Kategori: essäer

En ideologikritisk betraktelse

---

Bidrag till Hans Ruin essätävling 2018

Meden viss möda har jag tagit mig igenom två tegelstenstjocka romaner av den amerikanska, rysslandsfödda författarinnan Ayn Rand. Den ena har titeln The Fouintainhead och utkom 1943. På svenska heter den Urkällan och har getts ut av Timbro i flera upplagor. Den andra heter Atlas shrugged och utkom 1957. Dess svenska titel är Och världen skälvde och även den har på svenska getts ut av Timbro. Tankesmedjan Timbro finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv. På websidan deklarerar man ett antal övertygelser som utgör den förenande länken: ”rätten att utforma sitt eget liv”; ”valfrihet är viktigare än ekonomisk jämlikhet”; ”politikens makt över människor och företag behöver minska”.

Ayn Rand räknas som en av Nyliberalismens ikoner. Hennes romaner sägs ha inspirerat både Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Även vissa moderna politiker i Sverige nämner henne som en viktig inspirationskälla. Uppenbarligen uppfattas hon inom Timbro som en värdig fanbärare för deras idéer. Man kan fråga sig hur två halvsekelgamla idéromaner fortfarande kan bevara en sådan aktualitet att de fortfarande ges ut i nya upplagor. Har inte världen och samhället förändrats mer sedan mitten av förra seklet?

Jag mötte själv under läsningen omgivningens undrande blickar och den uttalade frågan om varför jag givit mig i kast med detta projekt. Mitt svar blir det klassiska försvararet för yttrandefrihet. Även om jag inte delar författarens åsikter kan böckerna innehålla några korn av sanning som är värda att ta till sig. Romanerna kan tvinga mig att för mig själv klargöra var och varför jag hyser avvikande åsikter. Böckerna kan för mig presentera en annan värld än min egen och därmed ge mig ett berikande tillskott till mina egna erfarenheter.

Medan jag läser Ayn Rand kommer jag på mig själv med att gång på gång associera till min egen morfar. Han var en typisk entreprenör, fabrikör kallade han sig själv tills han på äldre dar blev direktör för ortens sparbank.

Han drev en ”limonadfabrik”. Detta var i början av förra seklet. Nykterhetsrörelsen vann mark i bygden och skapade ett behov av alternativ till brännvinet, något som kunde nyttjas för brudskålen och som utgjorde ett förhöjande inslag vid gästabud och festligheter. Buteljerat kolsyrat vatten med tillsatser av natursaft, karamellfärg och fruktessenser kunde för en tid svara mot detta behov. En lokal marknad uppstod och blomstrade tills de stora bryggerierna tog upp läskedryckstillverkning i industriell skala och slog ut den lokala tillverkningen.

Han kokade tvål. Ännu när jag var barn stod ett par höga kokkärl kvar i en uthuslänga på gården. Jag lekte där med mina lokala vänner varje sommar då jag var på besök hos mormor och morfar. Vi klängde och klättrade på taksparrarna, tittade med skräckblandad förtjusning ner i de väldiga, rostiga grytorna och föreställde oss hur det skulle kännas att ramla ner och bli kokad till tvål. Tvålkokningen hade då för länge sedan upphört.

Han tog över ett av ortens många garverier. Vid garvning omvandlas djurhudar till mjukt och formbart läder. Samtidigt konserveras hudarna. I morfars garveri hade man redan börjat använde kemikalier. Hudarna behandlades i stora roterande trätunnor. Jag kan ännu återkalla lukterna. En gång långt senare gick jag in i en läderaffär i Visby och möttes av en doft. ”Här luktar precis som hemma hos morfar i garveriet” utbrast jag spontant och kände mig väldigt hemma i affären.

Min far har berättat om ett av sina första möten med sin blivande svärfar. Morfar visade stolt upp sin ”tvålfabrik” och berättade på ett medryckande sätt om de processer som pågick i tvålgrytorna. Min far, som vid den tiden läste till präst, återgav långt senare händelsen och menade att det hade funnits något nästan religiöst i morfars attityd till sitt tvålkok. Han hade med andakt talat om naturens alla hemligheter som vi människor mer och mer lär oss betvinga. Där hade funnits både en fascination inför naturens under och en stolthet över vad människan åstadkommit i morfars attityd.

Min morfar kunde ha varit en av Ayn Rands romanfigurer om det inte varit för att han även var en betrodd kommunalpolitiker. Kombinationen företagaare och politiker är inte möjlig i Ayn Rands värld.

Jag bestämmer mig för att tränga djupare ner i de idéstömningar som ligger till grund för den nyliberalism som Ayn Rand representerar. Även nyliberalismens ikoniska huvudfilosof Friedrich August von Hayek måste bli föremål för mina studier.

1859 gav John Stuart Mill ut boken On Liberty (Om friheten). Den räknas som en av liberalismens klassiker och ansågs när den kom ut vara extremt radikal i sitt sätt att envist hävda individens absoluta frihet. Begränsningar i individens frihet fick finnas bara för att förhindra att människor gjorde andra illa. Ingen fick missbruka sin frihet till att skada eller begränsa någon annans frihet.

För Mill är individens frihet något som måste försvaras både mot överheten och mot alla andra. Ingen överhet har rätt att på ett godtyckligt sätt påtvinga människor några restriktioner. Men Mills friheten tillkommer inte alla. Omyndiga barn måste se sin frihet begränsad, de måste många gånger skyddas från att skada sig själva. Även människor från lägre samhällsklasser undantas, de som ännu inte uppnått den andliga mognad som krävs för att ta ansvar för sin frihet. Och på samma sätt undantar han folk i den del av världen som ännu inte nåtts av civilisationen. Mills frihet är egentligen bara till för den bildade borgarklassen i västvärlden om man vill tolka hans formuleringar bokstavligt och en aning illvilligt.

I sin definition av individens frihet lyfter Mill fram tre olika aspekter. .

Den första är tanke- och yttrandefriheten. Varje människa har rätt att hysa vilka åsikter hon vill och även uttrycka dem. Detta inbegriper även pressens frihet att i tryck offentliggöra alla slags tankar. Även om en överhet tror sig företräda ”folkets vilja” så ger detta inte överheten rätt att förbjuda misshagliga åsikter eftersom, enligt Mill, inte ens ”folket” har rätt att göra inskränkningar i yttrande- och pressfriheten. På den punkten är Mills frihetsbegrepp absolut. Då blir för mig den frågan hängande i luften hur vi ska förhålla oss till alla dessa regimer, demokratiskt valda eller diktatoriska, som på ett eller annat sätt vill begränsa vad som får sägas: Är sådana makthavare alltför omogna för att kunna hantera Mills frihet och bör de i så fall avsättas för sin inkompetens? Eller måste inskränkningar i pressfriheten bekämpas med andra argument?

Den andra aspekten i Mills frihetsbegrepp är rätten att planera och utforma det egna livet utgående från egna inressen och preferenser. För Mill finns hotet mot individens handlingsfrihet i det organiserade samhället, i överhetens nyckfulla åtgärder eller i majoritetens vilja att begränsa friheten för en minoritet. Frågan är inte okomplicerad. Man kan lätt föreställa sig beteenden som i och för sig inte skadar någon så länge endast en person beter sig så men som kan bli en fara för hela samhället om alla stämmer in. Var går gränsen för samhällets rätt att dra gränser? Allas rätt att utforma sina liv får också politiska konsekvenser. Är det inte att skada andra och inskränka deras frihet om man försöker bevara en samhällsordning som starkt begränsar vissa gruppers möjligheter att utforma sina liv. Får någras valfrihet köpas på bekostnad av att andras valfrihet begränsas?.

Den tredje frihetsaspekten Mill tar upp är något som ofta glöms bort av liberaler. När jag lusläser en artikel om ”John Stuart Mill – den förste socialliberalen” på frihetsfrontens websida hittar jag ingenstans ett omnämnande av rätten att bilda sammanslutningar och förena sig med andra likasinnade. Mill nämner denna rätt som frihetens tredje aspekt. Att många liberaler i frihetens namn har motarbetat bildandet av fackföreningar och försvårat deras verksamhet strider alltså mot Mills uppfattning om frihet. Människans förmåga och vilja till samarbete är inte oförenliga med hennes längtan efter frihet även om samarbetet ibland kan kräva att hon i vissa avseenden själv begränsar sin frihet.

