Kategori: aktuell debatt

Om myror och tallar

Publicerat av Rabbe Kurten den 4 december, 2015

På en sluttning bland kullarna på en utlöpare till Centralmassivets i södra Frankrike ligger en övergiven före detta bykyrka i kompakt romansk stil. Kyrkan används inte längre, den är avsakraliserad, men fungerar ibland som konsertlokal. Jag brukar gå förbi där ibland när jag vandrar i landskapet och varje 14. juli, Frankrikes nationaldag, brukar vi ha picknick där, ett litet sällskap med svensk anknytning.

Var gång jag kommer dit brukar jag ställa mig vid kyrkans gavel och betrakta de horder av myror som ivrigt rusar upp och ner längs stenväggen. År efter år har jag sett samma två myrkolonner som i raka led vandrar från var sitt bo under taket, ner längs väggen, ut i gräsdjungeln nedanför och fram till närmaste pinje som står några meter från kyrkväggen. Där vänder de och tar samma väg tillbaka bärande på någon livsnödvändighet som de hämtar från trädet.

De senaste dagarna har jag aktivt deltagit i ett samtal på twitter kring frågor om tro och vetande. Samtalet har rört sig kring gränsdragningar, kring hur vi kan veta det vi vet, kring hur mycket av det vi tror oss veta som egentligen handlar om tro. Vi har också kommit in på fördomar och generaliseringar. I ett avslutande twitter skrev en av deltagarna, signaturen @einaraskestad, följande:

Vi behöver inte se alla tallar för att förstå tallen. Idén är ingen abstraktion – den fångar in verkligheten.

Det var ett svar på följande twitter som jag hade skrivit:

Världen som är är konkret, specifik och situationsbunden. Vi ser mönster och generaliserar.

Jag ville i sammanhanget varna för alltför snabba generaliseringar.

En gång i tiden kunde jag med fog påstå att ”i Göteborg skiner solen alltid”. Jag hade besökt staden Göteborg tre gånger och var gång hade det varit vackert väder. Redan mitt fjärde besök visade att min generalisering var fel.

För mycket länge sedan lärde sig människor att se skillnad på tall och gran. Barr och kottar såg olika ut, trädkronorna hade sina egna former, stammen och barken var helt olika. För att kunna prata om ett visst träd och avgöra vilket konkret träd som kunde användas till vad gav man de olika trädsorterna namn, benämningar som fungerade som en bekväm sammanfattning av hela mönstret av åtskiljande egenskaper. Senare systematisk forskning har förfinat klassificeringen, och i dag kan vi avgöra om ett träd är en tall eller en gran med hjälp av trädets DNA och se att de essentiella attribut som gör ett träd till en tall eller en gran följer av de arvsmekanismer som förmedlas via frön från generation till generation. Men de konkreta tallarna och granarna ute i skogen har inte förändrats av att vi givit dem namn, verkligheten består fortfarande av konkreta enskilda träd oberoende av om vi kallar dem tallar eller granar.

Förutom ovannämnda skillnader finns det även sekundära skillnader mellan de två trädsorterna. Granar är till exempel känsliga för angrepp av den sextandade barkborren medan tallar angrips av märgborrar. Av detta kan man inte sluta sig till att varje tall man ser måste vara angripen av barkborrar. Inte heller kan man av en angripen tall dra slutsatsen att alla tallar är angripna. Generaliseringar av det slaget rörande sekundära karaktäristika kan vara helt missvisande.

