(Tidigare publicerad i Ikaros 2006:3)
Och det hände sig på den tiden då jorden ännu var ung, och människosläktet knappt hade påbörjat sin utbredning över jorden, att bland gudarna utbröt en kamp om makten mellan de åldrande gamla gudarna och de unga. Bland de gamla fanns även titanen Prometheus, men han tog parti för de nya gudarna och hjälpte dem att krossa de gamla och störta dem i gruset. Och Prometheus höll sig väl med de nya gudarna och kunde därigenom ostört ägna sig åt sitt favoritintresse att i smyg hjälpa människorna på traven och lära dem allehanda konster som kunde vara bra att ha i kampen för tillvaron. Han lärde dem bygga hus och tämja boskap. Och han visade dem stjärnornas gång och årstidernas växlingar och lärde dem alfabetet som en hjälp för minnet. Han hade ju själv varit med och skapat människorna en gång i tiden och kände därför ett ansvar. De nya gudarna, med Zeus i spetsen, var inte särskilt intresserade av vad som hände med dessa dödliga, de fick gärna gå under och ge plats för ett nytt folk som de yngre gudarna redan hade på ritbordet. Vissa begränsningar lade de därför på Prometheus och hans verksamhet. Han fick inte göra människorna alltför gudalika, han fick inte ge dem elden.
De levande varelser som befolkade jordens yta var av två slag, närande och tärande. Närande var de som av egen förmåga kunde fånga solens livgivande kraft och med dess hjälp bygga upp sig själva och därmed binda solens energi i sina egna kroppar. De tärande å andra sidan kunde inte själva fånga solenergin, de levde i stället på att förtära de närande och utnyttja den energi som dessa lagrat. Och mest tärande av alla levande varelser var människorna. Detta såg emellertid inte Prometheus, han var förblindad av stolthet över sitt eget verk, människorna, hans egen avbild.
När tiden var mogen trotsade därför Prometheus de övriga gudarnas förbud. Han gjorde sig en fackla och tände den vid smeden Hefaistos ässja och skänkte den åt människorna. Tyvärr hade han inte förstånd han själv att samtidigt skänka människorna den gudomliga vishet, som de hade behövt för att rätt förvalta denna gåva.
Elden befriade människans tärande förmåga från alla dess tidigare begränsningar. Nu var det inte bara vad den egna kroppen kunde utnyttja av lagrad energi som gällde. Nu kunde människorna utnyttja de närandes energi även utanför kroppen. Med hjälp av elden kunde de frigöra energi och använda den för att värma sina hus, för att driva maskiner och producera varor, och till att driva fartyg och förflytta sig över haven och uppfylla jorden. Och när de närande inte längre räckte till upptäckte människorna att det fanns stora underjordiska förråd av sparad solenergi som de närande lagrat under tidens gång. Dessa förråd tog människan i anspråk och började med den lagrade energins hjälp förflytta sig ännu snabbare än förr; de producerade ännu mer onödiga varor i en allt snabbare takt, och transporterade för säkerhets skull dessa varor härs och tvärs över klotet några varv innan de använde dem och slängde dem på soptippen.
När Zeus blickade ut över jorden och såg alla de uppflammande eldarna blev han mycket vred. Han förstod att Prometheus hade överskridit sina befogenheter och att han, trots sitt namn – Prometheus betyder förutseende – inte hade förstått vad detta skulle leda till. Zeus beslöt sig för att försöka minimera skadeverkningarna av Prometheus svek. Han lät skapa en underskön och förförisk kvinna, Pandora, och skänkte henne som hustru till Prometheus broder. Broderns namn var Epimetheus, vilket betyder eftertanke. Med sig bar hon en ask som Zeus givit henne som bröllopsgåva till brudgummen. Epimetheus öppnade Pandoras ask, och ut flög all världens smittsamma sjukdomar och farsoter och krig och ond bråd död, och allt annat elände som hemsökt mänskligheten alltsedan dess. Fortfarande lever vi i detta Zeus fåfänga försök att begränsa människans tärande framfart på jorden.