Hoppa till innehåll

Kategori: Personligt

Vad gjorde jag ensam hemma i helgen – jag städade

Jag råkade vara ensam hela den här helgen, ensam i lägenheten och med utegångsförbud; i frivillig karantän för att vara min stränga barn till lags.

Vad gör man ensam hemma en helg, vad finns där som bara kan bli gjort när lägenheten är tom?

Jo – man städar.

Eller rättare sagt man sorterar papper. Det innebär att man sprider alla sina obestämbara pappershögar plus pappershavet på skrivbordet ut över lägenheten, över alla bordsytor, alla stolsitsar och när dessa tar slut över alla golv. Därefter vidtar själva sorteringen.

Och eftersom detta arbete bara kan utföras vid de sällsynta tillfällen när man är ensam hemma och har ett hav av tid så finns det mycket att sortera, flera års avlagringar, Ska jag vara ärlig så ligger väl det mesta osorterat ända sen flytten, många osorterade pappershögar följde med av bara farten,

När jag för länge sen var anställd brukade jag sortera papper och rensa mitt skrivbord två gånger varje år, till jul och inför sommarsemestern. Då lämnade jag kontoret med ett rent skrivbord som gjorde det till en fröjd att återvända. Elaka arbetskamrater kunde ibland hota med att komma in och ta en bild av mitt skrivbord varje dag, eller åtminstone varje vecka, för att få en bild av hur snabbt förfallet satte in och skrivbordet återgick till det normala. Jag brukade försvara mig med att det inte handlade om förfall, det handlade om mitt sätt att organisera omgivningen eftersom jag framför allt minns i kroppen var saker finns.

Det kunde hända att någon av mina kolleger kom in och frågade efter ett visst papper. På ett ögonblick kunde jag sträcka ut handen mot ”högarna” till vänster, bläddra igenom högarna ner till lagret ”för två månader sen ungefär”, dra fram det efterfrågade papperet och triumferande räcka fram det med den retoriska frågan: ”Var det det här du ville ha?” Det hände åtminstone en gång under mina femton år som anställd.

Att sortera papper är en intressant process.

Vissa människor med ett välsorterat huvud och en förmåga att organisera omgivningen efter sin inre struktur stöter aldrig på problemet att behöva sortera papper, deras papper finns redan prydligt instoppade i rätt pärmar. Någon gång kan det hända att de av tidsbrist inte hunnit med – det tar nämligen tid att stoppa ett papper i en pärm – men då vet de redan i alla fall precis i vilken pärm ett visst papper skall föras in.

Sådan är inte jag.

När alla pappershögar är utspridda och lägenheten ser ut som en strand efter en storm och ett skeppsbrott med vrakdelar slumpvis utspridda över stranden dyker jag ner i pappershavet och börjar se vad som finns, och var. Sätter mig, plockar upp ett papper någonstans, ser vad det innehåller och vilka övriga papper det kan höra ihop med. Placerar det i en ny hög någonstans där det finns plats. Plockar upp fler papper – samma procedur. Ibland fastnar jag och blir sittande och läser igenom något papper som påminner mig om intressanta tankar som jag någon gång tänkt eller haft för avsikt att tänka. Så går tiden. Nya högar växer, en ny ordning växer fram ur kaoset. I mitt huvud utkristalliserar sig vissa generella kategorier, mentala etiketter för de nya högarna. ”Att göra”, ”att veta”, ”bra att ha någon gång”, ”att kastas”. Så formar sig ett kosmos i mitt huvud och samma gång över högarna på golvet.

Slutligen återstår bara att hitta plats för alla de nya högarna. Inte uttänkta, logiska platser, då hittar man aldrig tillbaka till någonting. Det finns så många sätt att logiskt resonera sig fram till bra ställen att man aldrig tänker sig fram på samma sät en gång till. I stället är det kroppen och tillgängligheten som ska få bestämma. Angelägna och brådskande papper ska ligga inom armlängds avstånd, Mindre angelägna pappershögar i vidgande cirklar.

Så har jag till slut skapat mig min värld för en tid framåt. Jag har i huvudet en minnesbild av vad som finns samlat i mina pappershögar, en minnesbild som kommer att förbli aktuell en tid framåt. Jag har en känsla av vilka högar jag behöver ta itu med, de som ligger lättillgängligt och synligt i närheten, Vissa högar är å andra sidan bara arkiv, någon gång kan jag vilja se dem men då får jag plocka fram stegen för att kunna nå dem.

Jag sätter mig i min bekväma stol och ser mig omkring. Rummet är rensat och ser ut som före helgen. Min arbetshörna ser städad ut.

Nu kan hon komma hem. Helgen har varit till nytta, det ska bli skönt att inte längre vara ensam hemma.

En tidsbild från för 50 år sen

När jag bläddrade bland gamla papper hittade jag följande julbetraktelse från 1968. Jag skrev den och vi publicerade den på anslagstavlorna på studentkåren vid Åbo Akademi på Lucia-dagen 1968 som en hälsning från Socialistiska Åbo-studenter (SÅS).

