DN Kultur hade nyligen en artikelserie om Kroppen.
Jag försökte få en kompletterande egen artikel publicerad men de besvarade inte ens mitt mail. Därför publicerar jag den här i kategorin essäer.
Min artikeln finns att läsa här: http://kurten.se/rabbe/essa/kroppen-bade-objekt-och-subjekt/
Jag har under den senaste tiden glott en del på TV och sett några av Belinda O:s program ”Från Savann till Tinder” och även Anders H:s program om hjärnan. I vardera programserien hänvisas till utvecklingsläran och till hur evolutionen under vår långa förhistoria premierat vissa egenskaper och därmed skapat människan till den hon är i dag. Det som slagit mig i programmen är hur evolutionen så ensidigt betraktats ur ett manligt perspektiv.
Min hustru som är norrifrån säger att i hennes familj gjorde åtminstone hennes pappa en indelning av mänskligheten i ”kaer” och ”mänish”, en distinktion som vid närmare eftertanke kanske inte är så tokig. Det som genetiskt skiljer män från resten av mänskligheten är att män har en Y-kromosom i stället för en andra X-kromosom. Alla människor har minst en X-kromosom och ärver dessutom cellens hela biokemiska fabrik – mitokondrier och vad allt de nu heter – på kvinnolinjen från moderns äggceller. Kvinnor har alltså två X-kromosomer och är alltså dubbelt mänskliga jämfört med männen, undantagen, som har sin futtiga lilla Y-kromosom som definierar det som är annorlunda.
Enligt utvecklingsläran premierar evolutionen sådana ärftliga egenskaper som hänger ihop med förmågan att i en viss ekologisk nisch producera en större mängd fruktsam avkomma än genomsnittet. Den i det sammanhanget mest intressanta frågan måste ju då vara vilka mänskliga egenskaper hos kvinnorna som premierats, det vill säga som mest gynnat stora, överlevande barnkullar och som därmed kommit att bli bestämmande för vad en människa är.
Sett ur den synvinkeln måste en av de viktigaste mänskliga/kvinnliga egenskaperna vara förmågan till empati. Eftersom kvinnan i sin funktion som däggdjurshona är livsviktig för det lilla spädbarnet med sin förmåga att ge barnet näring under den första tiden måste kvinnan kunna lyssna till och tolka barnets signaler långt innan barnet kan formulera sig generellt begripligt. Kvinnorna måste också kunna samarbeta med sina likar i kvinnokollektiv, en ensam moder med ett antal spädbarn hade varit alldeles för sårbar om hon inte haft ett fungerande nätverk av andra kvinnor omkring sig som vid behov kunde avlasta henne i ansvaret för barnen. Även förmågan att kunna tillgodogöra sig tidigare kvinnogenerationers erfarenheter och föra vidare den ackumulerade kulturella traditionen från generation till generation har sannolikt haft ett evolutionärt mervärde. Än i dag talar man om hur kulturtanterna bär upp hela vår kulturella civilisation.
Det sägs att de djurarter som har stora hjärnor i förhållande till kroppsvikten är de djurarter som lever tillsammans i små grupper där den individuella, sociala interaktionen är viktig. En stor och komplicerad hjärna behövs för att kunna känna igen olika individer och också för att kunna avläsa humör och avsikter hos de övriga flockmedlemmarna. Förutom i det sociala samspelet med barn och andra kvinnor har kvinnorna även behövt sin empatiska förmåga för att kunna hantera de sociala kontakterna med männen/hanarna i flocken. Ibland kom männen hem från en lyckad jakt, kåta och blodtörstiga, fyllda av testosteron och adrenalin, och kvinnan har måst lära sig att avbryta berusningen och ta ner dem på jorden på ett godtagbart sätt. Ibland hade jakten inte varit så lyckad och männen kom tillbaka uttröttade och besvikna och behövde tas om hand på ett helt annat sätt. Kvinnor som behärskat detta har haft framgång under evolutionen och kunnat föra vidare sina anlag i den mänskliga genpoolen.
Dessutom behövde kvinnorna under samlarstadiet kunna tänka långsiktigt. De behövde hitta tillbaka till de platser där de tidigare år hittat ätbara växter och rötter och så småningom till och med sått frön för att ha mat ett annat år. Att hitta tillbaka efter ett års strövtåg var sannolikt en mycket viktigare egenskap än förmågan att rotera Rubiks kub i huvudet.
Jag tycker att det är dags att inse att alla dessa manliga verksamheter som vi värdesätter så högt, det abstrakta tänkandet, behovet att hitta på förklaringar, bygga modeller av verkligheten att leka med i tanken, i själva verket är oavsiktliga bieffekter av männens outnyttjade överskott av hjärnkapacitet. Litet i stil med påfågelhannens stjärtfjäderskrud som skall göra honom attraktiv och utvald av någon av påfågelhonorna. Tyvärr har vi män avlägsnat oss så långt från kvinnornas sant mänskliga intressen att kvinnorna inte ens är intresserade av vem som formulerade den vackraste teorin i fysiken.
Det finns ingen anledning för er kvinnor att krampaktigt försöka efterlikna männen. Forma era söner till att bli mer mänskliga i stället.
Publicerat på Facebook 2021-01-09
Läser Nina Björks ”om man älskar frihet”. I de två första kapitlen smular hon sönder både de ’moraliska’ och de ’ekonomiska’ argumenten för ojämlikhet med ett knivskarpt logiskt resonemang. Jag förstår till fullo varför ingen på allvar tycks vilja ge sig in i en diskussion med henne, hon har logiken helt på sin sida. I det tredje kapitlet kommer hon fram till hotet mot demokratin när politiken ’för det allmänna bästa’ måste underordnas ekonomin.
