Senast uppdaterat den 15 juli, 2020
(Tidigare publicerad i Ikaros 2005:3)
All vetenskap syftar till universalitet. Vetenskapliga lagar måste, för att vara vetenskapliga, gälla alltid och på samma sätt överallt. När vetenskapliga lagar förändras med tiden, som till exempel när Einsteins relativitetsteorier ersätter den Newtonska fysiken, så är det inte för att verkligheten har förändrats, utan för att vår kunskap om verkligheten har blivit bättre. Vi har upptäckt gränserna för de Newtonska teoriernas giltighet och kan därmed avfärda Newtons anspråk på universalitet. I själva verket har verkligheten i alla tider lytt Einsteins lagar, även om vi inte tidigare känt till detta. Sådant är det vetenskapliga idealet.
I praktiken måste den vetenskapliga universaliteten alltid förses med en mängd förbehåll. Vatten är en vätska – jovisst, om trycket är i närheten av 1 atmosfär och temperaturen ligger någonstans mellan 0 och 100 grader Celsius . Detta är ett universellt konstaterande, men hur intressant är det, annat än för oss som är beroende av flytande vatten. För man kan lugnt anta att flytande vatten är extremt ovanligt i universum.
Det är förbehållen, dessa gränser för de vetenskapliga påståendenas universalitet, som är intressanta. Och jag har länge funderat över om jag kan hitta någon (abstrakt) riktning som man kan följa till oändligheten utan att träffa på en förändring som ställer betraktaren inför nya fenomen och som kräver nya lagar och nya förklaringar.
Tag vattnet i vårt exempel ovan. När man tillför värme så genomgår vatten ett antal fasomvandlingar, från fast till flytande till gasform. Varje tillstånd följer sina lagar. När man tillför ytterligare värme så sönderfaller vattnet i sina atomära beståndsdelar och upphör att vara vatten. Vi får ytterligare lagar att hålla reda på när vi vill beskriva vad som händer. Eller tänk på vad som sker när man delar ett föremål i allt mindre delar. Länge behåller delarna sina kemiska och fysikaliska materialegenskaper, men slutligen kommer vi till en punkt där delandet innebär en sönderdelning av molekylerna. Därmed förändras de kemiska egenskaperna. Fortsätter vi sönderdelningen, så kommer vi så småningom till elementarpartiklarnas värld, som återigen måste beskrivas på ett helt annat sätt än den makrokemiska värld vi utgick ifrån, eller den elementarkemiska värld vi fick när de ursprungliga molekylerna delades upp i sina atomära beståndsdelar. Håller vi på tillräckligt länge så kommer vi till en värld av ”strängar” som svänger i ett rum av nio dimensioner krökta kring sig själva. Hela vårt tredimensionella kontinuerliga rum bryter samman, liksom vår kontinuerliga tidsuppfattning.
Eller låt oss följa den kosmologiska tidsaxeln från det ursprungliga ”BigBang”-ögonblicket när hela universum var sammanpressat i en punkt fram till dagens utspridda universum med galaxhopar, galaxer, stjärnor och solsystem. Nya tillstånd, nya kombinationer med helt nya lagar och regelsystem har undan för undan uppstått. Och tittar man på vår lilla blå planet så ser man hur arter och ekosystem har uppstått, utvecklats och försvunnit. För mig förefaller det som om naturen snarare kan beskrivas som en ständigt pågående förändringsprocess än som ett statiskt system av oföränderliga naturlagar.
I den tankeströmning som kallades den dialektiska materialismen talade man om ”lagen om kvantitetens övergång i kvalitet”. Jag föredrar att säga ”principen om det oväntade runt hörnet”. Vi tror att vi kan generalisera våra begränsade erfarenheter till att gälla alltid och överallt. Det ligger naturligtvis tanke-ekonomi i den principen, men någon ytterligare grund för ett sådant antagande har vi inte. I stället för att kalla våra vetenskapliga rön för universella naturlagar borde vi på tal om vetenskapens världsbild säga att det handlar om den modell som bäst sammanfattar och förklarar vad vi hittills kommit fram till. Och alltid förvänta oss något nytt och okänt bortom nästa hörn.