(Tidigare publicerad i Ikaros 2005:5)
I en sträng formulering påstår anhängarna av den deterministiska världsbilden att universums hela framtida utveckling är bestämd av tillståndet ”just nu” – vad nu sen detta ”just nu” kan betyda. Om världen någon gång återtar sitt nuvarande tillstånd, så kommer också fortsättningen att upprepa sig.
Detta är ett påstående som vi inte kan vare sig bekräfta eller verifiera. Antag att världen verkligen upprepade sig. Enligt determinismen är världens utveckling då cyklisk. Men eftersom vi inte nu kan upptäcka att vi befunnit oss här någon gång tidigare, så lär vi inte göra det nästa gång heller. För då skulle ju världen inte befinna sig i samma tillstånd. Å andra sidan, om världen utvecklas lineärt, så återkommer aldrig det nuvarande tillståndet, och vi kommer följaktligen aldrig då heller att få tillfälle att kontrollera om fortsättningen blir densamma.
Tron på ett deterministiskt universum återkommer i olika former genom det mänskliga tänkandets historia. Inom den medeltida kristenheten debatterade man ”läran om predestinationen”. Eftersom Gud vet hur det går så är allt redan förutbestämt. I vissa religioner talar man om ödet, allt är bestämt, det tjänar ingenting till att kämpa mot sitt öde. I vår värld är det vetenskapen och naturlagarna som tillhandahåller den deterministiska förklaringen. Newton talade om universum som ett komplicerat urverk, som Gud en gång vid världens begynnelse bestämde lagarna för, drog upp och sedan satte igång. På 1800-talet ansåg man att om man bara kunde bestämma läget och impulsen på alla partiklar i universum så skulle man ”i princip” kunna räkna ut hur det kommer att gå. Einstein protesterade mot kvantfysiken och dess sannolikhetsresonemang med argumentet ”Gud spelar inte tärning”.
Mot den bakgrunden har jag svårt att förstå varför anhängarna av det som kallas ”intelligent design” protesterar mot att utvecklingen bestäms av naturvetenskapliga lagar. Den stränga determinismen innebär att det redan vid ”Big Bang” fanns inbyggt i urmaterien att en gång i en avlägsen framtid, på en liten obetydlig himlakropp som kallas ”jorden” skulle två människor, en man och en kvinna – mina föräldrar – efter diverse turer förälska sig i varann, gifta sig, och så småningom avla det barn som blev jag. Och likaså fanns där gömt i ”Big Bang” att jag några decennier senare skulle sitta vid min bärbara dator och formulera dessa rader. För mig framstår föreställningen om ett sådant determinerat universum som det kanske starkaste argumentet för tron på en intelligent ingenjör bakom universums tillblivelse. Ungefär som Newton menade. Sen kan man ju tycka att skaparen gjorde vägen fram till mänsklighetens uppkomst onödigt invecklad, om nu människan var själva avsikten med skapelsen. Man kunde kanske tala om en viss ”overkill”. Tron på en intelligent skapare ligger dock utanför vetenskapens område. För den som tror är det genom att utforska naturens lagar, som man gör skaparens avsikter kända.
Fast kanske är världen inte strängt deterministisk. Kanske är föreställningen om ett förutbestämt universum bara ett resultat av att vi inte kunnat föreställa oss något annat. Kanhända kommer kvantfysikens osäkerhetsrelationer i kombination med dagens kaos-matematik att ge oss de verktyg vi behöver för att förstå och kunna beskriva ett kaotiskt universum, ett universum där utveckling och förändring faktiskt är resultatet av rena tillfälligheter. Inte heller en sådan världsbild kommer vi någonsin att slutgiltigt kunna vare sig verifiera eller falsifiera.