Fortsättning på Facebook 2021-04-11
Fortsätter att läsa Nina Björks uppgörelse med liberalismen. I kapitel 4 skriver hon om ”Från klitoris till moral. Om människans natur”. Med sitt strängt logiska sätt att resonera gör hon upp med den moderna idealistiska villfarelse som rotat sig i både vänsterns och högerns världsbild; att någon objektiv verklighet inte finns annat än i våra huvuden, att språket bestämmer verkligheten och inte tvärtom. Som en övertygad materialist hävdar hon övertygande att människan som biologisk varelse har vissa ofrånkomliga behov. Hon behöver bland annat föda för att överhuvudtaget kunna överleva. Viljan att överleva delar hon med resten av levande organismer kan man tillägga. Ur detta härleder hon till och med ett moraliskt imperativ; att arbeta för att människor ska ha tillgång till mat och kunna föda sig är moraliskt gott, inte ett övergrepp eller exempel på förmynderi. Människor behöver mat för att överleva; att påstå att människor kanske har andra preferenser och att man därför inte ska påtvinga dem föda är bara ett försök som vissa liberala teoretiker tillåter sig för att slippa ta ett moraliskt ansvar. Till föreställningen om en objektiv verklighet som är oberoende av oss och som vi kanske bara kan fatta till en del hör också att människan som biologisk varelse har vissa begränsningar – en ”essens” – som vi inte kan resonera bort. Här tar hon ställning i den infekterade frågan om könsbyte och protesterar mot nuvarande praxis där förpubertala barn som ”inte trivs i sin kropp” alltför lättvindigt sätts in i en oåterkallelig behandlingsprocess där puberteten blockeras – resultatet blir livslång sterilitet – och könshormon fördröjer utvecklingen av sekundära könsattribut vilket ska underlätta senare könskorrigerande operationer. Som sann vänsterskribent ställer Nina Björk frågan om var vänsterperspektivet finns i den voluntaristiska föreställningen att verkligheten kan förändras genom att man förändrar språket. Långt borta är Marx-citatet; ”Filosofer har på olika sätt försökt förklara världen men vad det gäller är att förändra den.”Facebook
.
I början av 80-talet hade jag ett sabbatsår och skrev en roman. Den blev inte utgiven, jag behärskade inte hantverket. En av de centrala frågeställningarna i romanen är fortfarande högaktuell nämligen frågan om avlyssning.
Texten skrevs alltså långt före mobiltelefonernas tid, ja till och med före persondatorerna intåg på marknaden. Inte ens de mest framsynta och etablerade SF-författarna hade då förutsett den utveckling som skulle komma att ske bara några år senare när datorer dök upp på var mans skrivbord på alla kontor. Avlyssningsproblematiken begränsade sig då till avlyssning av telefonsamtal.
Min roman var en framtidsvision. Den utspelade sig i ett Sverige en generation efter kapitalismens kollaps och en genomgripande samhällsomvandling. Kvarteret var där den nya, lokala ”byn” och garanten för lokal demokrati. I denna värld vill min protagonist uppfinna ett telefonnät som inte ska gå att avlyssna. Övervakning och kontroll kunde vara ett samhällsproblem även i detta nya samhälle.
Inspirerad av Arpanet – den militära föregångaren till Internet – som konstruerades för att kunna överleva även en begränsad kärnvapenattack lät jag min huvudperson konstruera en nätarkitektur utan kopplingscentraler eller ”motorvägar”. Alla samtal skulle söka sig en slumpvis väg genom nätet med hjälp av lokala vägval i nätets knutpunkter. Därmed skulle det vara omöjligt att veta vilken väg ett visst samtal skulle ta och var man alltså skulle koppla in en avlyssningsutrustning. Även i mitt utopiska, i det närmaste anarkistiska samhälle finns då krafter som till varje pris vill bevara ”överhetens” möjlighet till bevakning och kontroll.
Problematiken är fortfarande högaktuell. I dagarna har Edward Snowdens självbiografi ”I allmänhetens tjänst” utkommit på närmare trettio språk världen över. Edward Snowden är den man som 2013 avslöjade hur allomfattande den amerikanska avlyssningen av all världens datatrafik verkligen är. Han lever i exil i Moskva efter sina avslöjanden. Den amerikanska staten har enligt uppgift stämt honom när hans bok nu kommit ut för att han inte underställt texten en granskning och godkännande av den amerikanska underrättelsetjänsten.
Jag ska här återkomma med min recension av boken när jag hunnit läsa den.
När Snowden kom med sina avslöjanden 2013 var det främst den amerikanska statens omfattande avlyssningen han ville varna för. I dag är även den kommersiella övervakningen ett problem. Vi kartläggs och informationsmäklare gör pengar på att sälja uppgifter om oss till annonsörer och andra intressenter. Råkar jag ha min mobil i fickan när jag går ut på stan får jag snart en fråga om vad jag tycker om fiket jag nyss besökt. Det kunde lika väl ha varit en massagesalong med tvivelaktigt rykte eller något annat hemligt ställe jag inte ville avslöja för min omgivning. Min promenadväg finns registrerad och ligger kvar i ”molnet” för senare kontroll och grävande. Därför undviker jag i allmänhet att ta med mig mobilen när jag går hemifrån.
