Kategori: Personligt

Läste intervjun med Björn Söder i söndagens DN, mannen som anser att det är att skymfa det svenska folket – hans folk – att kalla svenskarna ett folk av invandrare. Invandrare är i hans mening tydligen mindervärdiga. Han gav åtminstone tydligt uttryck åt en sådan inställning i riksdagens plenum för inte så länge sen.

När jag läser intervjun en gång till måste jag på en punkt ge Björn Söder rätt, det finns antagligen något som kan kallas ’att vara svensk’, ’att känna sig som svensk’, en subtil och svårgripbar känsla som inte entydigt låter sig definieras i ord. En känsla av hemmahörighet som följer av att man är född här och har socialiserats in i det svenska samhället genom hela sin uppväxt. Man känner och accepterar samhällets hierarkier som ett faktum, man känner igen markörerna och uppfattar när någon är uppvuxen på Lidingö eller kommer från Norrland och förhåller sig på ett adekvat sätt till de människor man möter. Man reagerar utan att tänka på det på de subtila signaler som placerar en i samhällshierarkin – man vet sin plats. Jag har aldrig upplevt den känslan trots att jag bott här i fyrtiofem år – mer än halva mitt liv – och dessutom hade svenska som modersmål redan när jag flyttade hit.

Jag är född i Österbotten i Finland, växte upp först i Vasa och sedan i Tammerfors, pluggade i Åbo och flyttade efter avslutade studier till Stockholm. Här har jag levt hela mitt yrkesverksamma liv, men jag är fortfarande inte svensk i den mening jag försökte beskriva ovan. När jag flyttade till Stockholm blev det med en gång tydligt att jag i många avseenden kände en större samhörighet med andra finländare, även med dem som hade finska som modersmål, än jag kände med svenskarna, trots att vi talade samma språk. Min identitet i dag är att jag är en svenskspråkig finländare bosatt i Stockholm, jag är medborgare i Sverige och har mina rötter i ett Finland som inte längre finns, femtio- och sextiotalens Finland. Dagens Finland har jag inte längre någon närmare kontakt med. Redan när jag hade bott här i ett decennium och under en period fick för mig att jag skulle återvända till mitt gamla hemland insåg jag att detta inte längre var möjligt. På tio år hade jag förändrats och ’försvenskats’ i så hög grad att jag skulle bli tvungen att fortlöpande försvara min nya identitet mot angrepp jag inte skulle kunna värja mig mot. Jag stannade. Fortfarande håller jag dock på Finland när det är en landskamp av något slag mellan våra två länder.

Enligt Björn Söder har jag sannolikt inte ett svenskt kroppsspråk, sannolikt inte heller längre ett fullgott finländskt. Jag har inte en fullt utvecklad intuitiv känsla för vad svenskar försöker säga med sina signaler, jag vet inte alltid min plats. Själv upplever jag detta som en befrielse, jag kan uppleva signalerna intellektuellt och samtidigt välja att inte ta åt mig eftersom de inte når mig direkt via en undermedveten tolkning. Ibland känner jag mig förvirrad, som när svenskar talar om andra, då används i allmänhet bara förnamnen, och jag har ingen möjlighet att bedöma om den omtalade personen är en nära vän eller bara en avlägsen bekant.

I motsats till Björn Söder och SD ser jag allt detta som något odelat positivt, Jag har migrerat och kunnat göra mig hemmastadd i ett land där jag inte är uppvuxen, jag har tagit till mig svenska vanor och den svenska kulturen i en lagom omfattning utan att förlora min identitet och mina rötter, jag tror mig ha tillfört min svenska omgivning något unikt genom min annorlunda bakgrund. Jag får ibland pikar när jag framhåller hur annorlunda – underförstått bättre – vissa företeelser är i Finland jämfört med här. Att se olika väl fungerande lösningar på likartade problem är en rikedom. Jag har kunnat försörja mig och bidra till det svenska samhällets välstånd med kunskaper och färdigheter som jag förvärvat i ett annan land och som därmed inte kostat det svenska samhället något. I det stora hela känner jag mig välanpassad.

Björn Söders beskrivning av sin dröm om en svensk enhetskultur där alla är lika och känner igen sig i varandra är för mig en mardrömsbeskrivning. Detta är den sortens samhälle som Sandemose försökte skildra när han lanserade sitt begrepp ’jantelagen’, ett samhälle av missunnsamhet och avund där ingen får avvika eller försöka gå sin egen väg utan att mötas av ett ’du ska inte tro att du är något!’ Ett sådant samhälle stöter ut inte bara främlingar utifrån utan även de egna när de avviker för mycket från normen och försöker komma med något nytt. I ett sådant stagnerande samhälle vill åtminstone inte jag leva och jag tror att de flesta ’riktiga svenskar’ håller med mig på den punkten.