde genom mig


långsamt nöts bäckfårans väggar, fåran planar ut
smälter in i omgivningarna,
utan hinder flödar universum vidare där jag en gång fanns


jag är inte längre med – mitt här och nu finns inte längre
från mitt där och då går en svallvåg
genom nornornas vävda mönster


Publicerad i Poesi på en dag 2019 ;
Författarnas Bokmaskin

Ett Morgonpass (2)

Soluppgång. En orangeröd strimma över Söder, stiger, smalnar, blir en båge, en bula, en halv boll. En solgata av rödglimmande guld bygger en bro över fjärden, Jag kommer att tänka på Josef Julius Wecksells dikt om den lilla fågeln som ser en soluppgång på andra sidan havet och lyfter för att få ta del i skönhetsupplevelsen. ”Han flyger tills vingen brister…” inleds den sista strofen. Min far brukade sjunga den ibland på söndagsförmiddagen när han behövde sjunga upp rösten inför högmässan.

Det är vindstilla; sjön ligger blank. En svart simfågel, en svärta, simmar förbi och hälsar mig godmorgon med sitt skrän. Mot Långholmen avtecknar sig en vit passagerarbåt, glider tyst vidare, ut mot öppnare fjärdar. Strömmen av bilar, cyklister och vandrare uppe på Västerbron ger ett svagt bakgrundsbrus, i övrigt är allt stilla. Jag ställer mig på min vanliga plats, blickar ut över Riddarfjärden och låter stillheten sjunka in i mig.

Vid kanten av terrassen står en svartklädd man; ingen av oss visar något tecken på att vi uppmärksammat varandra. Doften av apelsinen han skalar når mina näsborrar. Jag inleder min form, halvvägs igenom noterar jag att mannen försvinner utan att göra väsen av sig. Jag fullföljer formen.

Övningen jag gör bygger på en uttalad princip: ”Stå aldrig med bägge fötterna på jorden.” Kroppen ska omväxlande vila på ett av benen, det andra ska vara färdigt för att flytta sig, ta ett steg framåt, bakåt eller åt sidan. En kompletterande regel är att man alltid bör förvissa sig om att ”isen bär” där man ställer ner sin fot innan man flyttar över tyngden dit.

Medan jag vandrar vidare längs Mälarstranden funderar jag på om principen även är användbar som levnadsregel. För mig har den känts naturlig; jag har alltid känt mig som ett ”driftgräs”, en sådan där gräsboll som kommer rullande med vinden i amerikanska västernfilmer. Vinden blåser vart den vill och man låter sig föras, rullar som en boll genom öknen. När vinden mojnar och bollen stannar skickar man ner sina rötter och suger näring ur marken där man råkar befinna sig.

Eftersom jag är född i en prästfamilj tillbringade jag min ungdom med en fot i ”världen” och en fot i den religiösa, kyrkliga sfären. Jag kunde lätt skifta fot mellan de två världarna men jag hörde aldrig helhjärtat till i någondera. Någon gång som ung vuxen valde jag ”världen”. Min rörliga fot lättade, letade efter fast mark på ett nytt ställe, hittade en livshållning och en världsbild som gjorde tillvaron begriplig och meningsfull men utan att förankra båda benen någonstans. Jag har fortfarande ett behov att säga emot, ifrågasätta, vara kättersk. Det är mitt sätt att hålla en fot rörlig, vara ständigt beredd att förflytta mig och samtidigt ett sätt att ständigt testa om isen håller.

Dagen är kylig. Det ligger en isskorpa på de små pölarna längs strandpromenaden. Men ljuset, ljuset är på väg tillbaka; dagarna blir längre för varje ny dag som kommer.

Jag skyndar på stegen för att hålla kylan stången. Snart är jag hemma i värmen igen.

Ett morgonpass (1)

Morgonen är mulen – grå men inte blöt. Jag kommer ner till mälarstranden och ser en glimt av den uppgående solen i en reva i molnen ovanför Söders höjder. En västanvind stryker över fjärden, Vattnet är i rörelse; vågorna skvalpar mot strandstenarna, Vinden är inte bitande men griper ändå tag i mig, skjuter mig fram mot men lilla terrass. Ett flygplan på väg till Bromma dyker fram ur molnen, jag hör motorrnullret och ser planet försvinna ner åt höger.

Min lilla terrass ligger öde. Något tiotal meter ut i vattnet flyter en bortslängd julgran och samlar bråte. Den verkar vara förtöjd; den har legat där på samma plats i minst en vecka.