Är det så vi vill ha det?
Vad kan vi göra för att motarbeta och sabotera både den offentliga och den privata övervakningen?
Fernando Aramburo: Patria; Tusquets Editores, Barcelona 2016
Svensk översättning: Manni Kössler; Brombergs Bokförlag AB, 2018
Patria är en roman om vad som händer med människor i ett litet samhälle där rädslan dominerar. Berättelsens kärna är när en småföretagare i byn – en liten baskisk by i utkanten av San Sebastian – skjuts ihjäl på öppen gata en regnig eftermiddag. Likt vattenringar kring en sten som träffar vattenspegeln när man ”dräper näcken” sprider sig svallet från denna centrala händelse och påverkar tillvaron för medlemmarna i de två familjer som närmast berörs. Familjerna har varit nära vänner men hamnar de på varsin sida av en ogenomtränglig mur. Dödsskjutningen speglas i romanen både i det som sker innan och i efterverkningarna i människornas liv.
Central är offret självt, ägaren till en liten transportfirma, liksom hans fru, hon som blir hans änka, så är också sonen som utbildar sig till läkare och dottern som av sin far skickas att studera juridik på annan ort när hoten mot fadern blir alltför påtagliga.
Här finns de tidigare vännerna, sonen som alltmer radikaliseras och till slut försvinner, går under jorden och ansluter sig till ETAs väpnade gren och kan misstänkas ha deltagit i attentatet mot den tidigare familjevännen, kanske rentav varit den som hållit i pistolen. Modern i familjen var i sin ungdom bästa vän med änkan till den avrättade, de till och med planerade att gå i kloster tillsammans. Av kärlek till sonen och efter ett samtal med byprästen blir hon en alltmer fanatisk försvarare av ETA och dess verksamhet. Lillebror tar avstånd från den väpnade kampen, blir författare och skriver poesi och barnböcker på euskera, det baskiska språket, och försvarar därmed på sitt sätt den baskiska nationen. Fadern i familjen blir alltmer ensam, saknar sin bästa vän och deras gemensamma cykelturer, Vänskapen bryts redan när hatskriverierna börjar dyka upp på stadens husväggar. Systern, som får en stroke och blir mer eller mindre totalförlamad, är den som till slut förmedlar en försoningens gest mellan de två familjerna.
Här finns inte minst den lilla baskiska byn utanför San Sebastian med hela repertoaren av rädslor, intolerans och socialt förtryck. Romanen omspänner en tidsrymd från Francos död 1975 fram till modern tid och perioden efter att ETA lade ner den väpnade kampen 2006. Framför allt utspelar sig händelserna under 80- och 90-talen när kriget mellan ETA och den spanska statens hemliga, olagliga polis pågick som värst. ETA höll byn i ett strypkoppel av rädsla, även dem som egentligen inte sympatiserade med ETA och deras metoder. Knappast någon vågade opponera sig. När berättelsens mordoffer vägrar betala den ”revolutionsskatt” som ETA pålagt honom börjar utstötningen. Det räcker med att mannen bakom bardisken på ungdomarnas stamställe antyder att här finns en man som det är fritt fram att trakassera. Klottret på väggarna får ett mål. ”Han är en tjallare”. ”Han är en förrädare”. ”Han är en fascist”. Och det slutliga: en måltavla med offrets namn.
Ingen hälsar längre på den utstötte. Hans fru blir inte betjänad i den lilla charkuteributiken, Han är inte längre välkommen på söndagens cykeltur eller i kortspelet på krogen efteråt. Någon enstaka gång kan någon tidigare ”vän” komma framsmygande när ingen ser och viskande förklara att: ”du förstår ju…”, ”jag kan inte …” Utfrysningen fortsätter även efter dådet när änkan försiktigt försöker återvända till sitt hem i hembyn, Hon har med sina ungdomars hjälp flyttat till en lägenhet inne i stan.
På ett inträngande sätt skildras här hur ungdomarna radikaliseras. De yngsta fungerar som ett underjordiskt nätverk som eknappast behöver mer än antydningar för att självständigt och utan detaljerade anvisningar förverkliga ETA-organisationens intentioner, De fungerar som kurirer, de sprider hatpropaganda i form av ”klotter” på väggarna och de utför riktat bus mot misshagliga personer. Bland de äldre trappas våldet upp. Kasta sten på poliser. Bränna bilar och bussar, Experimentera med sprängmedel. Med vuxenvärldens tysta medgivande – ingen protesterar – trappas våldsanvändningen upp och våldet normaliseras. Till och med byprästen ger i hemlighet ungdomarna sitt stöd. Högst status blir då att ansluta sig till ETAs militära gren och där få fritt utlopp för det framväxande hatet, i en abstrakt föreställning om att man gör något gott för ”saken”, ”de baskiska folkens frigörelse från den spanska statens förtryck”.
Hela denna komplicerade berättelse förmedlas genom skenbart slumpmässiga nerslag i tid och rum. I korta situationsbilder tydliggörs var i livet de inblandade personerna står vid olika tillfällen utan kronologisk ordning. Ur dessa enskilda bildpunkter växer den komplexa helhetsbilden fram, de individuella människoödena och den bakomliggande sociala strukturen.
Romanen utkom 2016 på spanska och var det årets stora succé både bland kritiker och för den stora läsande allmänheten. På svenska kom den ut på Brombergs 2018.