I Platons värld, och uppenbarligen även i @einaraskestads, är det inte de enskilda träden som är verkliga utan tallens idé. Jag frågar mig hur högt på abstraktionsstegen man måste klättra för att nå en existerande verklighet i idéernas värld. Är det tallens idé som är verklig eller är det den övergripande ”trädets idé”. Det finns ju en mångfald av olika trädsorter som alla är underordnade trädets idé. Eller är det rent av först de levande växternas idé som är den verkliga. Jag har inget svar på den frågan. För mig är alla dessa klassificeringar, abstraktioner och generaliseringar resultatet av mänskliga försök att komma till rätta med och lära sig hantera verklighetens mångfald av enskilda träd och de systematiska variationerna i trädens utseende och egenskaper. Jag frågar mig hur myrornas vid ödekyrkan med sina erfarenheter skulle uppfatta sitt träd, sin pinje, om de hade vår förmåga att klassificera och tolka verkligheten. Knappast som ett träd av en viss sort bland många möjliga, snarare som ett landskap av kullar och dalar i den skrovliga barken genom vilket går en doftmarkerad stig att följa.

Det finns en form av fördomsalstrande generalisering som vi lätt gör och som vi har skäl att verkligen se upp med.

Inbördeskriget på Nordirland var både ett klasskrig och ett religionskrig. Den fattigare delen av befolkningen var övervägande katoliker och ville frigöra landet från brittisk överhet och förena det med det övriga Irland, den rikare delen av befolkningen, protestanterna, ville behålla bandet till Storbrittanien. Om IRA kunde man därför med fog påstå att alla IRA-terrorister var katoliker. Däremot var inte alla katoliker terrorister. Motsvarande logiska felslut görs ofta idag när det gäller radikala jihadister. Alla muslimer är inte terrorister bara för att några är det. Alla romer stjäl inte bara för att några gör det. Alla vita män begår inte våldtäkt bara för att några gör det.

Socialdemokraterna överger jämlikhetsmålet

Publicerat av Rabbe Kurten den 3 november, 2015

Jag lyssnade på ett seminarium ordnat av LO och Arena Idé kring ekonomisk jämlikhet med utgångspunkt i Tony #Atkinsons bok ”Inequality: What can be done”. Professor Tony Atkinson höll själv ett föredrag där han presenterade sin bok och föreslog ett antal rimliga åtgärder som kunde leda till ökad jämlikhet om detta är ett uttalat mål. Atkinsons grundläggande tes är att ekonomisk ojämlikhet inte är ett resultat av opersonliga krafter som vi inte kan något åt; ekonomisk ojämlikhet är resultatet av ett antal beslut – politiska och ekonomisk – som människor har fattat. Har människor fattat de beslut som lett framtill den ökande ojämlikheten så kan människor även fatta beslut och välja vägar som leder till ökad jämlikhet. Förutsatt att detta är vad vi vill!
Föredraget kommenterades av Ola Pettersson, chefsekonom på LO och av Karolina Ekholm, statssekreterare åt finansministern. Den senare framstod som ett talande exempel på den yttersta försiktighet som präglar dagens politiker; hon vågade inte säga något som skulle kunna angripas av oppositionen och som därmed skulle öka risken att förlora röster. I allt detta kom hon i alla fall, helt undanskymt och i förbifarten, med ett mycket sensationellt påstående. Hon menade att det i dagens Sverige är omöjligt att föra fram ökad ekonomisk jämlikhet som ett politiskt mål, som ett värde i sig. Eventuellt kan man motivera ökad jämlikhet om man kan visa att det leder till ökad ekonomisk tillväxt, menade hon.
Detta påstående finner jag sensationellt på minst två sätt.
Dels är det sensationellt att det kommer från en person som står den socialdemokratiska regeringen mycket nära. Betyder detta att socialdemokraterna har övergivit jämlikhetsmålet, det som i alla tider varit deras uttalade grundfilosofi? LO-ekonomen Ola Pettersson menade i sin kommentar att det i den svenska kulturen finns ett underliggande jämlikhetsethos, kanhända som ett resultat av den långvariga socialdemokratiska hegemonin. För Karolina Ekholm finns inte detta ethos längre i vårt samhälle och socialdemokraterna har därför – uppenbarligen – övergivit jämlikhetmålet, eller kan åtminstone inte längre öppet stå för en sådan målsättning.
Det andra sensationella i Karolina Ekholms uttalande är att det visar att politiken i dag inte styrs av politiska visioner utan av vad politikerna och partierna uppfattar som opportunt. Politik handlar inte längre om att partierna erbjuder alternativa bilder av vilken sorts samhälle de vill förverkliga utan enbart om en konkurrens om röster och därmed om den politiska makten, vad man sen ska göra med makten vill man inte redoivisa eller stå för. Det tycks handla enbart om utspel och valtaktik. ’Ge folket vad vi tror folket vill ha’, det vill säga vem kan erbjuda flest hundralappar i plånboken tycks vara dagens politisk rättesnöre. Därmed är diskussionen om vad som kan göras för att befordra ökad ekonomisk jämlikhet överspelad, åtminstone för socialdemokraternas del.
Är det verkligen så vi vill att vårt land och våra gemensamma tillgångar ska skötas?
Jag finner det beklämmande.

