(Tidigare publicerad i Ikaros 2006:2)
I min förra kolumn ifrågasatte jag ett av de klassiska kriterierna på fri vilja, nämligen att våra val är fria bara om de är rationellt motiverade och så att säga styrda av den medvetna förnuftet. I dag skall jag fortsätta att reflektera kring den fria viljan, och diskutera ett annat av kriterierna.
Filosofer har traditionellt menat att en handling är ett uttryck för fri vilja bara om det handlande subjektet är en fri agent, det vill säga om handlingen kan ses som en första orsak i en orsakskedja. Man skall inte kunna peka på yttre eller inre orsaker som leder fram till handlingen. Avsikten är att man vill kunna säga att det är den medvetna viljan som förorsakar handlingen. Den får inte vara determinerad av kemiska eller biologiska processer i kroppen.
Hur skall jag, som vill hävda att det är kroppen som besitter fri vilja, komma runt det faktum att det som sker i våra materiella kroppar är underkastat deterministiska naturlagar.
Många försök har gjorts att hitta den lucka i determinismen som kan bereda plats för den fria viljan. Man har anfört kvantfysikens osäkerhetsrelation som en möjlig mekanism. Man har också försökt använda kaosteorier för att hitta den punkt där viljan och det medvetna beslutet kan utgöra den första impulsen i en orsakskedja. Problemet med resonemangen är att man hela tiden ser medvetandet och det fria valet som något som sker i en annan värld än den materiella. Hur kan i ett sådant fall medvetandet påverka den av naturlagarna styrda, deterministiska världen? Jo, genom något slags fönster mellan de två världarna som i den materiella världen ser ut som odeterminerad slump, men i själva verket är en impuls från medvetandets andliga värld. För mig verkar den typens förklaringar svårbegripliga och väldigt sökta.
Susanne Langer, en av mina favoritfilosofer, för ett resonemang kring levande organismers handlingar som jag tycker ger en mycket rimligare förklaringsmodell. Hon menar att levande varelser ofta utför handlingar som fungerar som en första impuls i en orsakskedja. Levande varelser bygger fortlöpande upp en beredskap för olika handlingar, ett slags inre spänningar eller handlingspotentialer. När spänningen överskrider en viss gräns så utlöses en handling. De impulser som bygger upp en sådan handlingsberedskap kan dels utgöras av yttre information från omgivningen, dels av interna impulser från olika delar av organismen. En och samma handling kan utlösas av en stor mängd olika kombinationer av inre och yttre impulser. Handlingspotentialen kan med ett sådant synsätt närmast ses som en fokusering av ett mycket stort antal diffusa orsaksamband som adderas till varann och utlöser handlingen.
Låt oss för att klargöra resonemanget tänka oss följande arrangemang. På en gungbräda har man ställt upp en hink på den ena sidan och en balanserande motvikt på den andra. Ett antal kranar droppar vätska i hinken. Vid ett visst ögonblick blir hinkens innehåll tyngre än motvikten, gungbrädan vippar och hinken ramlar av och spiller ut sitt innehåll. Vad är orsaken till att hinken välter? Den första droppen eller den sista? En av kranarna – i så fall vilken? Eller ligger orsaken i själva arrangemanget?
Med ett sådant resonemang kan man säga att en handling är en individs unika uttryck för det tillstånd hon befinner sig i. Detta tillstånd är individens anpassning till den aktuella situationen men också betingat av vilken person hon är, vad hon vill, vad hon drömmer om. Hon är i ögonblicket ett resultat av sin arvsmassa och av hela sin hittillsvarande levnadshistoria. Om individen handlar som hon gör därför att hon är den person hon är, då vill jag hävda att handlingen kan ses som fritt vald. Däremot, om alla i motsvarande situation skulle handla likadant, då är frivilligheten mer tvivelaktig, då är handlingen kanske snarare ett uttryck för den mänskliga naturen eller ett resultat av tvingande omständigheter.