Den är fortfarande i viss mån aktuell.

Jag är inte svensk

Läste intervjun med Björn Söder i söndagens DN, mannen som anser att det är att skymfa det svenska folket – hans folk – att kalla svenskarna ett folk av invandrare. Invandrare är i hans mening tydligen mindervärdiga. Han gav åtminstone tydligt uttryck åt en sådan inställning i riksdagens plenum för inte så länge sen.

När jag läser intervjun en gång till måste jag på en punkt ge Björn Söder rätt, det finns antagligen något som kan kallas ’att vara svensk’, ’att känna sig som svensk’, en subtil och svårgripbar känsla som inte entydigt låter sig definieras i ord. En känsla av hemmahörighet som följer av att man är född här och har socialiserats in i det svenska samhället genom hela sin uppväxt. Man känner och accepterar samhällets hierarkier som ett faktum, man känner igen markörerna och uppfattar när någon är uppvuxen på Lidingö eller kommer från Norrland och förhåller sig på ett adekvat sätt till de människor man möter. Man reagerar utan att tänka på det på de subtila signaler som placerar en i samhällshierarkin – man vet sin plats. Jag har aldrig upplevt den känslan trots att jag bott här i fyrtiofem år – mer än halva mitt liv – och dessutom hade svenska som modersmål redan när jag flyttade hit.

Jag är född i Österbotten i Finland, växte upp först i Vasa och sedan i Tammerfors, pluggade i Åbo och flyttade efter avslutade studier till Stockholm. Här har jag levt hela mitt yrkesverksamma liv, men jag är fortfarande inte svensk i den mening jag försökte beskriva ovan. När jag flyttade till Stockholm blev det med en gång tydligt att jag i många avseenden kände en större samhörighet med andra finländare, även med dem som hade finska som modersmål, än jag kände med svenskarna, trots att vi talade samma språk. Min identitet i dag är att jag är en svenskspråkig finländare bosatt i Stockholm, jag är medborgare i Sverige och har mina rötter i ett Finland som inte längre finns, femtio- och sextiotalens Finland. Dagens Finland har jag inte längre någon närmare kontakt med. Redan när jag hade bott här i ett decennium och under en period fick för mig att jag skulle återvända till mitt gamla hemland insåg jag att detta inte längre var möjligt. På tio år hade jag förändrats och ’försvenskats’ i så hög grad att jag skulle bli tvungen att fortlöpande försvara min nya identitet mot angrepp jag inte skulle kunna värja mig mot. Jag stannade. Fortfarande håller jag dock på Finland när det är en landskamp av något slag mellan våra två länder.

Enligt Björn Söder har jag sannolikt inte ett svenskt kroppsspråk, sannolikt inte heller längre ett fullgott finländskt. Jag har inte en fullt utvecklad intuitiv känsla för vad svenskar försöker säga med sina signaler, jag vet inte alltid min plats. Själv upplever jag detta som en befrielse, jag kan uppleva signalerna intellektuellt och samtidigt välja att inte ta åt mig eftersom de inte når mig direkt via en undermedveten tolkning. Ibland känner jag mig förvirrad, som när svenskar talar om andra, då används i allmänhet bara förnamnen, och jag har ingen möjlighet att bedöma om den omtalade personen är en nära vän eller bara en avlägsen bekant.

I motsats till Björn Söder och SD ser jag allt detta som något odelat positivt, Jag har migrerat och kunnat göra mig hemmastadd i ett land där jag inte är uppvuxen, jag har tagit till mig svenska vanor och den svenska kulturen i en lagom omfattning utan att förlora min identitet och mina rötter, jag tror mig ha tillfört min svenska omgivning något unikt genom min annorlunda bakgrund. Jag får ibland pikar när jag framhåller hur annorlunda – underförstått bättre – vissa företeelser är i Finland jämfört med här. Att se olika väl fungerande lösningar på likartade problem är en rikedom. Jag har kunnat försörja mig och bidra till det svenska samhällets välstånd med kunskaper och färdigheter som jag förvärvat i ett annan land och som därmed inte kostat det svenska samhället något. I det stora hela känner jag mig välanpassad.

Björn Söders beskrivning av sin dröm om en svensk enhetskultur där alla är lika och känner igen sig i varandra är för mig en mardrömsbeskrivning. Detta är den sortens samhälle som Sandemose försökte skildra när han lanserade sitt begrepp ’jantelagen’, ett samhälle av missunnsamhet och avund där ingen får avvika eller försöka gå sin egen väg utan att mötas av ett ’du ska inte tro att du är något!’ Ett sådant samhälle stöter ut inte bara främlingar utifrån utan även de egna när de avviker för mycket från normen och försöker komma med något nytt. I ett sådant stagnerande samhälle vill åtminstone inte jag leva och jag tror att de flesta ’riktiga svenskar’ håller med mig på den punkten.

 

© Copyright Rabbe Kurtén, 2020