Kampen för periferin

Publicerat av Rabbe Kurten den 3 oktober, 2015

I Frankrike håller man på med en administrativ reform, som ska minska antalet regioner; i dag har Frankrike 22 regioner inom den europeiska kontinenten, sammanslagningar ska minska antalet till 14. Här i Sydfrankrike, där jag befinner mig, skall Languedoc-Roussillon slås ihop med Midi-Pyrénées. Naturligtvis har reformförslaget utlöst bråk och meningsskiljaktigheter om det mesta. Den första stora frågan gällde vilken stad som skulle bli huvudstad och administrativt centrum, Montpellier eller Toulouse, den senare staden vann. En öppen fråga är vad den nya regionen ska heta.

Lokaltidningarna i området har utlyst en omröstning bland sina läsare om vilket namnförslag läsarna rekommenderar. Flest röster fick namnet Occitanie (Occitanien skulle det bli på svenska). Namnet har historiska rötter, det betecknade det område där talspråket hade utvecklat det latinska ’hoc illi’ till ett instämmande oc, i norra Frankrike uttalades det instämmande ja-et så småningom som oui. Området Occitanien var egentligen mycket större än den nya storregionen, det sträckte sig från alperna till Atlantkusten. Namnet kommer av språkbeteckningen ’langue d’oc’, språket där man använder ordet oc. De provencalska trubadurerna skrev sin höviska riddardiktning på detta språk under högmedeltiden.

I dag upplever det occitanska språket en rennässans, man ger ut grammatikor och lexikon, många små städer och byar i området har dubbla namnskyltar, en med fransk stavning och en med occitansk, det finns sällskap för språkets bevarande och återupplivande, man ordnar konserter och föreställningar med occitanska texter. Man har en egen, inofficiell flaggsymbol.

Om nu den nya regionen får namnet Occitanien så ser jag framför mig hur en blivande separatiströrelse småningom växer fram. Om tjugo eller trettio år kommer man att säga att vi vill frigöra oss från Frankrike, vi blir så styvmoderligt behandlade av Paris. Redan nu kan man i lokalpressen läsa att Paris tycks prioritera snabba transporter för Parisarna ner till semesterorterna vid atlantkusten i stället för nyttigare men mer perifera snabbtåg från t ex Montpellier via Perpignan till Spanien. Samma klgomål hörde jag av en Barcelones för några år sedan, han beklagade sig och sa att vill man åka tåg från Barcelona till Valencia, för att nämna ett exempel, så måste man åka via Madrid eftersom alla förbindelser dras radiellt ut från Madrid.

Man kommer i en nära framtid i Occitanien att säga att vi har en egen identitet, ett eget språk, en egen kultur, en egen historia. För tusen år sedan tillhörde vi inte ens Frankrike, vi var ett halvautonomt furstendöme, vasaller under den engelska kungen. Vi vill jämföra oss med katalanerna. Vi vill ha vår självständighet.