Den komplexa konstruktionen kräver att läsaren tillgodogör sig berättelsen i ett svep, annars tappar man lätt sammanhanget. Författaren önskan att inte missa någon enskild detalj har gjort att han i vissa fall valt att ”ekonomisera”, han låter korta tanketrådar i jag-form smyga sig in i det objektiva berättandet utan att alltid tala om vem det är som tänker. Då jag inte hat tillgång till den spanska originaltexten kan jag inte avgöra om vissa formuleringar som här ibland känns obekväma kommer från det´spanska originalet eller beror på översättaren. Likaså kan läsaren ibland tycka att vissa detaljen i personernas kanske varit onödig, de tillför inte huvudberättelsen någonting väsentligt. De gör å andra sidan personerna mer levande och trovärdiga.
Jag hoppas att boken blir en framgång även i sin svenska språkdräkt. Den levandegör på ett engagerande sätt vad som händer när de fanatiska anhängarna av en nationalistisk föreställning med alla medel inklusive våld tar makten över ett samhälle och över vad människor får tänka.
Den 26 mars 2019 skrev Andrev Walden på kultursida i DN om Den fria viljans död. Han fasade inför tanken att vetenskapen höll på att avliva idén om människans ”fria vilja”; själv ville han inte se sig reducerad till blott och bart en algoritm.
För att övertyga sig själv om att han är fri och kan välja unnar han sig ibland som en protest en bulle till morgonkaffet. Därmed har han för sig själv bekräftat sin frihet att i anarkistiskt trots protestera mot alla hälsoprofeters diktat och leva ut en impuls. Min egen upplevelse av min viljas frihet är den motsatta.
En försommardag i slutet av åttiotalet stod jag på Odenplan och betraktade eftersläntrarna i Stockholm maraton där de släpade sig fram längs Odengatan mot ett hägrande mål som fortfarande låg på en halv timmes avstånd. Jag tänkte för mig själv: ”Gud vilka tokiga människor det finns som frivilligt utsätter sig för en sådan plåga.” I samma stund som den tanken passerade genom mitt huvud fick jag en oemotståndlig impuls att själv utsätta mig för detta vansinne. Jag bestämde mig för att springa Stockholm maraton. Efter några års träning, efter oändligt många längre och längre joggingrundor morgon efter morgon, genomförde jag loppet. När jag då gick i mål efter dryga fyra timmars ansträngning och med en sista halvtimmes ren och skär pina upplevde jag en triumferande känsla av frihet. Jag hade bestämt mig för ett vansinnesprojekt och lyckats förverkliga det. Därmed hade jag bevisat att jag var subjekt i mitt eget liv. Jag ägde en ”fri vilja”!
När Andrev Walden säger att han inte vill se sig som en algoritm använder han ett ord som associerar till datorernas värld och bidrar till bilden av människohjärnan som en avancerad dator. En algoritm är en uppsättning instruktioner som utförs sekventiellt av en agent. I fallet med datorer är agenten datorns aktiva centralenhet, processorn. I ett annat sammanhang kan agenten vara en bagare som förjer ett recept när han bakar sin tårta. Ett kakrecept är ett typiskt exempel på en algoritm.
Bilden av hjärnan som en – låt vara kraftfull – dator är grovt missvisande. Hjärnan består inte av en aktiv central processor som bearbetar information sekventiellt med ett omgivande moln av passiva minnesutrymmen för lagring av data. I stället är hjärnan uppbyggd av miljarder mikroskopiskt små, aktiva processorer som alla arbetar enligt en likartad, enkel algoritm. Den går grovt tagen ut på att varje liten processor tar emot impulser via en eller flera ingångar och när ett visst mått/mönster av impulser tagits emot sänder den iväg en egen impuls via en eller flera utgångar. Den mikroskopiska processorn ”vet” inte varifrån impulserna kommer och inte heller vart de utgående impulserna tar vägen. Det behöver den inte ”veta”. Huvudsaken är att den fungerar enligt sin biologiskt inprogrammerade algoritm.
Vissa av dessa små processorer får en del av sina insignaler från omgivningen via våra sinnesorgan: syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Andra får en del av sina insignaler inifrån den egna kroppen: urinblåsan är fylld och behöver tömmas; kroppens energidepå är uttömd, du är hungrig; dina tarmbakterier mår dåligt och du har ont i magen och så vidare. De flesta insignalerna kommer från andra mikroskopiska processorer i hjärnan och utsignalerna går på samma sätt ut till andra små processorer. Tillsammans bildar dessa miljarder mikroskopiska processorer, som för övrigt kallas nervceller eller neuroner, ett väldigt ”fisknät” av hopkopplade neuroner. Det detaljerade schemat för hur nätet ser ut är sannolikt unikt för varje individ. Grunden skapas ur arvsanlagen när hjärnan bildas i fostret, kopplingarna modifieras sen av de händelser fostret utsätts för redan i livmodern men framför allt av allt som händer en människa under hennes livstid. Jag brukar hävda att till och med varje tanke en människa tänker lämnar spår i hjärnan, i kopplingsmönstret mellan neuronerna.
Dessa små processorer är sammanförda till grupper av nära samverkande neuroner som tillsammans hanterar makroskopiska uppgifter som att initiera och genomföra tankar, byta blöjor på ett spädbarn, montera ett badrumsskåp eller spela en Bach-fuga på kyrkorgeln
Susanne Langer har i sin bok Mind: An Essay on Human Feeling presenterat ett resonemang där hon visar att beteendet hos en levande organism många gånger kan ses som första orsaken i en kedja av efterföljande händelser men där det är meningslöst att gå bakåt och fråga efter orsaken till just det specifika beteendet i just det ögonblicket. Även mänskliga handlingar inkluderas i hennes resonemang. Hon menar att när en levande organism handlar så initieras handlingen av att en beredskap byggs upp i organismen av ett mycket stort antal impulser. Impulserna kommer med intryck från omgivningen, de kommer också med information om tillståndet i olika delar av organismen. När beredskapen att handla överstiger en viss tröskel handlar den levande varelsen.
