(Tidigare publicerad i Ikaros 2004:1 )
Medeltidens vise – alkemisterna – letade efter den slutliga insikten, formeln för”de vises sten”. Den insikten skulle i princip lösa alla problem. Med den formeln skulle de bli möjligt att förädla oädla metaller till guld. Den formeln skulle också ge den ofullkomliga människosjälen förmågan att höja sig till de andliga sfärer där gudar dväljs.
Vi småler i dag åt en sådan primitiv vidskepelse och tänker sällan på att alkemin är en av de källor ur vilka dagens ”objektiva naturvetenskap” runnit upp. Isaac Newton, en av den objektiva. matematiskt förankrade naturvetenskapens fäder, var i själva verket en hängiven alkemist, och kunde lika gärna kallas den sista stora magikern som den första stora naturvetaren.
I dag säger inte vetenskapsmännen att de letar efter ”de vises sten”. I stället talar man om den slutgiltiga formeln som skall förklara allt. Man säger att fysikernas strävan är att ”förena fysiken”, och att hitta ”Teorin för Allting”. Och ändå vet vi ju numera att världen inte låter sig fångas i en enhetlig, allomfattande teori. Vad är väl då detta annat än en fortsatt jakt på de vises sten?
Det tycks mig som om det mänskliga förnuftet inte kan hantera mångfald. Därför måste vi alltid leta efter de enkla lösningarna. Det är kanske inte farligt så länge Occams rakkniv bara uppfattas som en tanke-ekonomisk princip, som inte säger mer än att vi i valet mellan två olika förklaringsmodeller bör välja den i någon mening enklare. Det är när vi börjar tro att dessa enkla lösningar ger hela sanningen, och samtidigt vill påtvinga verkligheten vår egen hjärnas begränsningar, som det kan bli farligt.
Där människan går fram där minskar mångfalden. Vi liknar i det avseendet Prokrustes, han som kapade fötterna på sina gäster om de var alltför långa för att kunna få plats i hans gästsäng, eller drog ut dem i sträckbänk om de var för korta. Måste vi bete oss så, eller har vi frihet att välja att bejaka mångfalden även när vi inte begriper allt?