(Tidigare publicerad i Ikaros 2008:3 )
Sitter och ser på ett barnbarn, en liten pojke som nyss fyllt ett år. Vi har nyss kommit in från parken. Där visade han tydligt att andra barn för honom är betydligt intressantare än leksaker. Förväntansfull kröp han fram till en liten flicka som satt och lekte med en spade. Den lilla flickan vände sig mot sin mamma och sökte skydd, hon ville inte dela sin spade med honom. Han betraktade henne en stund, liksom ryckte på axlarna som ville han säga ”skyll dig själv då”, såg sig omkring och kröp fram till nästa tänkbara lekkamrat. Samma förväntan, samma svar, samma besvikelse och så iväg till nästa. Då och då gav han mig en blick för att se att jag fortfarande satt där på bänken, men i övrigt var jag ointressant. Ingen mamma är med, han har fritt spelrum att utforska världen utan begränsningar.
Nu är vi inne, han sitter där på vardagsrumsgolvet och utforskar vad man kan göra med två tennisbollar och ett bollrör i plast. Han har just lärt sig att man kan ta ut och sätta in saker i burkar och askar, eller som i det här fallet i ett rör. Ibland prövar han vad som händer om har försöker sätta in bollen via botten. Det går inte så bra, och han vänder raskt på röret. Där rullar bollen snällt ner i röret. En boll till ryms också bra. Att ta ut dem är svårare, han sticker in handen och försöker greppa bollen och ta ut den men den knutna handen är för stor. Av en slump vänder han på röret och bollarna rullar ut. Hela proceduren börjar på nytt. Krypa efter den ena bollen. Hålla den i rörmynningen och släppa den så att den kan rulla ner. Hämta den andra bollen och släppa ner också den i röret. Men hur var det nu man fick ut bollarna ur röret? Gång på gång hur länge som helst. Mönstret skall nötas in.
Ett annat barnbarn, nu åtta år, har precis upptäckt glädjen i att klättra. I stället för att använda gungorna som gungor klättrar hon i repen och går armgång på ställningen.
Hennes mamma berättar att hon de senaste veckorna flera gånger hört rop från gården: ”Mamma, kom och titta var jag är!” Då klänger ungen högst uppe i något av träden och vinkar stolt över att hon lyckats ta sig ända dit. Den lilla flickan ville klättra upp på räcket på vår balkong redan när hon var mellan ett och två år, och vädjade till mig om hjälp, när hon inte lyckades, helt euforisk över utsikten från fjärde våningen.
Vad vill jag ga sagt med allt detta? Kanske ingenting annat den här gången, när sommarsolen skiner, än att jag vill berätta om glädjen i att se barn växa upp. Och om ynnesten att få vara en av flera viktiga vuxna i barnens nätverk. Det sägs nu återigen att barn behöver en och endast en människa – mamman – att knyta an till under sina första levnadsår. Jag ställer mig tvivlande. Barn mår bra av nära och stabila relationer till flera vuxna redan från första början. Så hade jag det när jag föddes under kriget. Av efterlämnade brev har jag förstått att jag tillbringade långa perioder under mina första år hos mormor och morfar i Kronoby, medan min mamma jobbade i Vasa och min pappa låg vid fronten. Jag har inte mått illa av detta så vitt jag själv kan bedöma. De fanns där, dessa viktiga vuxna, de tyckte om mig och de visade det. Det var tillräckligt. Detta är värt att tänka på för alla er som har barn i en nära omgivning. Ni är viktiga för dem, överge dem inte.