Ett konkret tankeexperiment kan illustrera resonemanget.
Föreställ dig att du har ett vattenspann stående i den ena vågskålen i en balansvåg. På den andra sidan finns en motvikt som mer än väl uppväger det tomma spannet. Ovanför spannet finns ett stort antal läckande kranar. Droppar från de olika kranarna faller slumpvis och är av varierande storlek. Förr eller senare kommer vattnet i spannet att väga över, balansvågen tippar, spannet välter och tömmer ut sitt vatten. När detta sker är det meningslöst att fråga vilken droppe, eller ens vilken kran det var som var orsaken till att spannet välte.Om man upprepar exeprimentet på exakt samma sätt kan det mycket väl hända att det då blir en annan kran som släpper den avgörande droppen. Att ange en bestämd kran som orsak till att spannet välte vid ett försök gör inte utgången förutsägbar för nästa försök, vilket ju är avsikten med en orsaksförklaring.
I boken Vadå moral – jag gör väl som jag vill har jag fört Susanne Langers tankar vidare i en diskussion av den fria viljan. Jag menar att vi i vår västerländska tradition gör fel när vi begränsar det ”fria valet” och den ”fria viljan” till medvetna val och till vårt medvetande. Mina val sker i min hjärna som är en del av den här kroppen som är jag och de valen och de handlingar som mina val leder till måste jag ta ansvar för oberoende av om jag valt medvetet eller om jag först i efterhand kommit underfund med vad jag valde. Som i fallet med min maratonlöpning. Jag visste inte när jag stod där och tittade på de sista löparna att jag själv ville springa maraton några år senare, tanken hade inte ens slagit mig. Sen stod jag plötsligt där och kände att dctta är ett test jag måste utsätta mig för.
Hur kan man då tala om fria val?
Så här föreställer jag mig att man kan resonera.
Jag föredrar egentligen att tala om ”mina val” i stället för ”fria”. När jag gör något därför att jag är jag med alla de kopplingar som finns i min hjärna och är jag just i det ögonblicket med allt vad det innebär av potentialer och spänningar i kroppen och min hjärna just då, så är min handling ett uttryck för min personlighet, ett uttryck för den jag är. Mer fri än så kan jag inte gärna vara. Frihet kan ju knappast vara att välja att göra något annat än det man verkligen vill.
Om man däremot kan säga om mitt handlande att ”vem som helst i samma situation skulle ha handlat på samma sätt” är det inte längre min individuella frihet jag ger uttryck för utan kanske mer min mänsklighet, min ”mänskliga frihet”. Även i våra mest primitiva val, flykt eller försvar, där hjärnans utvecklingsmässigt äldsta och mest primitiva delar står för avgörandet, har vi som människor sannolikt ett större handlingsutrymme än de flesta djur. Min mänskliga hjärna kan tänka ut och föreställa sig fler alternativ för försvar och flykt än djurens hjärna och ger mig därmed även i den situationen en större valfrihet.
Alternativet till min identifikation med ”den här kroppen som är jag” är den dualistiska tanketradition som vi har med oss från de gamla grekerna. Paulus uttrycker det så här när han skriver i ett av sina brev: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte. Det onda som jag inte vill, det gör jag. Vem skall frälsa mig från denna syndens kropp.” Jag brukar ibland travestera Paulus och säga: ”Det goda som jag tycker att jag borde vilja, det vill jag inte och gör därför inte. Det onda som jag vet att jag inte borde vilja, det vill jag och gör jag följaktligen.” Det är i de konkreta handlingarna vår vilja kommer till uttryck.
Men, låt oss återgå till Andrev Walden och hans bulle till morgonfikat. Om han tar sin bulle som en protest mot den gängse normen att man ska dricka sitt morgonkaffe utan bulle på hans arbetsplats så är valet av bulle naturligtvis ett uttryck för att han är en person som kan stå emot normtrycket och kan ta en bulle när han själv vill, det är hans fria val. Om han däremot i något skede har bestämt sig för att han inte ska ta en bulle till morgonkaffet – han kanske har problem med vikten eller vill leva sunt – så kommer frågan i ett helt annat läge. Då väljer han varje morgon mellan sitt eget långsiktiga beslut att inte börja dagen med en bulle och den omedelbara impulsen att det just i dag skulle vara gott med en bulle. Oberoende av vilket alternativ han väljer så är det hans eget fria val som han måste ta ansvar för, inför sig själv om inte annat.
I ett twitter nyligen ställde jag följande fråga:
”All ni som räds främmande inflytande, vad är det i det svenska samhället ni älskar och absolut vill bevara. Inte ”små grodorna” väl?”