Nyfikna och förhoppningsfulla kommer en flock änder simmande. De väntar väl att jag ska slänga ut mat åt dem eftersom jag blivit stående. Besvikna simmar de vidare. Ett svärta dyker och kommer upp intill stenmuren. Fjolårets gulnande vasstrån vaggar i vågorna i glesnande rader; ännu har inte årets nya, gröna skott skjutit upp över vattenytan.

Jag ställer mig på min vanliga plats, slappnar av, sjunker in i mig själv, betraktar stranden på andra sidan, noterar Högalidskyrkan med sina två torn som från där jag står nästan ligger i linje med varann. Jag fokuserar varningsskylten som förbjuder ankring; här går en kabel dragen tvärs över fjärden. Bakom min rygg en strid ström av bilar och cyklister på väg in mot mot stan, in till jobbet.

Längs strandpromenaden vandrar män och kvinnor ute med sina hundar, de stannar och umgås ibland när hundarna bestämt sig för att odla en bekantskap och snusa varann under svansen. Några få joggare springer förbi. Mest gå där människor som är på väg, folk med ett mål; raka i ryggen, och med bestämda, raska steg. Jag gör min form; lyfter en hand som ville jag stödja himlen; svänger runt och borstar av knät; sträcker på mig och höjer en arm som en trana som vecklar ut sina vingar; låter mina kaotiska händer flyga som lätta moln från höger till vänster. Det sägs att mina händer ska vara så mjuka att inte ens en fågel ska kunna lätta från handen, fågeln ska inte få avstamp, min hand ger inget motstånd.

De förbipasserande tittar ihärdigt rakt fram. De vill inte framstå som nyfikna även om många av dem kanske undrar. Mycket sällan stannar någon och tittar, frågar vad jag håller på med, kommer med en eller annan kommentar. En gång hejdade en äldre kinesfarbror mig och påpekade att jag var för spänd i händerna. Ibland blir en medelålders dam med hund stående. Hon brukar tycka att det ser vackert ut det jag gör.

Jag vandrar vidare längs strandpromenaden. Folk jag möter är ofta de samma morgon efter morgon. Vi hälsar inte. Någon sällsynt gång när vi mötts och känt igen varann tillräckligt många gånger, mött varandras blickar, kan det hända att vi ger varann ett försiktigt, igenkännande leende, mumlar ett svagt hej. Men jag går i en svensk storstad; här är vi anonyma, här hälsar vi inte. Det är inte som i min sydfranska by. Där hälsar alla. ”Bon jour madame”,. ”bon jour monsieur” säger vi när vi passerar varann på gator och torg och våra blickar möts. Jag läste någonstans att en majoritet av fransmännen i en attitydundersökning svarade att de helst ville bo på en plats där folk hälsade på varann. Det skapar hemkänsla och samhörighet.

Vid Klara sjö möter jag mina ”tre små gummor”. Vi har sett varandra så många gånger på morgonpromenaderna att vi numera stannar och byter några ord. När jag var bortrest en vecka och kom tillbaka fick jag höra att de hade saknat mig. Det värmde. Några anonyma människor i denna storstad har sett mig, upplever mig som en del av deras vardagsvärld på samma sätt som de är en del av min. Jag hör till och det gör mig glad

Flyttstädning

jag städar
sitter i ett kaos av fragment
minnen av ett levt liv

man skriver om dödsstädning
nu när vi fyrtiotalister nalkas slutet
jag väljer att kalla det flyttstädning

jag vill hålla mig kvar på ytan
inte drunkna i spillror av minnen
inte spara dem i kartonger och väskor
som jag ändå aldrig öppnar
leva här
leva i ett nu
delta i den framtid som blir allt kortare

ångest kramar mig
separationsångest
avsked från en yrkesidentitet
ett liv
åker till tippen med allt jag åstadkommit
datorprogram är flyktiga
de varar inte i sekler
motstår inte tidens tand

min farfar byggde hus
de står sig

dock
spåren efter honom på internet
att han tog hand om människor som farit illa
i en frälsningsberusning
kring en österbottnisk profetissa
i slutet av förrförra seklet

”Ett vet jag som aldrig dör
dom över död man”
säger Havamal

kanske är inte ens hus det mest beständiga

på en kusinträff för några år sedan
bland vår gemensamma farfars ättlingar
reste sig en ung kemistuderande
och frågade:
”Vi använder ett kompendium vid laborationerna
författaren har vårt efternamn
kan det vara någon i släkten?”