Jag har full förståelse för att dagens strävan till centralisering såväl inom nationalstaterna som inom EU skapar en motrörelse med regionalisering, upplivande av lokala traditioner, dialekternas återkomst och i förlängningen krav på självbestämmande och autonomi. Denna mänskliga strävan att förankra sin identitet i en lokal kultur och lokala traditioner måste tas på allvar. Men jag har ingen förståelse för att sådana separatistiska strävanden vill ta formen av självständighet och statlig suveränitet. Det måste gå att hitta andra politiska former som balanserar det lokala och det övergripande, former där det övergripande beslutas i samråd nerifrån upp, inte i form av dekret uppifrån och ner. EUs subsidiaritetsprincip, principen att inget beslut ska fattas på en högre nivå än nödvändigt, är ett försök i rätt riktning, men har aldrig tillämpats fullt ut i praktiken. Centrala småpåvar tycks alltid vilja ha ett finger med i alla spel.

Detta var några reflektioner i anledning av att resultatet av läsarundersökningarna rörande namnförslag för den nya sydfranska storregionen publicerats.

Imamen som flyttar

Publicerat av Rabbe Kurten den 12 september, 2015

Läser om en imam i en förort till Montpellier som väljer att lämna sin moské och flytta tillbaka till sin hemtrakt i östra Frankrike. Han har blivit mordhotad av radikaliserade fundamentalister inom sin egen församling på grund av sitt frisinne – han tog avstånd från bombdådet mot Charlie Hebdo; han har uttryckt oro över den tilltagande radikaliseringen bland ungdomar och deras beredvillighet att åka till Syrien för ’sitt heliga krig’; han förespråkar dialog melan religionerna och undervisar själv vid den protestantiska teologiska fakulteten i Montpellier. Det är inte mordhoten och säkerhetsrisken som fått först hans familj, hans hustru och barn, och nu honom själv att flytta från orten, påpekar han. Det är snarare att han lämnats ensam, att han inte haft stöd hos sina överordnade på regional nivå. Han antyder att det kan handla om att de inte vill stöta sig med den eller de som tillhandahåller de ekonomiska resurserna för verksamheten.

Perspektivet är skrämmande eftersom det visar på att det inte primärt är religionen det handlar om – även islam medger olika tolkningar – utan en bakomliggande vilja till makt som använder religionen som täckmantel.

Mönstret känns igen. I strävan efter makt och ökat inflytande tycks alla medel vara tillåtna. Hilary C. påpekade i en intervju att det faktiskt var USA som själv som utbildade och bekostade de heliga krigare som skulle fördriva Sovjet ur Afganistan. Nu har de krigarna i Al Qaida och IS ställt sig till förfogande för andra maktsträvanden. ’Som man sår får man skörda’, konstaterade hon lakoniskt.

Kanhända håller Huntington på att få rätt när han spekulerade i att vad som väntade var ett krig mellan ’civilisationer’, och då i första omgången mellan den kristna civilisationen och den islamska. En from förhoppning är att dessa motsättningar trots allt ska kunna lösas med andra medel än krig. Men det förutsätter kontakter över ’civilisationsgränserna’ på gräsrotsnivå, möten mellan människor ansikte mot ansikte, bara då kan en verklig dialog upprätthållas.

Den ryska kulturen

Publicerat av Rabbe Kurten den 24 augusti, 2015

På världens längsta bokbord senaste söndag stötte jag på Mauno Koivistos (tidigare Finlands president) bok Den ryska idén. Där läser jag följande:

”Förmågan att lära sig debattera och att motivera sina åsikter är en viktig del av det antika arv som förmedlats till det västeuropeiska tänkandet. Den här traditionen saknades i Bysans och kom aldrig till Ryssland. Inom den ortodoxa kyrkan bannlyste genast motparterna varandra, vilket omöjliggjorde en dialog.”

Det kan finnas skäl att ha detta i åtanke både när man bedömer bristen på åsiktsfrihet i Sovjetunionen och i Putins nuvarande Ryssland. Kanhända har den ryska kulturen och det faktum att det var Ryssland som gjorde det första försöket att förverkliga något som kallades socialism givit begreppet socialism ett onödigt negativt rykte. Allt som gjordes i Sovjetunionen var inte nödvändiga ingredienser i ett socialistiskt samhälle.

