Jag sitter här i mitt nya hemland Sverige på Finlands självständighetsdag den sjätte december 2021 och försöker sätta ord på mina känslor för landet jag kommer ifrån, ge en bild av mina rötter. I mer än 50 år har jag bott här, vet egentligen mycket litet om dagens Finland; det har jag fått konstatera var gång min svenska hustru frågat: ”Hur är det i Finland då?” när jag kritiserat något svenskt fenomen. Mitt Finland är 40-talets, 50-talets och 60-talets Finland. Därefter har jag bara försökt hänga med i vad som händer så att säga från sidan. Samtidigt har jag sett att min finländska identitet fortfarande lever, att mina finska rötter behåller sitt grepp.
En gång, under en begränsad period när jag bott här i sådär tio år, funderade jag allvarligt på att flytta tillbaka. Jag saknade den finska populärmusikens vemodiga tongångar. Jag försvarade de finska stängda gränserna med historiska förklaringar. Jag frossade i Vesa- Matti Loiris insjungningar av Eino Leinos texter och kände att jag inte ville bo här bland dessa historielösa och ytliga svenskar som inte förstod att livet i grund och botten är tragiskt.
Nåväl, det gick över. Jag blev kvar här; mina barn fanns ju här, de som blivit så försvenskade att de till och med höll på Sverige när det var ishockey mellan Finland och Sverige. Jag insåg att en återflytt var omöjlig, även jag hade försvenskats, gamla klasskamrater kunde skrattande påpeka att jag blivit ”så vattusvensk” när vi någon gång träffades. Själv upplever jag det inte så.
I ett blogginlägg skrev jag en gång att ”jag inte är svensk” och aldrig kommer att bli det. Fortfarande kan jag känna att kulturellt har jag mer gemensamt med finskspråkiga sverigefinländare än med sverigesvenskarna trots det gemensamma språket. Jag har aldrig känt mig bekväm i ”små grodorna” runt midsommarstången. Midsommar ska man fira vid en öppen eld på stranden av en insjö där man sjunger ”slumrande toner…”
Å andra sidan; det är en stor frihet att leva i ett land där man inte som barn blivit påtvingad alla kulturella ”måsten”. Man kan välja. Välja vad man vill ta till sig och göra till sitt och vad man kan lämna därhän. Välja vilka gliringar och påpekanden man kan låta passera och vilka underförstådda hierarkier man kan strunta i. Att flytta tillbaka skulle innebära att alla dessa sociala koder skulle träffa mig i ryggmärgen och jag skulle hamna i en konstant försvarsposition. Så det gäller att hålla nostalgin stången.
Så här på självständighetsdagen kan jag dock inte låta bli att skryta och känna mig stolt över mitt gamla hemland. När Finlands nuvarande ”läppstiftsregering” tillträdde var det med en oerhörd stolthet jag mottog nyheten. Jag har ibland retat mina svenska vänner och frågat när Sverige fick kvinnlig rösträtt. ”Sluta!”, ”Lägg av!” brukar jag få höra. Nu har i alla fall även Sverige fått en kvinnlig statsminister. Det var sannerligen på tiden, så det jämnar väl ut sig så småningom.
En annan sak jag har känt mig stolt över är de finska politikerna förmåga att förhandla och öppet kompromissa. Den frågan har blivit särskilt aktuellt efter det senaste valet i Sverige när den sittande regeringen (i praktiken statsministern) för första gången var tvungen att ställa sina platser till förfogande. En total kalabalik utbröt. Det handlade om vem, om vilken partiledare som kunde förväntas bli godkänd av riksdagen, det vill säga inte få en majoritet emot sig. Knappt ett ord under den halvårslånga processen handlade om vilken politik den nya regeringen skulle föra. De godkända partierna fick i princip en öppen fullmakt att under den valda statsministerns ledning föra sin egen politik.
Jag jämför med proceduren i Finland. Som jag kommer ihåg det är (var?) praxis där helt annorlunda. För det första är det självklart att regeringen ställer sina platser till förfogande efter ett riksdagsval. Detta var något helt nytt i Sverige vid senaste val vilket betydde att ingen riktigt visste hur det skulle gå till, särskilt som riksdagens parlamentariska sammansättning var så spretig. Nästa steg i regeringsbildningen i Finland är att partierna under ledning av en utsedd sonderingsman för fram sina villkor för att sitta med och ta ansvar i en regering. Det handlar om vilka frågor de prioriterar och vilka lösningar de lovat sina väljare. Det handlar också om vilka ministerposter de önskar sig. Ur den processen utkristalliseras en bild av vilka partier som kan tänka sig att samarbeta och vilka frågor de i så fall vill ta med sig in i regeringsprogrammet. Därefter får en politiker, inte nödvändigtvis en partiledare, i uppdrag att sy ihop en regering och ett program som den nya regeringen ska förverkliga under den kommande mandatperioden.