Av förekommen anledning vill jag be om ursäkt om det var någon som tog illa vid sig av min förhastade hänsyftning på seden att dansa ”små grodorna” kring midsommarstången. Det var inte min avsikt att förlöjliga svenska seder. Jag har all respekt för ”små grodorna”, särskilt sen jag sett min frus sonson – ett och ett halvt år gammal – som efter någon månad på dagis börjar bete sig precis som man gör i sången så fort han hör melodin. Jag kommer också ihåg en berättelse om en svensk studiegrupp i Kina på sextiotalet som vid något kvällssamkväm av sina kinesiska värdar uppmanades att sjunga en svensk sång eller visa någon svensk dans, och det enda de kunde komma på var just ”små grodorna”. Ber alltså om ursäkt, det var inte min avsikt att såra eller förlöjliga någon även om jag själv ännu inte blivit så svensk att jag skulle känna mig hemma i ringdansen.
Att jag nämnde ”små grodorna” var närmast för att jag ville lyfta frågan till ett mer principiellt plan än till att handla om lokala sedvänjor. Jag fick också väldigt många förtydligande svar av varierande slag.
De första svaren handlade om den förlorade svenska tryggheten. Vad svararna ville försvara var välfärden, trygga gator, en sjukvård värd namnet, en skola med resurser och så vidare. I en kommentar till detta manade jag till kamp mot den, som jag ser det, verkliga orsaken till att den svenska välfärden försämrats, nämligen politikernas kapitulation inför marknaden och den nyliberala ideologin. Där fick jag medhåll. Jag har tidigare hävdat det nödvändiga i att politiken står över ekonomin och det kan vara värt att poängtera en gång till.
Sen följde ett antal värden av mer principiell natur där jag helt kan hålla med om att de är värda att försvara men där jag inte kan se att de är speciellt svenska utan snarare en del av vår europeiska, på sekulariserad kristendom byggda värdegemenskap. Signaturen @Hellpella ville bevara min rättighet att förlöjliga ett lands traditioner och jag håller med, visst är detta något värt att försvara även om jag skulle kalla det en rätt snarare än en rättighet och vilja komplettera med ansvaret att inte missbruka den rätten i onödan. Sen följde en uppräkning av värden som ”demokratin, jämnställdheten, tilliten, yttrandefriheten”. Fortfarande allmänmänskliga och allmäneuropeiska värden som även i mitt tycke är värda att försvara gentemot alla dem som ifrågasätter dem. De därefter uppräknade värdena var kanske mer specifika för det svenska samhället: ”… lugnet, tryggheten, rimligheten, fliten, viljan att göra rätt för sig”. Jag kan inte riktigt avgöra om dessa värden verkligen genomsyrar hela det svenska samhället, inte heller om de är unika för just Sverige men för dem som upplever dessa värden som viktiga är de naturligtvis värda att försvara. Detta kräver en ganska djupgående samhällsanalys för att man ska komma till klarhet i vad det är som hotar dem, det är inte bara invandringen som är boven.
Efter detta började det dyka upp värden som mer än de hittills nämnda kan bli föremål för diskussion, som inte är självklara för alla, knappast ens för alla som är minst tredje generationens svenskar. ”Nationalstaten och demokratin Sverige”. Vilket Sverige? Den abstrakta idén Sverige? Abstraktionen den svenska staten? Sverige av i dag? Sverige av igår? Vems Sverige? Det var just den sortens allmänna, svepande formuleringar jag ville undvika med min fråga.
Därefter blir ringen av deltagare allt vidare och så även svaren:
Nu kommer värden som ”Vita människor”, ”En arisk stat” och mer i den stilen. Jag avstår från att gå i polemik, vi har inte en tillräckligt gemensam världsbild för att det ska vara meningsfullt.
Så invektiven. ”Dra härifrån, du är inte välkommen!”. Så mycket för den svenska yttrandefriheten. ”Är du globalist?” frågar en. Är detta ett skällsord? Svaret är ”Ja, jag betraktar mig som globalist i många avseenden.” Jag delar många av de västerländska värden som ingår till exempel i FNs deklaration om mänskliga rättigheter och är beredd att försvara dem i samtal och diskussioner, genom demonstrationer och om det behövs genom civil ohörsamhet.
Och så har vi demoniseringarna:
”Vi vill slippa könsstympning”. Vem vill inte det. Jag antar att den som säger detta även aktivt stöder och kanske rentav aktivt deltar i arbetet för att stoppa könsstympningen i hela världen. Det finns många organisationer, även muslimska, som arbetar med detta.
”Vi vill slippa det ena och det andra …”, och detta ena och andra tillskrivs genomgående muslimer och islam. Jag kan inte omfatta så svepande generaliseringar, men i den mån detta som man här pekar på verkligen förekommer och kan tillskrivas ”invandrare” så ska invandrare naturligtvis behandlas som vilka brottslingar som helst. Svensk lag tillämpas i Sverige och gäller alla som bor och vistas här och det är polisens sak att beivra brott och upprätthålla rättsstaten.
Min hela avsikt med detta mitt kvitter var att uppmana alla att stå upp och kämpa för och försvara de värden de håller högt. Vi måste alla försvara våra värderingar, försvara dem med de medel som står oss till buds i den svenska demokratin med dess breda yttrandefrihet.
Vi måste samtala med varandra men även med dem som tycker annorlunda. I bästa fall kan man då närma sig varandra men man ser åtminstone vad man är oense om och kan kanske fortsätta samtalet. Ingenting blir bättre av att man slänger invektiv på varandra.
Det må vara mitt credo för den här gången.
Efter den första valomgången i det franska presidentvalet skrev jag på twitter om den nya axeln öppenhet-slutenhet som uppenbarligen kommer att prägla den andra, avgörande valomgången när valet står mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron . Jag skrev också att jag beklagar att vänstern, både den franska och den svenska, inte ser öppenhet som en politisk vänsterlinje utan drömmer sig tillbaka till en tid av välfärd inom nationalstatens gränser. Jag ska här göra ett försök att klargöra min ståndpunkt.