John Stuart Mill var inte den första som diskuterade frågan om människans frihet. Han hade många föregångare. En av hans lärofäder var Adam Smith nästan hundra år tidigare.

Adam Smiths verk Nationernas välstånd publicerades 1776, alltså långt innan J. S. Mill var född. Även Adam Smith räknas som en av liberalismens urfäder men mer kanske som den som lade grunden för den klassiska nationalekonomin. Han är känd för sin metafor om marknaden som likt ”en osynlig hand” styr allt till maximal nytta för samhället om alla bara ser till sina egna intressen inom ramen för marknadens regelverk.

Ett av de exempel på Adam Smiths tänkande som brukar anföras är den lokala bagaren. Ingen ska imbilla sig, menar Smith, att bagaren bakar bröd av något slags altruistiska motiv för att tillfredsställa bybefolkningens behov av bröd. Bagaren bakar bröd för att tjäna pengar, han styrs av sitt egenintresse. Marknaden styr hans beteende och får honom att baka bröd eftersom brödbakandet för honom är det mest lukrativa sättet att använda sitt kunnande. När jag ser bagarfamiljen i den lilla by i Sydfrankrike där jag ibland vistas är mitt intryck att bagarfamiljen har andra och mycket mer komplexa motiv än enbart vinstmaximering för sitt val av levebröd och för sin omsorg om kvaliteten på det bakade brödet.

Jag ska inte här gå i närmare polemik med hur Adam Smiths tankar tolkas inom modern politisk ekonomi. För mig tycks tesen om ”vinsten som självändamål” och teorierna om ”den ekonomiska människan” (homo economicus) leda till en mycket inskränkt människosyn som helt saknar trovärdighet i konfrontationen med verkligheten. Som tekniker har jag fått lära mig att använda ekonomiska kalkyler som ett hjälpmedel i valet av tekniska konstruktionslösningar. Företagets vinst blir då en bekräftelse på ett väl utfört jobb. Många gånger har jag i mötet med ekonomiavdelningens uppfattning att vinsten är själva målet för verksamheten känt att vi talat förbi varann.

Det intressanta i Adam Smiths tankar är för mig att han så tydligt framhåller att resultatet av mänskligt handlande så sällan är det avsedda. Allt handlande får bieffekter. Mänsklig verksamhet bildar ett komplext sammanhang där konsekvenserna sällan kan förutses.

I mitt fortsatta grävande efter nyliberalismens rötter stöter jag på något oväntat. Jag kände till att riksdagsmannen Anders Chydenius från Gamlakarleby starkt bidrog till att Österbottens kuststäder fick rätt att själva transportera och exportera lokala produkter som tjära och läder utan att varorna behövde lastas om och förtullas i Stockholm. Storstädernas stapelmonopol avskaffades genom bland annat Anders Chydenius insatser. Men jag kände inte till hans liberala författarskap eller att han kan uppfattas som den svenska liberalismens fader. Vi får gå ytterligare ett steg bakåt i tiden.

1765, tio år före Adam Smiths Nationernas välstånd, utkom i Sverige den 40-sidiga pamfletten Den nationale winsten författad av Anders Chydenius, kaplan i Nedervetil församling i Österbotten, sedermera kyrkoherde i Gamlakarleby. Eftersom han skrev på ett så litet språk som det svenska och därmed för en så begränsad läsekrets som Sveriges bildade befolkning har han aldrig fått det internationella erkännande han kanske hade varit värd.

När Anders Chydenius blev vald som de österbottniska kaplanernas representant i prästståndet vid 1765-1766 års riksdag i Stockholm hade han redan gjort sig ett namn som skriftställare. I en tävlingsskrift hade han pläderat för att staten skulle avskaffa alla hinder för människor att byta och söka arbete. Detta skulle lösa problemet med utvandringen. Han hade också skrivit om stapelmonopolets skadlighet och försvarat de små kuststädernas rätt att bedriva handel. Han hade kraftigt angripit Produktplakatet från 1724, den lagbestsämmelse som förbjöd utländska fartyg att föra in annat än sitt eget lands produkter till Sverige. Och sist men inte minst hade han gett ut Den nationale winsten.

I riksdagen deltog Chydenius aktivt i avskaffandet av förhandscensuren och var med om att formulera världens första tryckfrihetslag: Den Svenska Tryckfrihetsförordning av år 1766. Anders Chydenius drev aktivt på och stod bakom de formuleringar som senare, under Gustav III, gav lagen ställning som grundlag, då kompletterad med en lag om offentliga handlingars tillgänglighet. Anders Chydenius var oerhört skarp när han till exempel försvarade avskaffandet av censuren. Vem skall anförtros uppdraget att fungera som censor, frågade han. Det kan inte vara en ensam person för man kan aldrig utesluta att denne i så fall handlar egennyttigt och undertrycker åsikter som hotar honom och hans intressen. Ett liknande resonemang gäller även om censorsämbetet är ett kollektivt uppdrag. I vart fall skapar förhandscensuren en situation där den enskildes egenintresse inte sammanfaller med vad som är bäst för samhället som helhet.

I Den nationale winsten framför Chydenius tankar som i många avseenden påminner om dem Adam Smith förde fram tio år senare. Alla begränsningar som staten påför handel och näringsverksamhet är av ondo och bör avskaffas. Hans resonemang riktar sig mot den då rådande merkantilismen där man menade att statliga regleringar och statligt förmynderi var nödvändiga för att man skulle undvika kaos och anarki. Anders Chydenius försökte med konkreta exempel visa att alla försök av överheten att styra den ekonomiska verksamheten får oavsedda konsekvenser som minskar snarare än ökar det ekonomiska välståndet.

Anders Chydenius var på intet sätt anhängare av Laissez faire-ekonomism, han var snarare en socialliberal. Han månade i lika hög grad om friheten för de arbetande folkklasserna, tjänstehjon, lantarbetare, torpare och andra obesuttna som om friheten för en växande borgarklass.

Låt oss återvända till Ayn Rand. Hur förvaltar hon det liberala arvet i sina böcker? Vems eller vilkas frihet försvarar hon?

Där finns i Ayn Rands romaner en uttalad elitism som åtminstone för mig ger ett obehagligt intryck. Hennes hjältar hyllar definitivt inte allas lika värde. Författarinnan gör heller ingen hemlighet av sin odelade beundran för sina hjältefigurer. Presentationen av dem kunde vara hämtad ur en rasbiologisk katalog över ariska övermänniskotyper.

Romanen Urkällan inleds när hjälten står naken högt uppe på en klippa och njuter av solen. Nedanför klippbranten ligger en liten sjö, en vattenfylld rest av ett stenbrott. Hjälten skrattar för sig själv, njuter av tanken på de svårigheter han vet väntar honom. Han har just blivit relegerad från sin högskola där han vägrat anpassa sig till de normer som gällde. Han stimuleras av utmaningen.

I Och Världen skälvde presenteras syskonparet Taggart, de två personer som bildar ett nav kring vilket romanen rör sig, på följande sätt.

James Taggart, brodern, den äldre av syskonen, direktör för familjeföretaget, är trettionio år men ser ut som femtio, munnen är grinig och det glesnande håret ligger klistrat över en kal panna. Hans hållning är håglös och slapp, ansiktet blekt och plufsigt, ögonen irrar långsamt utan att någonsin stanna.

Systern Dagny Taggart, verksamhetschef i företaget, beskrivs med attribut som feminin elegans, sensuell mun, slank och rastslös kropp. Hennes hållning är stram och okvinnlig ”som om hon var omedveten om sin kropp och om att det var en kvinnas kropp”.

Därmed är rollfördelningen avklarad. Läsaren vet nu var sympatierna finns. Den ena sidan har författarens odelade sympati, den andra ska med alla medel mistänkliggöras. Så fortsätter det romanen igenom. Hjältefigurerna är alltid resliga, har klar och öppen blick, en karismatisk utstrålning, ger ett ärligt intryck, även om de inte alltid är sympatiska i sina handlingar. Människorna i det andra lägret, politikerna, presenteras som undfallande, lismande, skenheliga och opålitliga. Romanen på tusentvåhundra sidor har inte utrymme för ens ett spår av mänsklig komplexitet eller psykologisk trovärdighet.

