(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:3)
Vi människor tillhör en framgångsrik djurart. I stället för att anpassa oss själva har vi anpassat naturen till vad vi uppfattar som våra behov. Det har vi gjort åtminstone de senaste ca 12000 åren, det vill säga från det vi började odla jord, förädla växter och domesticera djur. Vår framfart kallas kultur. Kulturen har uppenbarligen varit ett biologiskt lyckat projekt för arten. I skrivande stund är vi omkring 6 618 875 110 personer.
Och den omgivning som vi skapat åt oss, hur ser den ut?
Vår favoritmiljö verkar vara den stora staden. Utan storstäderna lär dagens befolkningsmängd inte kunna överleva. Man beräknar att under 2008 kommer för första gången mer än halva jordens befolkning att bo i städer. Storstäderna växer, och mest i de fattigare delarna av världen. Det tycks vara lättare att vara fattig och överleva bland väldigt många andra än ensam i kamp mot resten av naturen.
Så hur ser då stadsmiljön ut, vad säger den om oss människor och om hur vi vill ha det?
En framträdande egenskap hos staden är att den är förutsägbar. Här finns inga giftiga växter som lever sitt eget liv utan vår medverkan. Här finns inga ormar som kryper i buskarna eller farliga rovdjur som när som helst kan kasta sig över oss ur ett bakhåll. Staden är trygg. Vi känner igen oss från en dag till en annan. Den förändras så långsamt att vi hinner ta till oss förändringarna. Bara de riktigt stora naturkatastroferna kan rubba stadens trygghet.
En annan egenskap hos staden är att den är tolerant, den accepterar mångfald. Man kan tycka att den egenskapen står i strid med det nyssnämnda, att staden representerar trygghet, men det är endast skenbart. Tack vare att det i en stad bor många människor så kan vi tolerera även de avvikande. Om vi möter en människa på gatan i ett litet samhlle, en by eller en småstad, så vet vi att vi kommer att möta denna samma människa ofta, kanske varje dag. Personer som irriterar oss kommer att fortsätta att irritera oss, vi kan inte undvika dem om det handlar om en av byns tjugufem invånare. I en stor stad kan vi möta en människa, kanske till och med irritera oss på henne en stund, men vi vet samtidigt att mötet är en tillfällighet, vi kommer kanske aldrig att stöta på henne igen. Det skapar tolerans, men också likgiltighet och anonymitet. Men det är antagligen vad vi vill ha, en lagom dos anonymitet mitt bland alla andra.
En tredje viktig sida hos staden är att den är en parasit. Alla livsförnödenheter måste tillföras utifrån. Vi försöker inte ens skapa självförsörjande, balanserade städer. Staden lever på att vältra över kostnaderna på andra. I detta avseende förkroppsligar den en av våra mänskliga, sämre sidor. Vi människor har svårt att se helheter och sammanhang, vi suboptimerar och för gärna över kostnaderna på någon annans budget. I staden finns gott om människor att vältra över bördorna på. Globalt sett gör vi det samma. På några hundra år håller vi på att bränna upp de fossila bränslen som lagrats i jorden under miljontals år. Vi gräver upp metaller och råvaror ur marken och gör vårt bästa för att användningstiden mellan råvara och avfall skall bli så kort som möjligt. Med våra snart 7 miljarder tar vi så mycket plats att det knappast ryms några andra vilda djurarter på klotet. Det är detta som kallas kultur.
Naturromantiker brukar ibland placera staden som en motsats till naturen. Men vad är staden annat än ett stycke natur. En omgivning skapad av naturvarelsen människa som en miljö att leva i, på samma sätt som myror bygger myrstackar för att därmed ge sig själva en gynnsam livsmiljö.