Jag måste säga att jag tycker att den finska modellen är både effektivare och mer demokratisk än den svenska. Svenska politiker kunde gott göra en studieresa till Finland och fråga hur den finska systemet egentligen fungerar. Men det skulle innebära ett erkännande av att Sverige inte alltid är bäst. Så låt oss lämna den politiska kulturen.
En annan sak jag många gånger känt mig stolt över när jag tänkt på hur Finland fungerar är den finska mångkulturen.
Finland har alltsedan sin tillkomst två grundlagsfästa nationalspråk – numera efter inträdet i EU torde de vara ännu fler. Visst har där periodvis funnits hätska motsättningar mellan språkgrupperna och fortfarande gnisslar det kring tvånget att lära sig ”det andra inhemska” men man skjuter inte på varann över språkgränsen vilket förekommit i andra länder, nu senast i Balkankriget.
Finland kristnades från två håll, från öst och från väst, och har därför i alla tider haft två varianter av kristendom som statsreligion. Efter religionsfrihetens införande har antalet varianter ytterligare utökats både med kristna rörelser och med icke kristna. Men inga regelrätta religionskrig har förekommit, man skjuter inte på varann. Även detta är något Finland utan att skämmas borde gå ut i världen och visa att fredlig samlevnad är möjlig både över språkgränser och mellan religiösa riktningar.
Nu hör det inte riktigt till den finska kynnet att tala om hur bra man är, om det inte handlar om idrott förstås eller i värsta fall om krig, att döma av nedanstående kända citat vid senaste krigsslut:
”Socialistiska rådsrepublikernas förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa.” (Väinö Linna)
Sen kan jag ju inte, i min lovsång till Finland och det finska, låta bli att föra fram den finska kvinnan. Finland har en uråldrig tradition av starka kvinnor som håller ihop samhället och bär upp världen. Det handlar inte bara om tiden efter andra världskriget när kvinnorna visat att samhället fungerade även när männen i flera år låg vid fronten. Traditionen går tillbaka till det gamla samhället. Kvinnorna steg upp och såg till att korna blev mjölkade. Kvinnorna höll elden vid liv i spisen och höll familjen med mat. Männen var långa perioder ute och högg skog, kolade, sysslade med manliga sysslor utanför hemmet. Jag minns när jag i slutet av 60-talet flyttade till Sverige hur förvånad jag blev över att man ordnade kvinnomässor med rubriken ”Kvinnor kan!” Varför sätter man en självklarhet som rubrik på en mässa, undrade jag. Först efteråt förstod jag att för mig med min finländska bakgrund var det en självklarhet att kvinnor kan, lika självklart var det inte alls för svenska kvinnor.
Ibland får man för sig att Finland lider av någon sorts identitetskris. Man skriker med hög röst att Finland minsann hör till Västeuropa, att Finland är en västerländsk demokrati. Med medlemskapet i EU har den västliga identiteten förstärkts och man behöver inte längre ta till brösttoner. Men man tycks på alla sätt vilja glömma att Finland under ett sekel var ett lydrike under den ryska tsaren. Jag förstår inte varför detta är viktigt. Samtidigt vill man ju i Finland inte riktigt erkänna att man tillhört Sverige heller och att även detta är en del av landets kulturella rötter.
Låt oss en gång för alla slå fast att Finland har sina rötter både i öst och i väst och att detta är en tillgång, inte en belastning. Visst fick landet en del stryk under kalla kriget och Kekkonen-eran. I resten av västvärlden talades det föraktfullt om ”finlandisering” och Finland pikades för att man där inte förde en konfrontativ politik gentemot den stora grannen. Det hade man gjort på trettiotalet och det ledde till två krig. Så man lärde sig sin läxa och lyckades behålla en handlingsfrihet trots de ideologiska motsättningarna till grannen.
Nu är grannen en annan men skillnaden mellan Tsar-Ryssland, Sovjetunionen och dagens kapitalistiska Ryssland är kanske inte så överhövan stor. Grannen i öster är fortfarande stor och håller för närvarande på att glida allt längre bort från resten av vår del av Europa och världen. Kanhända har Finland en uppgift att med sin erfarenhet av att handskas med ryssarna under både krigiska och fredliga former fungera som en bro mellan Europas två delar som nu likt två jättelika isberg glider allt längre från varandra.
Med den förhoppningen vill jag sända en hälsning och tända ett ljus i fönstret för mitt gamla hemland på självständighetsdagen 2021.