Urkällan handlar om en ung, egensinnig och genialisk arkitekt som enligt klassisk dramaturgi måste genomlida och besegra åttahundra sidor av motgångar och svårigheter innan han till slut finner sin plats och får prinsessan och det erkännande han anser sig värd. Svårigheterna består i att ingen i omgivningen förstår hans arkitektoniska visioner. Han vägrar underordna sig rådande stilideal och gör sig därmed till ovän med tongivande arkitekter och med yrkeskårens intresseorganisationer. Pressen förföljer honom och kritikerkåren gör narr av hans skapelser. I sin absoluta kompromisslöshet vägrar han att samarbete med kolleger då detta skulle kräva att han fick ge avkall på en del av sina visioner.

I ett långt försvarstal i en domstolsscen formulerar han sin och författarens verklighetssyn. Mänskligheten har, enligt honom, i alla tider bestått av en mycket liten elit av skapande genier och en stor, resterande massa som parasiterar på deras skapelser. De skapande genierna är inte fler än en handfull. Parasitmänniskorna har genom historien på alla sätt motarbetat de skapande och försökt dra ner dem till sin nivå av parasiterande.

Hur någon med det minsta demokratiskt sinnelag kan beundra Ayn Rand har jag svårt att förstå.

Den andra romanen Och världen skälvde skildrar ett samhälle som är på väg att gå under. Ett fiktivt Amerika omges av ”folkrepubliker”, stater vars samhällen redan förfallit till politikervälde. I Amerika ”strejkar” de framgångssrika företagarna, försvinner, drar sig undan, och skapar ett eget Utopia exklusivt för skapande entreprenörer. I denna företagarutopi finns ingen överhet, det behövs inte. När var och en arbetar för sitt eget bästa och alla transaktioner människor emellan sker på affärsmässiga grunder blir alla automatiskt lyckliga.

I samhället utanför råder kaos. Företagareliten ser det och låter utan att tveka samhället gå under. De har känt sig förföljda och missförstådda, blivit kallade profitjägare och egoister. Allmänheten och de styrande politikerna har aldrig förstått att det är entreprenörerna som med sina visioner och sina kunskaper har skapat det materiella välstånd som hela samhället varit beroende av. Politikerna intrigerar och tävlar om vem som kan lura till sig mest ur den gemensamma, krympande kakan. Beslutsförlamning råder, inga viktiga beslut kan någonsin fattas kollektivt i kommittéer, styrelser eller regeringar tycks författaren mena. Hyckleriet blomstrar. När företag övertas av det allmänna motiverar politikerna detta med en vilja att av rättviseskäl tillgodose allas behov fast det i själva verket handlar om deras egen strävan att berika sig själva och de egna, politiska kretsarna.

Även denna roman genomsyras av en elitism som jag har svårt att förstå kan utgöra ett ideal för någon i ett demokratiskt samhälle.

Enligt Ayn Rand gäller alltså kravet på frihet framför allt den lilla grupp kreativa entreprenörer som varken kan eller vill samarbeta på andra grunder än rent affärsmässiga och som inte heller ser att det omgivande samhället representerar ett berättigat intresse. Resten av mänskligheten, ”parasiterna”, vill ändå bara snylta på det välstånd företagarna skapar och omfattas därför inte av kraven på individens frihet.

Jag vill som avslutning lyfta fram Friedrich von Hayek som även han har en ställning som nyliberal husgud. Han är både nationalekonom och filosof. 1974 delade han Sveriges Riksbanks pris i eknomisk vetenskap till Alfred Nobels minne med Gunnar Myrdal. Där den sistnämnde fokuserat på vad man brukar kalla ”social ingenjörskonst”, stora projekt som lösning på stora samhällsproblem har Hayek en helt motsatt profil. Han har koncentrerat sig på problemlösningar som vuxit fram naturligt underifrån. Som nationalekonom är han låst i ett slags marknadsfundamentalism men som historiefilosof blir han intressant när han betonar hur svårt det är att genomföra riktigt stora sociala projekt och hur omöjligt det är att förutse konsekvenserna av övergipande beslut. Här följer han upp tankar som går tillbaka bland annat till Adam Smith. Han ser Sovjetunionen och Hitlertyskland som avskräckande exempel på när människan försökt kontrollera alltför mycket.

I svensk TV gick för många år sedan en humorserie som hette Lorry. Där förekom en återkommande sketch med en uppfinnare som var gång kom med en ny uppfining som han ville ha patent på. Hans idéer handlade om lösningar på problemen ute i stora världen, världen utanför Sundbyberg där han bodde. Patenthandläggaren intervjuade honom och ställde alltmer intrikata frågor om hur han hade tänkt lösa alla de praktiska problem som kunde dyka upp. Uppfinnaren hade svar på allt, tills…

Slutligen kom en fråga han inte kunde svara på. ”Det tänkte jag inte på”, fick han medge och blev tvungen att packa ihop sina papper och gå.

Hur ofta har vi inte hört politiker i efterhand sucka sitt ”det tänkte vi inte på” när de av journalister pressats på om de verkliga konsekvenserna av ett politiskt beslut verkligen var de avsedda.

Hayek ser i marknaden en mekanism som inte designats av någon utan som vuxit fram naturligt som svar på praktiska problem på lokal nivå. I dag möjliggör marknaden ett samarbete över hela jorden mellan människor som aldrig ens träffats. Tyvärr har han svårt att erkänna att det kan finnas andra exempel på naturligt framväxta samarbetsformer förutom Markaden. Därför blir marknaden för honom någonting heligt.

I Hayeks tilltro till mänsklig förmåga på gräsrotsnivå och i hans betonande av lokal kunskap finns någonting hoppingivande. Det visar inte minst alla framgångsrika försök med mikrolån. Här utvidgas kretsen av vilka som ska räknas som fria individer till att småningom omfatta alla.

Därmed kan man säga att en brygga etableras mellan liberalismens fria individer och anarkismens myndigförklarade, samarbetande individer, en brygga som kan innebära en hoppets väg framåt.

---

Bidrag till Hans Ruin essätävling 2016

När Studentteatern i Helsingfors firade sitt fyrtio års jubileum våren 1966, för ganska precis femtio år sen, uruppförde de en nyskriven opera, Lappooperan, med text av Arvo Salo och musik av Kaj Chydenius. Detta var under min studietid och jag tillhör den generation som hänfördes av föreställningen, av intensiteten, av engagemanget och av vad den avslöjade om vårt lands historia. Många ur en äldre generation tog avstånd och ondgjorde sig över pjäsen, de ogillade att man grävde i det förflutna och lyfte fram benrangel ur garderoben, de hoppades att dolda sanningar skulle förbli gömda och glömda. Detta var i en tid och i ett samhällsklimat när den äldre generationen fortfarande kunde skämmas över att de dragits till fascistiska idéer i sin ungdom.

Vi som gick i skola i Finland på femtiotalet visste mycket litet om vårt lands historia. I historieundervisningen kom vi aldrig längre än till början av 1900-talet, Finlands historia tog slut när det självständiga Finland bildades 1917. Vi fick lära oss att Finland av egen kraft i ett krig tillkämpat sig frihet från det ryska förtrycket. Att Ryssland genomgått inte bara en utan två revolutioner, att tsaren var störtad och att det ryska samhället befann sig i kaos och på tröskeln till ett eget inbördeskrig var inte något som framhölls i historieundervisningen. Det finska inbördeskriget 1918 kallades då fortfarande ”Frihetskriget” i alla läroböcker, segrarsidan bestämde hur historien skulle beskrivas. Om Lapporörelsen och den finska fascismen på tjugo- och trettiotalen visste vi ingenting.

