(Tidigare publicerad i Ikaros 2008:2)
I många år har vi hemma haft en liten notis fästad på kylskåpdörren. ”Kramas mera!” står där och sen följer ett citat ur Los Angeles Times. Nya forskningsresultat visar att spädbarn som inte blir kramade utvecklar kemiska förändringar i hjärnan, förändringar som kan leda till livslånga problem – intellektuellt, fysiskt och beteendemässigt. Detta har mammor intuitivt känt till och levat efter i alla tider. Men först nu, när man kunnat mäta och se de fysikaliska och kemiska processerna i hjärnan, blir detta en vetenskaplig sanning.
Våra västerländska filosofer har alltsedan Descartes, och kanske ända från Platon hävdat att människans mentala aktiviteter sker i en annan värld, i ett mentalt rum som ingenting har att göra med den materiella verkligheten. På sin höjd har man tvistat om ifall det kunde finnas materiella korrelat till de mentala tillstånden, processer i hjärnan som på något oförklarligt sätt var parallella med de mentala processerna. Och man har försökt förstå hur mentala processer i ett abstrakt andligt rum – det vi kallar tänkande – kunde vara orsak till skeenden och tillstånd i den materiella världen, eller – vilket gud förbjude – hur processer och skeenden i den materiella världen kunde vara orsak till mentala tillstånd. Ett exempel på ett sådant mentalt tillstånd, som filosoferna brukar använda som exempel, är att jag i skrivande stund håller för sant att jag framför mig har en vit rektangel med en massa svarta, meningsfulla krumelurer på.
Denna tudelade verklighetsuppfattning är en bidragande orsak till att psykologer så ofta ansetts syssla med ”flum”. Psykologerna studerar människor, deras egenskaper och beteenden, i ett helhetsperspektiv utan att nödvändigtvis alltid gräva ner sig i förklarande mekanismer. Först nu, när läkarvetenskapen börjar se de materiella korrelaten till psykiska skeenden och processer, blir psykologins forskningsresultat ”vetenskapliga”. Först nu börjar man förstå att ”kropp” och ”själ” egentligen är två sidor av samma mynt, och att psykologer och läkare studerar samma verklighet ur två olika synvinklar.
Nyligen läste jag en intressant artikel1) i Läkartidningen, skriven av en författare som är något så ovanligt som både legitimerad läkare och professor i teoretisk filosofi. Författaren diskuterar bland annat fenomenet inlärning. Både hos människor och råttor kan man med moderna intrument se att inlärning leder till påvisbara förändringar i hjärnan. Sannolikt, menar författaren, är de förändringar man ser det materiella underlaget för den nya kunskap människan – eller råttan – har efter inlärningen. Men att av detta dra slutsatsen att orsaken till den nya kunskapen är de påvisade förändringarna i hjärnan vore missvisande. Orsaken till den nya kunskapen är självfallet de psykologiska stimuli, som utgjort själva inlärningsprocessen, i kombination med människans – eller råttans – förmåga att ta emot och bearbeta dessa stimuli och ur dem forma en ny kunskap. Vad vi ser i våra instrument är den materiella aspekten av denna nya kunskap. Vad vi får, när vi intervjuar försökspersonen, är den mentala eller psykologiska aspekten av den nya kunskapen.
Resonemanget kan generaliseras. Mentala och psykologiska stimuli får konsekvenser i hjärnans kemi och fysik. Barn som inte får kärlek och omsorg när de är små utvecklar hjärnskador, som begränsar dem i deras fortsatta liv.
1) Helge Malmgren, ’Hypotesen om schizofreni som ”hjärnsjukdom” återstår att visa’, Läkartidningen Nr 30-31, 2007.