(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:4 )
I två tidigare betraktelser har jag skrivit om de traditionella kriterierna på ”fri vilja”. Jag har ifrågasatt om ett frivilligt val nödvändigtvis måste vara förnuftsmotiverat och medvetet. Och jag har försökt motivera att kroppen, trots att den är ett objekt i den materiella världen, och underställd alla fysikens och kemins deterministiska lagar, ändå kan sägas vara agent i sina handlingar. I den här betraktelsen skall jag diskutera det tredje kriteriet för valfrihet.
För att jag skall kunna sägas välja fritt, så måste man kunna säga att jag kunde ha handlat annorlunda om jag valt att handla annorlunda. Men kunde jag ha valt att handla annorlunda, frågar skeptikern, var inte valet determinerat av en orsak, som vi visserligen inte känner, men som ändå finns där.
Vissa filosofer har försökt använda slumpen som ett sätt att komma undan naturlagarnas deterministiska skruvstäd. Men det sätt på vilket man hänvisat till slumpen har i de flesta fall varit otillfredsställande. Man har med fog kunnat invända att om slumpen styr våra val så är de ju inte vare sig ”våra” eller ”fria”.
Vi kan dock analysera en slumpmekanism något djupare. Inte alla som hänvisar till naturlagarna är anhängare av en sträng determinism. Sträng determinism innebär att det var förutbestämt redan vid BigBang att just den spermie som blev jag skulle vara den som hann fram och befruktade min moders äggcell vid det samlag där jag blev till. När man talar om utvecklingsläran så säger man i allmänhet i stället att det är en kombination av slumpvariationer och selektionstryck som leder till att arter utvecklas och nybildas. På samma sätt räknar man med slumpvariationer i många andra sammanhang.
Finns det något som säger att inte en eller annan nervcell i hjärnan ibland fyrar av på ett slumpmässigt sätt, och att en sådan slumpmässig nervsignal i kombination med hjärnans övriga tillstånd i det kritiska ögonblicket är det som får oss att välja det ena eller det andra handlingsalternativet. Då skulle man fortfarande kunna påstå att valet är mitt, för det är tillståndet i min hjärna just då, som gör att den slumpmässiga nervurladdningen får den givna konsekvensen.
Vi kan också fråga oss vad det innebär att välja. Om nu hjärnan är ett kaotiskt system där mycket små variationer kan få långtgående konsekvenser, så kan man ju också tänka sig att den lilla impuls som styr min hjärna i en eller annan riktning och får mig att välja handlingssätt är min egen tanke. Tänk till exempel att jag står i en bokhandel och får syn på en dyrbar bok som jag väldigt gärna vill ha. Ingen ser mig om jag stoppar ner boken i väskan och går därifrån. Jag tänker ”den boken vill jag ha, och ingen ser mig” och detta är tillräckligt för att jag skall stjäla boken. Eller så tänker jag i stället ”vilken intressant bok, den köper jag när jag har pengar”, och den tanken är den lilla impuls som behövs för att jag inte skall stjäla boken. En ytterligare möjlighet är då att jag någon gång för länge sedan bestämde mig för att jag inte är en person som stjäl. Detta ställningstagande en gång för alla är tillräckligt för att tanken på att stjäla boken inte ens dyker upp för mig när jag står där i bokhandeln. Men jag kunde ha valt annorlunda, om jag för länge sedan hade bestämt mig för att jag är en person som tar mig rätten att stjäla.
Jag vill hävda att det kan räcka med en tanke för att vi skall välja ett eller annat handlingssätt, och att den huvudsakliga orsaken till att tanken kan få ett sådant genomslag är att vi är den vi är som ett resultat bland annat av våra tidigare val. Detta tycker jag är tillräckligt för att vi skall kunna säga att vi har valfrihet.