En annan sorts socialism är möjlig.

Om identiteter

Publicerat av Rabbe Kurten den 20 augusti, 2015

Den tredje augusti skrev jag följande twitter i anledning av en artikel i Svenska Dagbladet av Einar Askestad @einaraskestad.

Ett äpple är ett äpple, det har en nominell identitet som är oföränderlig, det är en instansiering av allmänbegreppet äpplen i vårt språk.

Jag fortsatte med ett antal kompletterande kvitter på samma tema:

Äpplet jag håller i handen har en statisk, individuell identitet, det är nummer 6.213.414 ifall någon skulle vilja siffermärka alla äpplen.

Detta individuella äpple har ett antal attribut som förändras över tiden beroende på dess egna förutsättningar och vad det utsatts för.

Detta individuella äpple har gått från äppelkart genom en mognadsprocess till att skivas och läggas på en äppelpaj och bli uppätet.

Jag fortsatte på samma tema men bytte anslag:

Alla vi svenskar har en statisk, individuell identitet som uttrycks i ett unikt personnummer från födsel/inflyttning till graven.

I Frankrike måste man ange mor- och farföräldrar för att bli entydigt identifierbar.

Förutom vårt personnummer har vi alla ett antal statiska, nominella identiteter som fördelseort, kön (nåja, för det mesta oföränderligt) etc

Förutom dessa nominella identiteter tillhör vi en mängd grupper som vi kan välja att gå i och ur och som bestämmer hur vi blir sedda.

Grupptillhörigheterna påverkas av hur vi vill bli sedda men påverkar också hur vi ser på oss själva.Självbilden är ett slags identitet.

Vad jag ville komma till med dessa kvitter var att visa att begreppet identitet både har en statisk, nominell användning och en mer dynamisk och föränderlig. I den senare användningen kan vi delvis välja identitet genom att välja grupptillhörighet och genom att ta avstånd från en del av de attribut som tillskrivs oss på grund av vår nominella identitet (invandrare, uppvuxen i förort, bor på Östermalm etc).

/Rabbe

Vinstfundamentalism

Publicerat av Rabbe Kurten den 18 december, 2014

I gårdagens aftonblad (onsdag 17 december) uttalar sig fyra näringslivstoppar i svepande formuleringar om behovet av vinster för att näringslivet och i förlängningen hela samhället ska kunna fungera. De utmålar varje ifrågasättande av vinsten som ett lika stort hot mot sin egen oomstridda position som en gång förslaget om löntagarfonder. Snart får vi väl se en ny 4. oktoberrörelse med storkapitalet på gatorna demonstrerande för sin rätt till miljardvinster.

Så länge vi lever i ett samhälle av kapitalistisk marknadsekonomi – observera att de två begreppen kapitalism och marknadsekonomi inte är synonyma – där de som äger och/eller förvaltar storkapital bestämmer samhällsvillkoren så kommer naturligtvis deras ofta orimliga krav på avkastning att genomsyra hela samhället. Man kan dock inte ens i ett kapitalistiskt samhälle diskutera vinster på det generella och oreflekterade plan som de fyra gör i sin debattartikel. Låt mig peka på några samtalstrådar där begreppet vinst kommer in och kan diskuteras – försvaras eller ifrågasättas – på en mer saklig nivå.

En gång i tiden var storkapitalets handlingsutrymme i stort sett begränsat till det egna landet. Då kunde man med ett visst fog säga att ”det som var bra för Wallenberg var bra för Sverige”. Den tidens kapitalister var ofta samtidigt entreprenörer, de använde sitt ägande till att industrialisera landet och utveckla en modern produktionsapparat. Vinsten stannade i landet, möjligheterna till skatteflykt var begränsade, deras verksamhet berikade Sverige. Visst kan man ur demokratisk synvinkel kritisera kapitalisterna för deras maktinnehav, de ekonomiska makthavarna hade aldrig blivit demokratiskt valda och var inte heller ansvariga inför andra än sina likar, men den dåtida socialdemokratiska regeringen i Sverige accepterade dem, det var lättare att föra samtal med några få storkapitalister än med hundratusentals småföretagare. Den tiden är för länge sedan förbi, dagens storkapital känner inga nationella gränser, vinsterna placeras i skatteparadis och kommer inte längre den lokala samhällsutvecklingen till godo. Detta är naturligtvis alldeles särskilt provocerande när vinsterna mjölkas ur verksamheter som bekostas med våra gemensamma skattemedel.