Lapporörelsen var en fascistiskt inspirerad folklig rörelse som verkade under några år i början av trettiotalet. Rörelsens ledare var Vihtori Kosola, en bonde från Lappo i Sydösterbotten, därav rörelsens namn. Det var också i Lappo som rörelsen gjorde sitt första, offentliga framträdande när en grupp män tillsammans angrep arbetarna under ett möte och med våld rev av dem deras röda skjortor. Sin förebild hämtade man från de italienska fascisterna under Benito Mussolini. Huvudfiende var kommunisterna, man sade sig vilja slutgiltigt rensa Finland från kvardröjande rester av röda från inbördeskriget. Arbetartidningar brändes, arbetarrörelsens möten angreps och lokaler vandaliserades, man kidnappade icke önskvärda politiker, misshandlade dem och skjutsade dem till den ryska gränsen där de slängdes ur bilen med uppmaningen att ta sig över gränsen och stanna där i ”arbetarparadiset”. Definitionen av vilka som var kommunister var mycket vid, många i rörelsens ögon misshagliga politiker var i själva verket socialdemokrater, man kidnappade till och med en borgerlig, före detta president som ansågs ha varit för undfallande mot arbetarna och höll honom som gisslan. Till sist gick rörelsen för långt och blev förbjuden, men då hade de redan uppnått att kommunister var förbjudna att bedriva politisk verksamhet i landet.

Rörelsen ville framstå som en rent folklig rörelse, men den hade stöd inom ledande kretsar för exportindustri och storbanker. När Lapporörelsen blev förbjuden övertogs rörelsens fallna mantel av ”Den Fosterländska Medborgarrörelsen” (IKL) som fortsatte att driva en konservativ, nationalistisk politik inom ramen för ett politiskt riksdagsparti.

Lappooperan tog avstamp i verkliga, belagda händelser och illustrerade i kraftfulla scener några av de övergrepp som rörelsen hade begått. Föreställningen styrka låg i hur rörelsernas kollektiva agerande framställdes, Lapporörelsens brutala aggressivitet kontrasterades mot arbetarrörelsens fredsideal och avståndstagande från våld. Arvo Salo har själv i intervjuer uttalat att han ville levandegöra motsättningar längs två olika axlar: dels ideologiskt i brytningen mellan konservatism och radikalism, dels i aktörernas olika personlighetstyper, de aggressivt hårdföra och de mjukt ömsinta. Han medger att han medvetet valt att tendentiöst skildra Lapporörelsens anhängare som hårda och konservativa medan arbetarrörelsens representanter förkroppsligar viljan till förändring och ett motstånd mot våld. Han säger dock att avsikten inte var att förtala lapporörelsens män, i den mån de framstod som osympatiska i föreställningen berodde det helt och hållet på hur de verkligen hade agerat och vad de sagt i verkligheten. Man kunde få för sig att Arvo Salo representerade en hårdför ”yttersta vänstern”-radikalism men i själva verket var han pacifist och ordförande för den finländska grenen av ”de hundras kommitté”, den av Bertrand Russell startade internationella anti-kärnvapenrörelsen. Samma vår som Lappooperan uppfördes blev han invald i riksdagen som representant för socialdemokraterna.

Finlands samtidshistoria låg ännu i början av sextiotalet till stor del gömd under ytan, minnen och motsättningar fanns men tilläts sällan komma till uttryck. Detta årtionde blev i många avseenden en vändpunkt. President Kekkonen gjorde den långa, symboliska vandringen över Långa bron i Helsingfors och höll ett tal i Folkets hus 1964, ett tal som signalerade att även de röda från inbördeskriget och deras ättlingar var fullgoda finländare och hade medborgarrätt i landet. Forskare började publicera resultat som visade att även den vita sidan hade gjort sig skyldig till våldsdåd under och efter inbördeskriget, till och med kunde man visa att den vita terrorn hade varit mer omfattande än den röda eftersom den hade fortsatt långt efter krigets slut. Frihetskriget fick nya namn och man började se en mer nyanserad bild, att det egentligen var frågan om flera olika krig, ett klasskrig, ett revolutionsförsök, ett inbördeskrig och kanske till och med ett frihetskrig. Lappooperan var ett bidrag i den försoningsprocessen.

***

År 2014 fick den franske författaren Patrick Modiano nobelpriset i litteratur. Han föddes 1945, det år då det andra världskriget tog slut. Tyskland hade då ockuperat Frankrike under större delen av kriget. Modiano var ett barn av ockupationen, i sin debutroman La place de l’Étoile som gavs ut 1968 när han bara var tjugutre år, gör han upp med vad han uppfattade som föräldragenerationens förljugenhet kring ockupationen och det franska motståndet. Fransmännen deltog själva aktivt i deportationen av franska judar till de tyska utrotningslägren. Efter kriget däremot ville alla framstå som aktiva motståndsmän. I romanen låter Modiano en judisk berättare förkroppsliga alla det franska samhällets antisemitiska fördomar och myter. Även hans två följande romanerna handlar om ockupationstiden, om dubbelspel, svartabörshandel och människor som lever i en gråzon där lagen upprätthålls av en yttre, fientlig makt; den är inte en organisk del av ett gemensamt samhällskontrakt. Även Louis Malles film Lacombe Lucien som Patrick Modiano skrev manus till handlar om kluvenhet och dubbelmoral; den utspelar sig under ockupationen, den unge Lacombe värvas att arbeta för den franska grenen av gestapo i protest för att han inte fått bli medlem i motståndsrörelsen eftersom han är för ung; han förälskar sig i en judisk flicka och flyr tillsammans med henne ifrån alla politiska komplikationer och motstridiga förväntningar.
Ett genomgående tema i alla Modianos verk är det mänskliga minnet, vad vi minns, vad vi glömt men kanske kan återkalla, vilka hemligheter i det förflutna som vi kan se och tolka i ett nytt ljus långt senare. Ofta finns där en hemlighetsfull kvinna ur det förflutna, en ungdomsförälskelse eller kanske bara en kvinna som trätt fram ur bakgrunden och väckt berättarens intresse. Hon döljer sina hemligheter, besvarar sällan några frågor, och försvinner vid berättelsens slut; berättarjaget blir ensam kvar med sina minnen, sina anteckningsböcker och gamla telefonkataloger och kanske en lapp i fickan med en adress ”för att han inte skulle tappa bort sig i kvarteren”.
Modianos människor är anonyma, storstadsmänniskor som vi aldrig kommer in på livet. En genomgående ton är saknad, något har gått förlorat, gömts och glömts. Naturligtvis kan man hitta psykologiska motiv till denna saknad, författaren saknar sin mor som var en kringresande skådespelare och bara periodvis tillgänglig för sin son. Han saknar sin far som levde i denna ovan nämnda halvvärld och som inte heller han fanns till för sin son utan tvingade honom att bli vuxen i förtid genom att placera honom på internatsskolor. Men det Modiano själv saknar liksom personerna han skildrar är en tilllhörighet som ger sammanhang och mening, en öppenhet mot ett förflutet utan gömda hemligheter. I strövtåg i och omkring Paris finner hans personer och jagberättare att inte mycket av det gamla finns kvar, de minns med vemod de gamla kaféerna där människor en gång möttes. Där kaféerna fanns finns nu bara moderna stormarknader och anonyma köpcentra.