Det kompendiet skrev jag för femtio år sedan,
och det används alltså fortfarande

kanske blev något bestående trots allt.
kanhända snurrar någon programslinga
som jag konstruerat
fortfarande i ett system någonstans
utan att någon vet det

jag bläddrar i papper
hittar urklipp som jag sparat sen tonårstiden
ser mönster
jag sparar fortfarande klipp
enligt samma principer
jag slänger dem
om jag inte har läst om dem på dessa decennier
så kommer jag inte att läsa dem i framtiden heller
spår finns i den kaotiska röra
som är mina lagrade minnen
i kropp och hjärna

Jag rensar
jag kastar bort
jag bereder rum för något nytt

min hjärna rymmer mer
men inte det fysiska rummet
som omger mig

när livsrummet ska krympas till hälften
får endast det viktigaste plats
jag tvingas prioriterar
är detta viktigt
kommer jag att sakna det
kommer jag att behöva det
kommer jag att använda det

I ett kaos av minnesfragment
från mitt tidigare liv
bereder jag plats
för en fortsättning

Morgonpromenad i Paulhan 2017-04-04

 

Blommande mandelträd

 

 

Jag vandrar längs en liten väg förbi vinfälten, upp på kullarna. Passerar blommande mandelträd, borde kanske formulera mig poetiskt … filosofiskt ,,, men det får vara. Njuter av de vackert blommande träden och vill förmedla dem till alla andra.

En filosofisk morgonpromenad

I

Jag går min morgonpromenad
vandrar
längs en stig
längs en strand
änder samlas i viken

en andhona tvättar sin rygg
doppar sitt huvud i vattnet
gör ett kast
vattenkaskader sköljer över ryggfjädrarna

och svanar

en av svanarna betar
bara en bullig akter
syns ovanför ytan
så dyker huvudet åter upp
den återtar sitt vanliga flytläge

jag ser bara vita svanar
ingen svart

finns det svarta svanar?
enligt filosofiböckerna finns de inte
innan vi har hittat den första
alla svanar är tillsvidare vita

vågorna kluckar till höger om mig
solen glittrar i vågskvalpet
bländar mig
vita björkstammar passerar
till vänster om mig
ett flygplan går ner för landning
bullret når mig
bryter stillheten
luften är kylig
mot mitt ansikte
mina knän känns kalla
det doftar höst

jag går längs en strandstig
passerar genom landskapet
bilden av omgivningen
spelar som en film genom mitt medvetande
jag projicerar
och förlägger skeendet
utanför mig själv

eller

är det landskapet
som passerar genom mig?

mitt medvetande är universums centrum
allt som händer händer i mig
det som sker i mitt medvetande
är verkligheten,
jag står i direkt kontakt med universum
verkligheten finns i mitt huvud

påstår vissa

hur ser min värld ut?

II

känner mig svag i benen
mina steg blir osäkra
långsamma
jag svajar till
svettas
kroppen pockar på uppmärksamhet
synfältet smalnar av
blir suddigt i periferin
vattnet och björkarna finns kvar
liksom strandstigen där jag går
men de är inte längre viktiga

jag skärmar av
kroppen har ett ärende
mitt blodsocker sjunker
jag känner förändringen
i kroppens kemi

kroppens tillstånd
förändrar min upplevelse
av världen omkring mig

eller

förändras världen
när mitt blodsocker sjunker

jag gör min form

övningen vederkvicker mig
omgivningen klarnar
mina steg stadgas
kroppen drar sig tillbaka.

III

den här kroppen som är jag
vandrar längs en strandstig

den här kroppen som är jag
är en del av verkligheten
en avgränsad del

verkligheten utanför når mig
återspeglar sig i mitt medvetande
tar sig in via mina sinnen

ljuset i mina ögon
en oktav av elektromagnetisk strålning
selekterad ur ett oändligt hav av tillgängliga våglängder

ljudet i mina öron
kanske tio oktaver av luftvibrationer
utvalda ur ett oändligt hav av möjliga frekvenser

kylan mot min hud
från några tiotals minusgradet
upp till sextiofem gradet celcius
sen bränns det

fem smaker och ett begränsat antal dofter
jämför med hur hundar upplever doftriket

genom mina sinnen
upplever jag en liten del
av vad verkligheten
kan erbjuda
ett urval
som gör det möjligt för mig
att överleva i den här världen

under miljoner år av försök och misstag
har evolutionen givit mig
en uppsättning fungerande verktyg.

ögon som ser
det vi kan ta på
inte röntgenblick
som ser genom föremålen
inte en värmekamera
som ser avtryck av det som inte längre finns där
stereoskopiskt seende
som skapar en tredimensionell avbildning
vilket kan behövas för en fyrbent varelse
som lärt sig gå och springa
på två ben.