En annan viktig aspekt värd att diskutera när man talar om vinst är dagens orimliga förväntningar på avkastningens storlek. I en värld som överflödar av kapital – vi översköljs ju av dagliga låneerbjudanden – är det obegripligt att pengar ska vara så dyra, priset på pengar tyder på att kapitalmarknaden lider av en fundamental brist på konkurrens. Spekulationshysterin och möjligheterna att tjäna stora pengar i tider av snabba, frammanipulerade kurssvängningar har skapat en situation där en liten krets av spelberoende psykopater bestämmer priset på pengar och därmed även avgör vad som är en ’rimlig’ avkastning på gjorda investeringar. Ingen teknisk utveckling eller därmed sammanhängande rationaliseringsvinster kan leva upp till spekulationsekonomins vinstnivåer. Därmed är hela vinstdiskussionen snedvriden. De som oreflekterat försvarar vinster och samtidigt demonstrerar en gränslös girighet med sina fantasiinkomster håller på att såga av den gren de själva sitter på.

Det finns ett feltänk bland ekonomer som går tillbaka på Adam Smith, en av nationalekonomins grundare. Han menade att bagaren inte bakar bröd av sitt hjärtas godhet utan för att han vill tjäna pengar, alltså göra vinst. Min erfarenhet av bagaren i den lilla by i södra Frankrike där jag ibland vistas har övertygat mig om att Adam Smith har fel. Motivbilden tycks vara betydligt med komplex, det finns fler alternativ än motsatsparet givmildhet eller egoism. Bagaren bakar sannolikt sitt bröd för att han kan baka, han tycker i det stora hela om att baka och han gör det bra, så bra att hans kunder kommer igen och köper sitt bröd av honom varje morgon. Naturligtvis vill han samtidigt tjäna pengar, få en rimlig inkomst som gör att han kan leva på sin verksamhet, kan fortsätta att baka bröd, kan investera i en ny ugn och i andra verktyg vartefter de slits ut, kan lägga undan en slant så att han så småningom kan trappa ner på verksamheten och få en tryggad ålderdom. För honom är inte vinsten ett självändamål, man kan till och med ifrågasätta om det alls är meningsfullt att tala om vinst i sammanhanget, den slant han kan ta ur rörelsen är ersättning för det arbete han gör för att hålla grannarna med bröd så att inte alla ska behöva baka sitt bröd själva varje morgon. Resten av överskottet låter han stanna i företaget som en buffert för framtida investeringar. Han behöver inte nödvändigtvis växa för att kunna fortsätta verksamheten. Problem uppstår när stormarknaden etablerar sig i byn och börjar sälja industritillverkat bröd. I bästa fall kan han då fortfarande överleva genom att baka bröd av bättre kvalitet än det stormarknaden tillhandahåller och genom att hans hustru är populär och förgyller kundernas morgon med hemtrevligt småprat.

Vad vill jag säga med detta exempel?