* * *

Även i Tyskland blev sextiotalet inledningen till en period av självrannsakan och uppgörelse med det förflutna. En yngre generation som inte själv deltagit i kriget ställde de obehagliga frågorna. Den första heltyska rättegången kring vad som hänt i utrotningslägren, i detta fall i Auschwitz-Birkenau, hölls i Frankfurt 1963-1965. Rättegången öppnade folks ögon för vad som verkligen hade hänt. Före rättegången var namnet Auschwitz ännu ett helt intetsägande ord för det tyska folket och i synnerhet för den yngre generationen.
En grupp yngre åklagare inledde i slutet av femtiotalet ett grävande i det förflutna. Deras arbete ledde så småningom till en rättegång där sjutton före detta lägeranställda fälldes för mord och övergrepp mot lägerfångar. Utredningsarbetet skildras koncentrerat i filmen En labyrint av lögner (originalets titel: Im Labyrinth des Schweigens) som regisserats av Giulio Ricciarelli och som visades hösten 2015. I filmen startar utredningen när en före detta lägerfånge av en händelse känner igen en av fångvaktarna från lägret då han ber om eld till sin cigarett vid en skolgård. De unga åklagarna motarbetas aktivt av äldre jurister. De har svårt att få fram dokumentation, det blir svårt för dem att hitta vittnen, svårt att få folk att ställa upp. När den åklagare som i filmen representerar hela gruppen är beredd att ge upp alltsamman och suckande konstaterar att det inte tjänar något till att leta efter skyldiga, hela föräldragenerationen, till och med hans egen far, har del i skulden för vad som hände i utrotningslägren så möts han av orden: ”Det handlar inte i första hand om att hitta de skyldiga eller om att fördela skulden, det handlar om att visa världen vad som hänt och på det sättet ge offren en upprättelse”. Där finns en scen i filmen där denne åklagare reser till Auschwitz för att läsa den judiska begravningsritualen som en tjänst åt en dödssjuk vän och före detta lägerfånge. Detta tema tas även upp i den ungerska, oscarsbelönta filmen Sauls son (originalets titel: Saul fia, regissör László Nemes). En judisk lägerkapo ser och känner igen sin egen son bland liken i gaskammaren. Han smugglar undan kroppen med stor fara för sin egen säkerhet. Till varje pris vill han ge sonen en rituell begravning. Ett ritualiserat avsked till våra avlidna anförvanter är en del av vår civiliserade mänsklighet. Att beröva människor rätten att begrava sina döda är att beröva dem deras mänsklighet.
De ungas generationsprotest under sextiotalet i Tyskland tog sig även extremt våldsamma uttryck i ett totalt avståndstagande från det samhälle och den skuld den unga generationen förväntades ärva men inte ville ta över. Med bankrån, riktade mord och terror ville Baader-Meinhof eller Röda armé-fraktionen (RAF) som de själva kallade sig visa vilket förtryckarsamhälle det tyska samhället fortfarande var.

* * *

Sverige lyckades mirakulöst hålla sig utanför världskrigen. Man vill se detta som ett resultat av en frangångsrik neutralitetspolitik och en förmåga att militärt försvara det egna territoriet. Vardera myten kan starkt ifrågasättas men de är en del av den falska självbild det svenska folket upprätthåller. Sverige har aldrig varit neutralt i de globala konflikterna, däremot alliansfritt, det vill säga man har aldrig förbundit sig att försvara någon annan än sig själv. Den politiska konflikten om att även officiellt ansluta sig till NATO är i skrivande stund aktuellare än någonsin.
När den svenska statsministern Per Albin Hansson inför det andra världskrigets utbrott deklarerade att ”vår beredskap är god” så ljög han pliktskyldigast; den svenska beredskapen var praktiskt taget obefintlig. Genom att upprätthålla myten på ett trovärdigt sätt kombinerat med en undfallenhetspolitik gentemot Hitlers Tyskland – man tillät tyska trupptransporter genom Sverige, man exporterade järnmalm och vapen till Nazi-Tyskland, man försökte belägga kritiska röster med munkavle och internerade kommunister – så lyckades Sverige undvika att likt de skandinaviska grannländerna ockuperas av tyska trupper. Den bristfälliga beredskapen vid krigsutbrottet ledde till en svensk militär upprustning efter kriget som knappast hade något motstycke i andra länder av motsvarande storlek. Denna upprustning krävde en inhemsk vapenindustri, ett militärindustriellt komplex som skulle göra Sverige orberoende och självförjande när det gällde produktion av vapen och militärt materiel. Eftersom Sverige är ett litet land och den inhemska marknaden trots allt för liten så behövde den svenska vapenindustrin kunna exportera sina produkter. Här finns det svenska samhällets otvättade byk. Det hemliga och officiellt förbjudna; den svenska vapenexporten till allehanda diktaturer och krigförande länder har aldrig någonsin ventilerats offentligt. När det gäller vapenexporten ljuger svenska politiker hämningslöst.
Denna kultur av hemlighetsmakeri återspeglar sig även i skönlitteraturen. Den svenska författaren Klas Östergren, akademiledamot och den kanske intressantaste av de svenska femtiotalsförfattarna, tycks i sina skildringar av det svenska samhället beskriva en värld av konspirationer. Författaren spelar själv med i hemlighetsmakeriet, han avslöjar inte för mycket, nöjer sig med att antyda att det finns hemligheter som inte får avslöjas. Detta är tydligt i de två romanerna Gentlemän från 1980 och uppföljaren Gangsters som utkom tjugofem år senare. I den senare romanen förklarar författaren/jagberättaren att han i den första berättelsen dolt och förvrängt sanningen för att inte själv råka illa ut. Han fogade sig i det ultimatum som maktens torped, ’den grå eminensen’, hade givit honom och gjorde om berättelsen som var tänkt att handla om fiendskap och motsättningar till en pikareskroman om vänskap. Först tjugufem år senare, när många av de inblandade hade avlidit och de flesta brott var preskriberade kunde han berätta sanningen. Men även då antyder berättaren att det fortfarande finns hemligheter. Några avslöjanden presenteras inte, det gömda ska få förbli glömt.

* * *

Senaste sommar, 2015, tillbringade jag ett par veckor med att på nytt besöka några av slagfälten för striderna kring floden Ebro under det spanska inbördeskriget. Jag noterade att inställningen i Spanien till inbördeskriget på ett påfallande sätt förändrats. Vid ett författarseminarium för omkring tio år sedan talade de spanska författarna om den tystnadens kultur som fortfarande var rådande både kring Franco-tiden och i synnerhet kring inbördeskriget. Segrarnas historieskrivning gällde fortfarande, menade de. Nu verkade attityderna ha förändrats.
Jag hittade gravmonument som hedrade stupade soldater även på republikens sida, skyltar vid vägkanten pekade ut restaurerade skyttevärn och stridsplatser, informationstavlor ute i naturen beskrev striderna. På en liten ort höll man på och byggde upp ett museum över inbördeskriget och de lokala striderna. I Belchite, den lilla stad som på Francos order bevarat ruinerna efter kriget och där man byggt upp en ny stad intill den gamla, hittade jag på det kommunala biblioteket böcker och broschyrer som berättade om hur kampen om Belchite böljat fram och tillbaka. Nytt var att allt detta presenterades öppet och utan hymlande.
Den här processen påbörjades på allvar för omkring tio år sedan när anhöriga, främst barnbarn till stupade och försvunna på republikens sida allt mer högljutt krävde att få gräva upp massgravarna och identifiera och begrava sina döda. Rörelsen som kallas ”Förbundet för återupprättandet av det historiska minnet” har mött hårt motstånd från den gamla högern och många gånger har man tvingats gå till domstol för att få rätt att öppna massgravar från inbördeskriget. En domare, Baltasar Garzón som bland annat gjort sig känd för sina försök att få den chilenska exdiktatorn Augusto Pinochet utlämnad och ställd inför rätta i Spanien, har varit ett juridiskt stöd för rörelsen. 2010 blev han entledigad från sin post i Högsta Domstolen anklagad för att ha överskridit sina befogenheter när han ville utreda och lagföra brott begångna under Franco-tiden. Detta stred mot den lag om allmän amnesti som antogs i samband med övergången till demokrati efter diktatorns död. Det tog alltså närmare sjuttio år, nästan tre generationer, innan såren från inbördeskriget på allvar kunde bearbetas och fortfarande finns starka krafter som vill att den tidens händelser ska förbli gömda och glömda.
När jag ser utvecklingen i Spanien kan jag inte låta bli att jämföra med motsvarande process i Finland. Även här tog det omkring sjuttiofem år innan de röda återfick rätten till sina döda. Ett första monument över stupade röda restes i hemlighet i form av en stor sten på begravningsplatsen i Åbo redan inför första maj 1921. Minnesplaketterna som hedrade de avlidna avlägsnades snabbt men stenen står kvar. Utanför Ekenäs finns den största, kända massgraven med röda stupade framför allt från fånglägret där. Fram till 1988 fanns där bara en mycket enkel sten. Då invigdes en mur i röd granit i närvaro av president Koivisto. En biskop vigde jorden 1993 och de begravda har fått sina namn inpräntade på kopparskyltar. I mitten av 1990-talet tillsattes en statlig kommitté som skulle kartlägga vad som hänt med dem som försvann eller stupade under och efter inbördeskriget. I dag finns alla dessa namn samlade i en databas som även gjorts tillgänglig på Internet.
Inbördeskrig präglas av en särskild sorts grymhet. I krig mellan stater får även den förlorande sidans stupade minnesmonument och hjältestatus. I ett inbördeskrig är det segrarna som bestämmer vilka som var hjältar och vilka som var förbrytare och huliganer. Att förvägra den förlorande sidan rätten att hedra och rituellt ta avsked av sina döda kan sägas utgöra den yttersta förödmjukelsen.
Utanför domkyrkan i Borgå finns ett minnesmärke över de stupade vita i inbördeskriget. Där står: ”De föllo för Finlands frihet 1918”. När ska vi resa ett monument över de röda stupade med texten: ”De föll för drömmen om en rättvisare värld 1918”. Den formulering man lyckats enas om lyder endast: ”De föll för sin övertygelse”.
Jag frågar mig om inte försöken att gömma för att glömma i själva verket motverkar sitt eget syfte.
I romanen På den förlorade ungdomens Café (Dans la café de la jeunesse perdue) låter Patrick Modiano sin berättare konstatera:
”…om hela den här perioden ibland är levande i mitt minne så är det på grund av alla frågor som förblivit obesvarade.”

