Senast uppdaterat den 15 juli, 2020
(Tidigare publicerad i Ikaros 2005:4)
Tankar är det vi upplever när tankeprocesser pågår i hjärnan.
Tänk dig att du går på gatan, utan egentligt mål, och utan att några angelägna tankar tränger sig på. Du bara går där och låter bilden av omgivningen strömma genom dig. Du ser människor komma emot dig, närma sig och sedan försvinna till höger eller vänster om dig. Du ser husfasaderna till höger, med dörrar och fönster som passerar förbi. Till vänster passerar föremål som du uppfattar som bilar parkerade längs trottoarkanten. Du upplever att du går genom ett tredimensionellt rum. Hela tiden pågår där i ditt huvud den rörliga film som du tolkar som en bild av verkligheten omkring dig.
Vi vet att nervimpulserna från ögonen passerar många skikt och centra i hjärnan på sin väg fram till den medvetna upplevelsen. De passerar områden som lärt sig känna igen vissa mönster. Någonstans i hjärnan jämförs den aktuella bilden med bilden från alldeles nyss, det är ju egentligen bara förändringarna vi behöver uppfatta och tolka. En del av impulserna avleds till de centra där våra rörelser kontrolleras. Man har kunnat visa att vi korrekt kan gripa efter föremål, som vi inte är medvetna om att vi sett, när synintryckens väg mot medvetandet varit blockerad. Ibland reagerar vi på synintryck och väjer eller duckar innan vi ens hunnit bli medvetna om faran. Men någonstans i hjärnans hierarkiska nätverk av nervceller finns också det centrum där nervcellernas aktivitet skapar den upplevelse av kontinuerligt rörliga bilder jag nyss beskrev och som vi tolkar som bilder av vår närmaste omgivning.
Någon motsvarande gäller för andra sinnen. Nervimpulser från örats vibrationskänsliga delar upplevs – känns – efter lämplig bearbetning och omformning i hjärnan, som ljud, som buller eller välljud beroende på ljudets karaktär och örats och hjärnans tillvänjning. Sinnesintrycken från näsan känns som lukt eller smak. Känselintryck upplever vi normalt inte, jag måste medvetet känna efter för att känna var min skjorta vidrör kroppen. Om någon smeker mig däremot så känner jag mycket tydligt var den främmande handen berör min hud.
Inte alla de nervimpulser, som når medvetandet och som alltså känns, har sitt ursprung i omvärlden . Vi kan också känna vad som händer i kroppen och i hjärnan. Magen kanske kniper till, hjärtat slår fortare än vanligt, eller vi upplever en nästan oemotståndlig lust att ha sönder något. Eller så tänker vi. Vi upplever hur ord och meningar formulerar sig i medvetandet. En del av de nervimpulser som deltar i hjärnans tankeverksamhet når uppenbarligen de centra i hjärnan där medvetande skapas, på ett liknande sätt som impulserna från ovan beskrivna sinnesintryck. Vi kan direkt uppleva våra egna tankar.
Susanne Langer – en amerikansk filosof som bland annat givit ut ett verk med titeln ”Mind, an essay on human feeling” – presenterar en formulering som är värd att beakta i sammanhanget. Hon säger, på tal om nervsystemets funktion i levande varelser, att ”vissa processer i en levande organism känns i den organism där de sker”. Hon menar att den formuleringen kan ge upphov till mer fruktbara frågeställningar, när vi talar om känslor, tankar och medvetande, än den klassiskt dualistiska synen på kropp och själ. Även om vi accepterar att den mänskliga upplevelsevärlden och den materiella världen är två skilda ”världar” som inte kan härledas ur varann, så kan de ses som olika aspekter av samma verklighet. Om det inte fanns människor i den materiella världen så skulle inte den mänskliga erfarenhetsvärlden existera. Susanne Langer’s formulering antyder en möjlig bro mellan dessa två världar.
Tankar är det som känns när vi tänker.