De fyra påstår i sin debattartikel att ”konkurrens och vinstkrav har genom historien varit den bästa drivkraften för innovation i alla branscher”. Enligt vad jag har förstått finns det forskning som visar att det mesta nyskapandet sker i små företag, människor med idéer behöver ett utrymme för experimenterande som inte finns i storföretagen. Samtidigt är naturligtvis inte alla idéer bärkraftiga, de flesta slås ut i ett tidigt stadium, konkurrens är primärt en utslagsmekanism. För att inte ’marknadens osynliga hand’ ska leda till att bara de största och starkaste överlever behöver nya företag ofta kapitaltillskott utifrån, uppfinnare och nystartande entreprenörer har sällan själva en ekonomisk bakgrund som gör dem oberoende. I ett samhälle som hyllar marknadsekonomin måste det därför finnas mekanismer för stöd till nystartade företag som kompensation för de företag som slås ut. Principiellt finns det inget hinder för att ett sådant stöd bygger på offentlig finansiering. Så sker också i viss utsträckning. Principiellt finns det heller inget hinder för att sådant stöd ges av privata aktörer, företagare som ser som sin verksamhet att satsa kapital och stöd till nystartade verksamheter. Sådana företagare kallas företagsänglar eller riskkapitalister – inte att förväxla med den kategori av riskkapitalister som förvaltar de stora fonderna, köper upp företag, går fram med yxa och avskedar folk för att förbättra lönsamheten och sedan säljer företagen vidare med maximal vinst. Naturligtvis måste även företagsänglarna ’gå med vinst’ i de företag som klarar sig bra och där de har satsat kapital. Den vinsten ska ju täcka förlusterna i de projekt som floppar. Avkastningskravet står i proportion till hur stora risker företagsängeln tar, hur stor andel av de utvalda understödsprojekten som inte klarar sig. Men inte heller här behöver vinstmaximeringen vara ett självändamål. Affärsidén att hjälpa nya företag över tröskeln genom alla de inledande svårigheterna kan utgöra en fullt tillräcklig motivation. En vinstnivå som garanterar en fortsatt verksamhet räcker. En sund konkurrens från till exempel offentligfinansierade stödfonder kan bidra till att hålla vinstförväntningarna på en rimlig nivå.

Därmed är vi inne på den mest brännande frågan, ’vinsten i välfärden’. De som försvarar att företag inom vård, skola och omsorg ska kunna ta ut vinst – dessa verksamheter som i sin helhet finansieras med skattemedel – hävdar i allmänhet att det bara är kvalitet som ska räknas. Om ett företag kan tillhandahålla erforderlig kvalitet till en lägre kostnad än vad den offentliga upphandlaren förutsätter så ska företaget självklart kunna ta ut mellanskillnaden som vinst, menar man. Det resonemanget haltar på flera punkter.

Ingen har ännu i en upphandling lyckats definiera vad som är ’erforderlig kvalitet’. De verkliga kunderna – elever, patienter och åldringar – har dessutom ingen praktisk möjlighet att rösta med fötterna, att jämföra kvalitén i utbudet och välja bort de skolor, sjukhus och vårdinrättningar som brister, ’den osynliga handen’ existerar inte på denna kvasimarknad. Dessutom måste man utgå ifrån att när våra representanter, politikerna, avdelar en viss andel av våra gemensamma tillgångar till vård, skola och omsorg så förutsätter vi att vi ska få bästa möjliga kvalitet för pengarna. Om någon då tycker sig kunna plocka ut vinst ur en sådan verksamhet – det gäller både direkt vinstuttag ur verksamheten och ett uppskjutet vinstuttag i form av en senare vinstbringande försäljning – så är detta en direkt stöld av våra gemensamma tillgångar, kvaliteten hade uppenbarligen kunnat förbättras ytterligare om pengarna fått stanna kvar i verksamheten och använts för att ytterligare höja kvalitén.

Vad jag har försökt visa är att frågan om vinst inte kan diskuteras på ett så allmänt och abstrakt plan som de fyra gör i sin debattartikel utan att det blir floskler och försvar för en fundamentalistisk övertro på vinstmekanismer och marknad. Diskussionen måste föras på ett mycket mer praktiskt och konkret plan. Dessutom får vi inte glömma budskapet från årets ekonomipristagare, Jean Tirole. Han tror själv själv på marknadens positiva kraft men har kommit fram till att en helt ’fri marknad’ varken är stabil eller automatiskt leder till det bästa av alla samhällen. För att en marknad ska fungera måste den balanseras av starka, reglerande offentliga institutioner. Det handlar inte om att utan om hur marknaden ska regleras för att resultatet ska bli så bra som möjligt för hela samhället. Även den aspekten måste finnas med i diskussionen.