öron som hör
ljud som den mänskliga rösten kan frambringar
som hör när det lilla barnet gråter
som hör när den älskade
viskar små ordlösa ljud av kärlek
men som också hör
fienden som smyger i buskarna
men som inte hör fladdermössens ultraljud
vars ekon de orienterar sig efter.

så kan jag fortsätta
att räkna upp
hur mina sinnen visar mig det jag behöver veta
om världen runtomkring.

i min värld har jag inget annat fönster mot omvärlden
än de fönster mina sinnen erbjuder
jag finns i världen som kropp
avgränsad kropp
utan direkt kunskap om världen
fast jag är en del av den

jag har vad jag behöver
jag känner inte ”das Ding an sich”
som Kant säger
har bara en avbildning av en del av verkligheten

IV

med allsköns apparater
har vi utvidgat världen
den värld vi kan ha erfarenhet av
apparater som anpassar okända utsnitt av världen
till våra sinnen

vi kan se in i verklighetens mikrostruktur

se och skapa oss nästan begripliga modeller av
hur verkligheten är uppbyggd
i de små detaljerna

molekylernas värmedans
atomernas bundna rörelse inom molekylerna
se elementarpartiklarna
hur de växelverkar, kolliderar,
kastar lyra mellan sig
med elementarpartiklar som bollar
bolleken håller dem samman.

vi kan se universum

med stjärnkikare och teleskop
kan vi förstora ljuset
och se de spår av universum
som ljuset passerat på sin väg till oss
se de spår som ljuset gömmer
spår som är för små
och obetydliga
för att våra ögon ska kunna uppfatta dem
men som ändå finns där
för oss att upptäcka med våra apparater.

V

min värld

där jag ser träd, gräs, stenar
och en glittrande vattenyta
i allt detta
finns detta andra
som jag inte kan erfara
inte behöver känna till
om jag inte vill
men som ändå finns där
som ett oavbrutet skeende

allt flyter

denna underbara värld som pågår
är den inte fantastisk

längtan bort

20151023_085429

På strandpromenaden
ligger barndomens drake
en multnande, mossbelupen trädstam
draken som flög till ’Landet Längesedan’
jag ser bilden framför mig
det gamla trädet
breder ut sina drakvingar
flyger iväg
med två barn på ryggen
’Nu går jag bort dit stigen bär’
tänker jag som lille Per
när jag ser standpromenadens drakstam.

Längtan till landet som icke är
ibland påträngande,
ibland bara som en visshet
det finns en reservutgång
fantasins säkerhetsventil
men just nu gläder jag mig åt
landet här och nu
solen
höstlöven på marken
förmultnar
om inte gaturenhållningen sopar upp dem alla
fjärdens glittrande vågskvalp

jag längtar inte bort
gör min form
vill ytterligare befästa
banden till landet som är
har en recension som ska skrivas
en skrivmaskin som väntar
men just nu
borstar jag mitt knä
klappar hästens man
och stänger en dörr
här och nu

Hemma igen

20151012_092308

Hemma igen
vandrar längs glittrande vågskvalp
en bländande solgata
ornament i rörelse
jag minns dammen i Alhambra

inte alla björklöv är gröna
några gulnar redan
luften är kylig, friskt kylig
jag andas höstdofter
Västerbrons solbelysta båge
strandkaféet har stängt

jag står där vid stranden
med en fot stadigt förankrad
den andra beredd
att ta ett steg
överskrida en gräns
ser Söders höga strandsluttning
Högalidkyrkans två torn
rester av Bryggeriet
den gyllene hägern lyfter sina vingar
för lat att knäppa rocken
borstar mitt vänstra knä
stänger en dörr
eller öppnar den kanske

Riddarholmskyrkans
genombrutna tornspira
stadshusets kompakta tegeltorn
en hög tegelvägg
genombruten av ljusinsläpp och fönster
tänker på katedralen i Albi
också den i tegel
ofantlig
en tegelvägg utan ljusinsläpp eller fönster
utstrålande segervisshet och maktfullkomning
kätteriet är utplånat
den rätta tron har segrat
den nordfranska kungen
har erövrat Occitanien

med en fot tung
stadigt förankrad
rotad
i hembygd
i mitt nya hem
jag står för vem jag är
hämtar kraft

en fot lätt
rörlig
beredd till steg
söker nytt fäste
upptäcker nya världar
hittar nya hem
inte sämre karl än att jag kan ändra mig

för lat att knäppa rocken
jag ska kanske inte stanna
för länge
allt är föränderligt
världen flyter
även Mälaren
fast det knappast syns
öppnar en dörr
stänger kanske en annan

hemma igen
en höstpromenad
i mitt Stockholm
ett av mina hem

20151012_094458

© Copyright Rabbe Kurtén, 2020