Bidrag till Hans Ruin essätävling 2010

Essän publicerad i Ad Lucem 2010

Jag går …

Jag vandrar upp längs en bergsluttning på väg mot krönet och passet. Stigningen är brant, ibland ännu brantare. Min kropp, mitt eget gående, fyller mina tankar. Ett steg, och ett till, och så ännu ett, jag placerar en fot framför en annan i en oändlig följd.

Varför går jag här, vad har jag givit mig in på? Jag har inget svar, inte ännu. Vet bara att jag bestämt mig för att vandra närmare 800 kilometer genom norra Spanien för att så småningom komma fram till Santiago de Compostela. Tids nog kommer jag kanske att förstå varför jag går. Just nu koncentrerar jag mig på själva vandrandet. Jag är en kropp på vandring över Pyrenéerna. Jag går ensam.

Millioner människor har gått här före mig. I mer än tusen år har pilgrimer vallfärdat till aposteln Jakobs grav i Galicien i nordvästra Spaniens. Rika och fattiga, botgörare och turister, präster och lekmän, alla slags människor har gått här. De har kommit från hela den kända världen. Här på vandringsleden över Pyrenéerna har många av dem strålat samman och fortsatt Vägen (el Camino) mot det gemensamma målet, Santiago de Compostela.

Jag går för mig själv, men jag är inte ensam. Även nu går människor från alla jordens hörn mot Santiago. Mest européer förstås. Men även vandrare från Australien, från Canada och en och annan korean kommer jag att stöta på under min vandring. Just nu kommer en mager, senig man med pilgrimshatt och vandringsstav ikapp mig. Han hälsar vänligt innan han försvinner bakom nästa kurva. Senare får jag veta att han är holländare och har gått ända hemifrån, genom hela Frankrike, på sin väg mot Spanien. Jag kommer att träffa på honom upprepade gånger under veckorna som följer.

Jag går i en uppförsbacke längs en knappt skönjbar stig mot Spanien. Tjocka dimsjok väller upp nerifrån dalen. Det är kyligt. Bara ibland ser jag en skymt av solen.

Jag går …

***

I alla tider har människor vandrat. När började vi, kan man fråga, men den frågan är fel ställd. Vi vandrade från första början, vi jagade och letade efter föda, vi drev vår boskap, våra får och getter från betesplats till betesplats. En mer meningsfull fråga är den om när vi slutade vandra och blev bofasta. Vandringslusten har vi kvar. Nyfikenhet på vad som döljer sig bakom horisonten driver oss ut på upptäcktsresor, till fots, till sjöss eller med charterflyg över hela klotet.

Inte alltid var det självklart att människor fick lämna allt och ge sig ut på vandring utan andra motiv än nyfikenhet och äventyrslust. Överheten har alltid haft ett behov av kontroll. Vandringslusten institutionaliserades. De stora religionerna skapade heliga platser som kunde fungera som pilgrimsmål dit människor vallfärdade för att uppleva närhet till det heliga och få sina synder förlåtna. Att vandra med sådana motiv har varit tillåtet, ofta till och med påbjudet. I vår del av världen, inom kristenheten, har de tre viktigaste målen varit Jerusalem och den tomma graven, Rom där apostlarna Petrus och Paulus ligger begravda samt Santiago de Compostela i Spanien där aposteln Jakob påstås vara begravd.

Sankt Jakob sägs ha gjort missionsresor till den Iberiska halvön innan han år 43 blev halshuggen i Jerusalem. Hans kropp transporterades i en liten båt till Galiciens kust där han begrovs och glömdes bort. Graven återupptäcktes på 800-talet, en kyrka byggdes runt den och människor började vallfärda dit från hela Europa.

Pilgrimsvandringarna till Santiago de Compostela kulminerade under elva- och tolvhundra-talen för att sedan avta och slutligen nästan helt försvinna när Europa gick in i en ny tid via reformationerna och upplysningen. Oskar Nikula anger i en monografi¹ om den nordiska kulten kring Sankt Jakob att man beräknat att uppåt en halv miljon människor om året vallfärdade till Santiago de Compostela när pilgrimsvandrandet var som intensivast.

Intresset för pilgrimsvägarna vaknade på nytt under senare delen av förra seklet. Vägen genom norra Spanien till Santiago har fått status av kulturarv både av Europarådet och UNESCO. Nya generationer pilgrimer har börjat vandra längs vägarna. En omfattande infrastruktur med härbärgen och matställen återuppstår. Leden markeras och görs i ordning. Turistresor ordnas för dem som inte orkar eller vill bära sin egen packning.

När tanken föddes att även jag en dag skulle vandra vägen till Santiago de Compostela råkade jag på en loppmarknad hitta en bok med titeln Priez pour nous à Compostelle² (Bed för oss i Compostela) skriven av Pierre Barret och Jean-Noël Gurgand. Pärmbilden föreställer människor som badar i en flod. Två människor sitter på stranden och tar av sig kläder och skor. Längst till vänster står en klunga skäggiga män med pilgrimsstavar och bredbrättade pilgrimshattar. Bilden illustrerar de medeltida pilgrimernas sedvänja att klä av sig nakna och tvätta sig inför ankomsten till Santiago. Pilgrimsvägen korsar floden Lavacolla omkring tio kilometer innan man kommer in till Santiago. Flodens namn kan etymologiskt tolkas som ”tvätta underlivet”. Här ligger idag Santiagos flygplats.

Barrets och Gurgands bok har undertiteln Livet för pilgrimer på Sankt Jakobsvägen. Författarna är journalister och forskare. De gick vägen i mitten av 70-talet. I sin bok försöker de hitta svar på alla de frågor de formulerade för sig själva medan de vandrade. Vilka var pilgrimerna på medeltiden? Hur var det möjligt att ta sig genom en stor del av Europa till fots, hur såg infrastrukturen ut? Vad vet vi om dessa vandrare och om vägen de vandrade? Vad vet vi om varför de vandrade?

När jag hade gjort min vandring läste jag boken på nytt, med ett förnyat intresse. Jag hade ju själv funderat över samma frågor medan jag vandrade.

Europa genomkorsades redan på medeltiden av vägar som sammanband städer och byar och bildade ett nät av förbindelser. De stora huvudvägarna hade många gånger en sträckning som påminner om dagens motorvägsleder genom kontinenten. Man brukar säga att ”alla vägar leder till Rom”, men det stämmer inte helt. Många vägar ledde även mot sydväst mot Santiago de Compostela och den heliga Jakobs grav. Från norra och mellersta Frankrike gick tre viktiga vägar ner mot Spanien. De förenade sig norr om Pyrenéerna och fortsatte sedan över bergen. En fjärde pilgrimsväg gick genom södra Frankrike och förenade sig med de övriga vid Puente la Reina (Drottningbron) sydväst om Pamplona. Därifrån gick den gemensamma vägen västerut över slätter och berg, genom städer och byar, över nybyggda broar och längs gamla, stenlagda romerska vägar mot målet i Galicien.