I början av förra seklet var arbetarrörelsen självklart internationalistisk; man menade att åtminstone den europeiska arbetarklassen hade mer gemensamt över gränserna i kampen mot den ekonomiska makten och dess förlängning, staten, än vad arbetarna hade med sin respektive nationella statsmakt. Den illusionen bleknade bort när första världskriget bröt ut och arbetarna slöt upp bakom sina respektive kejsare och kungligheter i deras kamp om makt och prestige. Sen dess har gränserna hållits heliga, även kapitalisterna har ansetts främja den egna nationens välstånd och kampen har förts politiskt för att bygga välfärdssystem inom nationalstatens ramar. ”Arbetarklassens kampenhet” identifierades med hotet från den sovjetiska ”internationalismen” och hölls därför tillbaka med alla medel.
I dag är situationen en annan. Hotet från Sovjetunionens och Kominterns uttalade och målmedvetna kamp för världsrevolutionen finns inte längre. De nationella kapitalisterna, sådana som tidigare generationers Wallenbergare, är inte längre i sin verksamhet begränsade till nationalstaten, den ekonomiska spelplanen har blivit global. Därmed befinner sig den ekonomiska makten långt utanför nationalstatens gränser och inflytanden. De nationella välfärdssystemen urholkas och monteras ner ett efter ett inför trycket från den globala vinstmaximeringsekonomin. Vänsterns patetiska försök att bromsa utvecklingen och hålla liv i de nationella välfärdssystemen har fått vänstern att framstå som kraftlös och utan alternativ i dagens internationella samhälle. Den frustration som människor upplever när fabriker läggs ner och produktionen flyttas till låglöneländer och den ekonomiska makten och profiterna flyttar till skatteparadis någonstans långt borta och som borde ha fångats upp av en vänster med visioner om ett bättre samhälle har i stället fångats upp av inskränkta, nationalistiska rörelser. Allt skylls på invandrare och öppna gränser eller på de politiska eliterna trots att dessa i själva verket saknar egentlig makt när vreden i stället borde riktas mot den lilla procent som har den verkliga makten i dagens globala ekonomi.
Jag tycker det är skrämmande när svenska arbetare skanderar ”åk hem!” åt polska arbetare i Sverige i stället för att göra gemensam sak med dem och kräva att utländska arbetare ska ha samma villkor som de som de svenska arbetarna kämpat sig till.
Jag tycker det är skrämmande när svensk vänster förespråkar ett svensk utträde ur EU och lyckades förhindra att Sverige gick med i euro-samarbetet i stället för att arbeta politiskt för att förändra och förnya samarbetet inom EU.
Jag tycker det är skrämmande när svensk arbetarrörelse och svensk vänster inte vågar ta strid med vinstmaximerarna och pröva sig fram med alternativa företagsformer och nya, generella välfärdssystem där människor direkt kan tillgodogöra sig värdet av det de producerar, individuellt eller tillsammans, i stället för att skicka ”överskottet” till fickorna på några få.
Därför tycker jag det är tragiskt när en del av dem som kallar sig vänster gör gemensam sak med Marine Le Pen och hennes anhang.
I en twittertråd <https://twitter.com/mkliae/status/733926715483926532> blev jag ombedd att förtydliga mig och lovade återkomma här eftersom twitterutrymmet är för begränsat. Det handlade bland annat om skillnaden mellan företag och människor, och jag utbrast ”tänk om det vore så väl att företaget var de som jobbar där, inte de som lånade ut pengarna.”
Vi har en företagsform som praktiskt taget helt dominerar i vårt näringsliv – aktiebolaget – och en lag som ska trygga aktieägarnas intressen. Företagens ledning består av en VD som utses och är ansvarig inför styrelsen som i sin tur utses och är ansvarig inför aktieägarna, det vill säga de som lånat ut pengarna. Enligt den svenska aktiebolagslagen är det företagsledningens uppgift att tillgodose aktieägarnas intresse av maximal avkastning på insatt kapital. Andra intressenters berättigade intressen måste alltid komma i andra hand i den mån de överhuvudtaget får beaktas, trots att OECD, IMF och andra internationella finansiella institutioner i dag menar att företagande är en samhällelig verksamhet som bör beakta andra intressenter än aktieägarna. Sådana intressenter (på engelska: stakeholders) som direkt eller indirekt berörs av ett företags verksamhet är till exempel de anställda, det omgivande samhället, övriga långivare, kunder och leverantörer för att nämna de viktigaste. Att aktiebolagslagen så ensidigt bara beaktar aktieägarnas intresse kan vara en historisk kvarleva från en situation när kapital var en bristvara och det gällde att locka investerare. I dag tycks det finnas gott om pengar i omlopp, jag får varje dag en handfull mer eller mindre seriösa låne-erbjudanden. I dag är problemet snarare att kapitalet håller sig till den finansiella sektorn, vinsterna i spekulationsekonomin är betydligt större än vad man kan förvänta sig inom reell produktion av varor och tjänster. I den finansiella sektorn köper och säljer man värden som redan finns, fastigheter, aktier, optioner och allehanda derivat, i stället för att investera i produktion av nya värden. Därmed sviker finanssektorn sin egentliga samhällsuppgift, att förmedla investeringskapital till produktionssektorn, och vi får stagnation.Ett ”moment 22” i sammanhanget är att en stor del av de institutionella aktieägarna förvaltar allas våra pensionspengar. Vi borde egentligen kunna föreskriva att våra pengar ska användas produktivt och inte till ren spekulation.