Om arbete

Publicerat av Rabbe Kurten den 8 december, 2014

Ett rundabordssamtal i TV

Lyssnade på samtalet kring ’Runda bordet’ i gårdagskvällens TV. Märkligt hur låsta vissa av deltagarna var av det som är. Som det är, så måste det vara, även om det som är är både obekvämt och irrationellt.

Den ende som på allvar förmådde tänka på tvären var Birger Schlaug som gång på gång återkom till det fullkomligt vansinniga i arbetslinjen och i att alla ska tvingas jobba för lön och brödföda 40 timmar i veckan när det mesta som produceras inte behövs och samtidigt tär på jordens resurser på ett ohållbart sätt.

Den tekniska utvecklingen har inneburit att mycket färre människor i dag behövs i produktivt arbete för att tillgodose våra primära behov, det som kunde kallas livets nödtorft, jämfört med för hundra eller femtio eller ens tjugo år sedan. För att ändå hålla så många människor som möjligt sysselsatta med betalt lönearbete måste vi producera en massa skräp som ingen behöver men som alla vill ha om det finns att tillgå. Detta kräver en moralisk och propagandamässig press på oss alla att konsumera mera ’för att hålla hjulen snurrande’.

Detta är dock inte tillräckligt. När antalet anställda skärs ner och lönerna pressas så finns det inte en tillräcklig köpkraft ute i samhället för att allt som produceras ska bli inhandlat och konsumerat. Därför måste arbeten skapas om tillväxtekonomin ska kunna upprätthållas, arbeten som resulterar i produkter som ingen (förhoppningsvis) ska konsumera och använda. Man skulle kunna säga att en del av befolkningen ska hållas sysselsatt med att gräva en grop som en annan del av befolkningen fyller igen. Rustningsindustrin fyller en sådan funktion. Ingen vill ju egentligen att vapnen ska komma till användning. De ska produceras och generera arbetstillfällen, sedan ska de finnas där utan att användas för att ganska snart skrotas och moderniseras och förnyas. Genom att man upprätthåller en hotbild kan detta meningslösa arbete ges en skenbar mening.

Den aspekten kom inte fram i samtalet i går.

En annan fråga som inte kom upp var frågan om medborgarlön/grundtrygghet. Visserligen fördes tanken fram på en minskning av den obligatoriska arbetstiden och avvisades av flera deltagare som totalt orealistisk, men ingen vågade ens antyda ett förslag om medborgarlön. Ändå har vi redan i dag medborgarlön för alla upp till 16 års ålder, den kallas barnbidrag. Lika för alla, ingen behovsprövning, utbetalas automatiskt till alla barn som är bosatta i landet. Tanken på medborgarlön/grundtrygghet är raka motsatsen till arbetslinjen. Eftersom vi har en produktivitet i dag som innebär att vi kan tillhandahålla livets nödtorft för alla med en förhållandevis liten arbetsinsats så har vi råd att garantera grundtrygghet för alla, från vaggan till graven. Medborgarlönen skulle ersätta alla dagens behovsprövade bidragssystem, sjuklön, arbetslöshetsbidrag, försörjningsstöd och därmed frigöra en mängd mänsklig kraft som i dag används till att kontrollera och övervaka att inte bidragssystemen missbrukas. Naturligtvis skulle en omställning till en ekonomi med grundtrygghet föra med sig en hel del problem, men problemen är sannolikt inte oöverkomliga om bara den politiska viljan finns.

Det är viktigt att frågan om arbetets värde och arbetets plats i samhället och livet diskuteras sseriöst särskilt som det sätt som arbetet i dag är organiserat håller på att helt förstöra våra mänskliga livsbetingelser. Det skulle inte vara första gången en mänsklig civilisation skapar sin egen undergång, men kanske den första gången det sker i global skala.