Staden Puente la Reina spelade för övrigt en roll även i min vandring. Mina skor försvann på ett härbärge utanför Pamplona. Jag fick vandra i sandaler över Alto del Perdón (Förlåtelsens Berg) till just Puente la Reina. Där köpte jag mig ett par billiga vandringsskor i ett marknadsstånd på torget. De nya skorna höll hela den fortsatta vandringen. Jag fick inte ens några blåsor, skavsår eller andra fotskador av de nya skorna. Man behöver alltså inte nödvändigtvis ha ”väl ingångna skor” när man vandrar till Santiago.

Pigrimsvägen till Santiago de Compostela beskrevs redan i mitten av 1100-talet av en fransk munk och pilgrim vid namn Aimeri Picaud i en handskrift med titeln Liber peregrinations. Denna pilgrimshandbok kan sägas vara en tidig föregångare till vår tids reseguideböcker. Den har översatts till ett flertal moderna språk, bland annat till engelska³.

I handskriftens tredje kapitlet räknas alla de viktigaste orterna upp som en dåtida vandrare passerade på sin väg mot Santiago. Dagens vandrare känner väl igen sig, han eller hon vandrar i princip genom samma städer och byar. Detta är naturligtvis inte en slump, men inte heller ett bevis för en obruten tusenårig tradition. När vägen i modern tid återupptäcktes och rekonstruerades var det till stor del Picauds pilgrimsguide som användes som förlaga.

Ett annat kapitel beskriver alla de floder och vattendrag som vandraren passerade längs vägen och talar om vilka floder som har drickbart vatten. Författaren varnar vandraren från att lita alltför blint på lokalbefolkningen och berättar en händelse han själv varit med om. Picauds sällskap kom till en flod och såg två bybor sitta på stranden. De frågade hövligt om vattnet var drickbart och männen svarade bekräftande, vattnet var tjänligt både för djur och människor. Pilgrimerna var dock försiktiga och lät en av hästarna dricka först. Den ramlade omedelbart omkull och dog De två männen rusade fram, plockade fram sina knivar och flådde och styckade den döda hästen. Sällskapet begav sig skyndsamt vidare.

Idag anses allt naturligt vatten längs vägen vara odrickbart. Endast klorerat och kommunalt renat vatten får drickas. Naturliga källor med rent vatten som i vår nordiska natur finns av allt att döma inte i Spanien.

Det mest intressanta kapitlet i guiden är ett långt kapitel som beskriver folken i landskapen man vandrar igenom. Picaud visar tydligt att han inte tycker om folken i de pyreneiska bergen och Navarra. De talar ett språk som ingen kan förstå. Deras bordsskick är motbjudande. Alla i hushållet, drängar och pigor lika väl som husbondsfolket äter med händerna ur samma stora fat. De dricker ur en gemensam bägare. Inte nog med detta, även deras sexualvanor väcker Picauds motvilja. I deras förspel händer det att både män och kvinnor blottar kroppens privata delar för varandra, ondgör han sig.

Vilka var de då, dessa miljoner som begav sig ut på vägarna, och varför gav de sig ut på en så riskfylld och ansträngande färd?

Inte alla vandrade frivilligt, en pilgrimsvandring kunde vara ett utdömt straff eller en rekommenderad botgöring. Inte heller gjorde alla det för sin egen skull, rika stormän kunde köpa sig en ställföreträdande pilgrim som vandrade för hans räkning, överlämnade en donation i katedralen i Compostela och återvände med ett intyg att uppdraget var utfört och att uppdragsgivaren kunde tillgodoräkna sig den förkortning av sin vistelse i skärselden som pilgrimsvandringen berättigade till. Någon systematisk dokumentation av vilka pilgrimer som kom till Santiago de Compostela finns inte bevarad. Idag blir en förteckning över alla det senaste dygnets pilgrimer uppläst vid den dagliga pilgrimsmässan i katedralen, men jag är inte säker på att dessa listor sparas för eftervärlden nu heller. Framstående furstar och kyrkliga dignitärer registrerades och uppgifter om deras vallfärd har bevarats, men om den stora massan av pilgrimer vet vi mycket litet.

Ett känt nordiskt exempel är den Heliga Birgitta från Sverige som vallfärdade till den helige Jakobs grav 1341-1343 tillsammans med sin make Ulf Gudmarsson. Oskar Nikula ger också i den ovan nämnda monografin exempel på medeltida pilgrimer från Finland. I Stockholms stads tänkebok finns en notis om svärdssliparen Laurens från Åbo som sålt sin gård och som förordnade att halva köpesumman skulle tillfalla hans hustru som stannade i Åbo medan han själv skulle använda den andra hälften för sin pilgrimsvandring till Santiago. I hela Europa var det vanligt att pilgrimer på det sättet upprättade ett testamente inför avfärden. Färden till Santiago var lång och farlig, det fanns inga garantier för att man skulle återvända levande. Då kunde man inte som i dag avbryta sin vandring när man inte orkade längre och ta en buss eller ett tåg till närmaste flygplats och flyga hem igen.

I de lejdebrev som den lokala församlingsprästen utfärdade inför en pilgrimsvandring ingick ofta en begäran om en kristlig begravning för den händelse pilgrimen skulle avlida under vägen. Den passusen finns inte med i det pilgrimspass jag bar med mig på min vandring. Där står endast en uppmaning till alla berörda, myndigheter och andra, att inte i onödan försvåra för mig att komma fram till Santiago.

De två ovannämnda fransmännen, Barret och Gurgand, gjorde sin vandring 1977. Då fanns ett vaknande intresse för de gamla pilgrimsvägarna. Böcker hade givits ut och flera sällskap av ”vänner till sankt Jakobsleden” hade bildats. Infrastrukturen var däremot ännu inte utbyggd, de fick söka sig nattlogi där de kunde, i någon skolsal, i ett uthus eller till och med under bar himmel. Den franska polisen visade ingen förståelse när de hävdade att de var pilgrimer, de blev tagna för vanliga lösdrivare och blev avkrävda identitetshandlingar och kontrollerades i polisregistren. Polisen på den franska sidan varnade dem ytterligare för hur mycket värre det skulle bli i Spanien, och skrämde dem särskilt med den spanska gränspolisen. Detta var långt före Spaniens inträde i EU och de två vandrarna konstaterar med förvåning att de kunde vandra in i Spanien helt oantastade och utan att bli registrerade. I dag markeras gränsen av ett staket. Där pilgrimsvägen passerar gränsen finns en öppning i staketet med en rist över en liten bäck. Människor får fritt gå över gränsen men boskap bör hålla sig på den rätta sidan.

***

Man går …

Man går i den tidig gryningen. Det är kyligt. Solen är på väg upp, solstrålarna har nått topparna vid horisonten, de skimrar svagt i orange. Mesetans oändliga slättlandskap ligger fortfarande i dunkel. Mina morgonbestyr är över. Frukosten, en bit bröd, litet mjukost, en tomat och en mugg varmt kaffe, håller magen sysselsatt. En ny vandringsdag har börjat.

Man går i ett landskap av sädesfält. Solen värmer i nacken, skuggan sträcker sig nästan ända bort till horisonten. Innan dagen är slut kommer skuggan att vrida sig för att sluta som en kort liten stump till höger. Då är det dags att söka härbärge och skydd mot hettan. Idag finns härbärgen och matställen i de flesta byar. Ingen anledning till oro. Byarna ligger tätt.

Man går, och själva gåendet blir alltmer opersonligt. Man rättar till ryggsäcken som skaver. Äter en banan. Tar en klunk vatten ur flaskan. Studerar kartan över dagens etapp.

Man går i landskapet, är en del av landskapet. Någonstans till höger hörs bilar rusa fram i 130 km i timmen. Om en kvart kommer de att passera den by som är målet för dagen. Att gå dit kommer att ta hela dagen i anspråk. Ser en snigel hasa sig över gångvägen. Den kan i sin tur behöva hela dagen för att ta sig tvärs över vägen. Så olika är våra tidsskalor.