Våra företagsformer och vår företagskultur är inte de enda möjliga. Man kan tänka sig icke vinstdrivande aktiebolag, olika former av kooperativ och mycket annat. I boken ”Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati” av Bo Rothstein m fl diskuteras företag ägda av de anställda, hur dessa kan utformas, vilka problem som kan finnas och vilka fördelar det kan innebära. Då tänker man sig en modell där de anställda äger företagen och lånar in erforderligt kapital på fasta villkor, eventuella överskott efter löner och kapitalkostnader återinvesteras i verksamheten. Sådana företag finns och kan vara nog så framgångsrika, dock är de förhållandevis ovanliga i Sverige. I sådana företag kan man identifiera företaget med de anställda men inte i dagens aktiebolag där de anställda endast ses som en rörlig kostnad och som en intressentgrupp som kommer förhållandevis lågt ner i intressenthierarkin.
För något år sedan såg jag ett fascinerande reportage på TV. Det handlade om en nationalpark någonstans i södra Afrika. Viltvårdarna i parken hade börjat hitta massakrerade noshörningar ute i markerna, något som vållade dem ett betydande huvudbry; noshörningar har inga naturliga fiender och de påträffade kadavren hade fortfarande sina horn i behåll vilket uteslöt mänskliga tjuvjägare. En intensiv bevakning sattes in för att klargöra vad som låg bakom övergreppen på noshörningarna.
Det visade sig att de skyldiga var en flock unga elefanthannar, en flock ’värstingar’ skulle man kunna säga, som systematiskt, i grupp, massakrerade noshörningar närhelst de träffade på dem.
Nationalparksreservatet var inte en naturlig hemvist för elefanterna, de unga elefanter som fanns där var ditflyttade som små från andra reservat där de blivit föräldralösa – ensamkommande flyktingbarn skulle man kunna säga – för att man ville skapa en elefantstam även i det aktuella reservatet.
Den intrikata frågan var hur man skulle kunna bryta elefantvärstingarnas destruktiva mönster.
Under diskussionerna i viltvårdargruppen kom ett psykologiskt förslag upp. Man resonerade att eftersom de unga elefanterna hel saknade vuxna förebilder så visste de inte hur en elefant skulle bete sig, de var helt enkelt förvirrade i sin elefantroll. På försök förflyttade man en större grupp vuxna elefanter till reservatet. Vad hände? Jo, efter ett tag upphörde övergreppen mot noshörningar, elefantungdomarna hade lärt sig hur vuxna elefanter beter sig.
Vad vill jag säga med detta?
Just nu diskuteras flitigt både i press och på sociala media frågan om unga flickors utsatthet i folksamlingar, på festivaler och under offentligt firande på till exempel en nyårsnatt. Grupper av unga män antastar flickorna, begår både sexuella övergrepp och rånar dem. Den heta potatisen i diskussionen – elefanten i glasbutiken – är om detta enbart handlar om kön – män är sexuellt aggressiva – eller om det kan finnas andra förklaringsmodeller också. Man antyder, eller det framgår mellan raderna, att en del av de gäng som begår dessa övergrepp består av ensamkommande flyktingpojkar från vissa kulturer, men ingen vill uttala detta högt eftersom det skulle gynna de främlingsfientliga och kunna tolkas som ett utslag av rasism. Jag tror att en sådan försiktigheten motverkar sitt eget syfte.
Om man blundar för att verkligheten har många ansikten och försöker smeta ut ansvaret i en jämn smet – alla män är lika goda kålsupare – så försämrar man möjligheterna att hitta fungerande lösningar.
Ett stort antal unga män kommer till Europa från länder och kulturer där de aldrig har sett obeslöjade kvinnor, kvinnor som ensamma rör sig i det offentliga rummet, lätt klädda kvinnor som roar sig och dansar fritt och ohämmat bland obekanta män. Ynglingar från kulturer där en skymt av en kvinnlig hårlock uppfattas som en sexuell invit och förväntas göra den manliga betraktaren så sexuellt upphetsad att han får svårt att behärska sig. Män från kulturer där man betraktar en kvinna utan slöja som en fallen kvinna och därmed som ett lovligt sexuellt byte. Det är inte konstigt om dessa unga män blir förvirrade och inte vet hur man förväntas bete sig här, i synnerhet som vi ofta säger en sak men gör något helt annat.
Det är inte så länge sen som även vi tolkade in sexuella inviter i hur kvinnor klädde sig; fortfarande tycks vissa domare ha svårt att ta till sig att en kvinnas klädsel inte skall ha någon relevans vid bedömning i våldtäktsmål.
Jag tror att vi måste hitta sätt att hjälpa dessa unga män från andra kulturer att komma över sin normförvirring.
Här i vår kultur råder kvinnofrid sedan många hundra år tillbaka – åtminstone i princip. Dessa våra traditionella värderingar behöver alla ta till sig som vill leva bland oss. Då gäller det att hitta auktoriteter som kan förmedla dessa våra värderingar till dem som kommer hit. Jag tror att sådana vuxna förebilder kan finnas bland välintegrerade – ”försvenskade” – vuxna från de ensamkommande barnens hemländer. Vad vi svenskar säger har sannolikt inte alls samma effekt. Men det gäller då också att se att detta är ett problem som kräver en lösning.