Man går …

***

Att vandra till Santiago de Compostela är en omvälvande upplevelse. Många som vandrat har velat klä sina upplevelser i ord. Så även jag. Jag letar i litteraturen för att hitta formuleringar och berättelser som kan ge form åt mina upplevelser.

Jag hittar många böcker som handlar om pilgrimsvandringen, många även på svenska. Författarnas utgångspunkter varierar. Några är kristna sökare som skriver utifrån en religiös tradition. Andra vandrar och skriver utgående från ett nyandligt ”new age”-perspektiv. Ytterligare finns det författare som letar efter det kulturhistoriska, som besöker kyrkor och helgonreliker längs vägen och skriver om pilgrimstraditionen ur en historisk synvinkel. Och så finns de uppriktiga sökarna, de som inte vet, men är öppna för vad som kan visa sig under vandringen.

Frågan hänger kvar, varför går vi?

När jag under min vandring samtalar med mina medvandrare är det påtagligt många som går därför att livet håller på att förändras. Det kan handla om pension eller byte av jobb men det kan också handla om förändringar i privatlivet. Många säger sig gå för själva upplevelsen. Förvånansvärt många går en andra eller tredje gång.

En tidig och välkänd bok om Santiago-vägen är Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan⁴. Där vandrar författarens alter ego längs pilgrimsvägen och gör samtidigt en andlig pilgrimsresa i ett sökande efter sitt symboliska svärd och sin livsuppgift. Han möter vägvisare som leder honom. Han får undervisning och lär sig andliga övningar. Han bekämpar demoner i form av vilda hundar. Han tror sig vara utvald, men förstår så småningom att vägen är den vanliga människans väg. Alla är utvalda. Svärdet får han när han ser vad han ska använda det till och skriver ner sin livsuppgift på en lapp och gömmer den under en sten. Ett år senare har han givit ut denna sin första roman och övergått till att vara författare.

Coelhos bok duger föga som guide för pilgrimsvandrare till Santiago de Compostela. Har man själv gått vägen känner man sällan igen den geografi han beskriver. Boken är snarare besläktad med Carlos Castañedas böcker från 70-talet och med annan ”New Age”-litteratur.

När man vandrar sju, åtta timmar om dagen, dag efter dag med bara sig själv som sällskap, blir vandrandet snart monotont. Det blir ett slags mellanting mellan meditation och terapi. Man tänker på sitt liv och sina försummade möjligheter. Minnen aktiveras. För mig hände det att när jag gått närmare tre veckor började plötsligt och oväntat konkreta minnen från min barndom dyka upp. Minnena hade sin alldeles egna logik, jag kunde inte urskilja något mönster.

Även berättarjaget i Anders Paulruds roman Kärleken till Sofia Karlsson⁵ vandrar innesluten i sina minnen. Han sörjer ett kärleksförhållande som håller på att ta slut. Han går. Han vandrar ensam i saknaden efter Sofia Karlsson, han minns, han försvarar sig, han släpper fram sin ilska och har svårt att erkänna att han är sårad och förorättad. Han går i ett landskap som speglar hans egen tröstlöshet. Dock har han ett litet hopp. Han går mot världens ände, Cabo Finisterre, Galiciens västligaste udde. Där hoppas han återfinna sin Sofia. Men hon finns inte där, hela vandringen har varit förgäves, och när han återvänder hem är brytningen definitiv.

En rent religiös pilgrimsvandring hittar jag i Tom Tiainens bok På god väg⁶. Han avslutar sin vandring vid Finisterre med följande tanke: ”En pilgrimsvandring är ett traskande i bön, allt annat är en illusion”. Då har han vandrat inte bara genom Spanien utan även 800 km längs en av de franska pilgrimslederna från le Puy över det franska centralmassivet och ner till Pyrenéerna och till Spanien. Tiainen upplever en gemenskap med sina medvandrande pilgrimskamrater när han en morgon tar mod till sig och bryter sin egen förutfattade mening om vad som passar sig. Tillsammans med ett finskt par han träffat kvällen innan håller han en morgon en kort andakt utanför härbärget inför dagens vandring. Han läser på finska ur en medhavd bönbok. Andra vandrare ansluter till kretsen och står där tysta och lyssnar och deltar. Efter den dagens vandring är det flera som tackar honom för att hans böner givit dem alla en fin vandringsdag. De har förstått trots att de inte förstod språket.

Även under min vandring upplevde jag många tillfällen av gemenskap trots att jag vandrade ensam. Man sover ofta många tillsammans i stora sovsalar. På många ställen serveras ett middagsmål som man äter tillsammans vid långa bord. På vissa ställen fick vi vara med i köket och laga till den gemensamma måltiden och sedan städa och diska upp efteråt. För den som ville erbjöds tillfällen till andaktsstunder, mässor i närbelägna kyrkor och utflykter till sevärdheter vid sidan av vägen. Och naturligtvis hade man, trots språkförbistringen, många möjligheter att samtala över några glas öl vid kaféborden. Allt detta skapar en samhörighet, inte bara med de vandrare som råkar gå vägen samtidigt som man själv utan även med alla dem som gått här tidigare, och med alla dem som kommer efter.

Efter en kväll med en alldeles särskilt intensiv upplevelse av att pilgrimsvandrandet är något vi gör tillsammans gick jag nästa dag länge och funderade på vårt behov av ritualer. Måste alla ritualer bygga på en gemensam trosuppfattning så att de stänger ute dem som inte delar tron? Kan vi inte ha inkluderande ritualer som välkomnar och bjuder in alla som vill i stället? Har vi kanske förlorat något viktigt i sekulariseringen, när vi slängde ut ritualerna?

***

Vi går …

Vi går i ett landskap av höga berg och djupa dalar, backe upp och backe ner. Vi är alla på väg mot Santiago de Compostela. Vandringens mål kommer allt närmare, snart är vi framme. Det har regnat, skogen är blöt. På en kulle går jag förbi en grupp kvinnor. De fotograferar regndroppar på grässtrån. Jag hör varifrån de kommer och hälsar på dem när jag går förbi, önskar dem på finska en god fortsättning på vandringen. De hajar till, förstår först inte att de blir tilltalade på sitt eget språk. Senare möter jag dem på ett värdshus när vi alla tar en kaffe inför den sista, avslutande sträckan mot målet.

Vi går var för sig mot ett gemensamt mål.

”Målet är ingenting”, sjunger Robert Broberg. Men för dem som vandrar av religiösa skäl är målet allt och vägen dit bara en nödvändig transportsträcka. För oss andra är vägen allt, vem bryr sig om målet när man nått sin slutstation och ligger i kistan. Fast å andra sidan, att vandra runt på måfå utan mål är inte detsamma som att gå mot ett mål. Inte heller att gå en tur och komma tillbaka till utgångspunkten. Att vandra mot ett mål betyder att man är en annan, är någon annan stans, när man kommer fram. Fast sen ska man ändå hem igen och cirkeln sluts.

Jag vandrar in i Santiago. Vägledd av gula pilar och snäckskal i gatan letar jag mig fram till katedralen. Jag får mitt pilgrimsbrev. Jag deltar i pilgrimsmässan i den sprängfyllda kyrkan. Jag tar farväl av de kamrater jag lärt känna och råkar stöta på i vimlet.

Jag är framme, pilgrimsvandringen är slut. Är jag en ny människa? Jag känner det inte så. Frågan finns fortfarande kvar, varför går vi? Är det för att uppleva kroppens volym och tyngd i stället för att vara fixerade vid ytan? Är det för att förankra tänkandet i kroppens rörelse?

Jag vet fortfarande inte.

Livet fortsätter.

Vi går …

———

!) Oskar Nikula: Sankt Jakob. Acta Academiae Aboensis. Ser. A, vol.37 nr 2. Åbo 1969

2) Pierre Barret, Jean-Noël Gurgand: Priez pour nous à Compostelle, Hachette, 1978

3) William Melczer: The Pilgrim’s Guide to Santiago de Compostela, Italica Press, New York 1993.

4) Paolo Coelho: Pilgrimsresan (O diario de um Mago), Bazar Förlag AB, Stockholm 2007, © 1987.

5) Anders Paulrud: Kärleken till Sofia Karlsson, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2005.

6) Tom Tiainen: På god väg, Fontana Media, Helsingfors 2007.