Arkiv: kätterier

(Tidigare publicerad i (Ikaros 2004:2-3 )

På en fest för en tid sedan gled samtalet in på astrologi. Jag sa, att jag tyckte att det var ologiskt att räkna som astrologerna gör utgående från födelseögonblicket. Mycket naturligare skulle det vara att använda befruktningen, det är ju då individen blir till. Min bordsdam höll inte med. Hon menade att det är vid födelsen som människan blir människa, det är då hon får sin själ. Den kommer flygande någonstans ifrån och tar sin boning i det nyfödda människobarnet ungefär med det första skriket.

Inte alla har en så konkret uppfattning om själen, inte alla tror på själen som ”ett spöke i maskineriet”. Men de allra flesta av oss, åtminstone här i västerlandet, drar en mycket skarp gräns mellan själ och kropp, mellan det medvetna förnuftet och kroppen med alla dess känslor, behov och instinkter. ”Min kropp” säger vi, och menar den här kroppen som tycks bära mitt medvetande. Paulus, den grekiskt skolade bland grundarna av den kristna kyrkan, uttrycker det så här i ett av sina brev : ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.”…”Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp.” I detta försök av Paulus att moraliskt friskriva sig från ansvar för vad kroppen gör, ser vi en av grundbultarna i den syn på kroppen som fortfarande dominerar vårt tänkande.

Men det är inte bara inom den religiösa sfären som uppdelningen mellan andligt och materiellt, mellan kropp och själ, dominerar våra föreställningar. Västerländska filosofer har i alla tider försökt komma till rätta med denna dualism, utan att lyckas. Och se hur psykologer och medicinare avgränsar sina verksamhetsfält från varann. För en tid sedan såg jag ett tv-program om rökavvänjning. Den medverkande läkaren menade, att eftersom man numera kan visa att rökning leder till mätbara förändringar i hjärnan, så handlar det inte längre om personlig vilja, när man skall sluta röka. Rökavvänjningen är ett rent medicinskt problem, det handlar om att bota de sjukliga förändringarna i hjärnan (=kroppen). Här har vi igen ett sätt att säga att det som kroppen vill, det kan inte personen ta ansvar för.

Tänk om man kunde vända på resonemanget i stället. Den här kroppen, det är jag. Vad den här kroppen gör, det gör jag, och det tar jag ansvar för. Den här kroppen bär mitt medvetande, men mitt medvetande är bara en liten del av det som är jag.

När jag var omkring åtta år gjorde jag en erfarenhet som tydligt visade att det pågår processer inom mig som jag inte är medveten om. Jag hade köpt en julklapp, och gick och funderade på vad jag skulle skriva för vers till presenten. Så glömde jag både klapp och versskrivande och gjorde annat. Några dagar senare dök julklappsversen upp, fix och färdig, och med en sådan fart att jag knappt hann skriva ner den. Jag vill gärna ta åt mig äran för den versen, trots att den skrevs av mitt omedvetna jag. Men då måste jag i konsekvensens namn även ta ansvar för allt annat som mitt omedvetna jag hittar på. Särskilt som vetenskapen i dag lyckats påvisa att impulsen till handling byggs upp i kroppen och ger mätbara effekter i hjärna och kropp långt innan jag blir medveten om att jag tänker välja att utföra en handling. Det är kroppen som väljer och som utför mina handlingar, mitt medvetande nöjer sig med att i efterhand registrera och kanske tolka vad kroppen bestämt.

Jag tror vi skulle må bra av att acceptera den tanken även om den vid första påseendet känns främmande. Om vi accepterar att den här kroppen är jag, så är det fortfarande jag som är subjekt, även om valen sker på ett omedvetet plan. Detta är inte bara en lek med ord.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2004:1 )

Medeltidens vise – alkemisterna – letade efter den slutliga insikten, formeln för”de vises sten”. Den insikten skulle i princip lösa alla problem. Med den formeln skulle de bli möjligt att förädla oädla metaller till guld. Den formeln skulle också ge den ofullkomliga människosjälen förmågan att höja sig till de andliga sfärer där gudar dväljs.

Vi småler i dag åt en sådan primitiv vidskepelse och tänker sällan på att alkemin är en av de källor ur vilka dagens ”objektiva naturvetenskap” runnit upp. Isaac Newton, en av den objektiva. matematiskt förankrade naturvetenskapens fäder, var i själva verket en hängiven alkemist, och kunde lika gärna kallas den sista stora magikern som den första stora naturvetaren.

I dag säger inte vetenskapsmännen att de letar efter ”de vises sten”. I stället talar man om den slutgiltiga formeln som skall förklara allt. Man säger att fysikernas strävan är att ”förena fysiken”, och att hitta ”Teorin för Allting”. Och ändå vet vi ju numera att världen inte låter sig fångas i en enhetlig, allomfattande teori. Vad är väl då detta annat än en fortsatt jakt på de vises sten?

Det tycks mig som om det mänskliga förnuftet inte kan hantera mångfald. Därför måste vi alltid leta efter de enkla lösningarna. Det är kanske inte farligt så länge Occams rakkniv bara uppfattas som en tanke-ekonomisk princip, som inte säger mer än att vi i valet mellan två olika förklaringsmodeller bör välja den i någon mening enklare. Det är när vi börjar tro att dessa enkla lösningar ger hela sanningen, och samtidigt vill påtvinga verkligheten vår egen hjärnas begränsningar, som det kan bli farligt.

Där människan går fram där minskar mångfalden. Vi liknar i det avseendet Prokrustes, han som kapade fötterna på sina gäster om de var alltför långa för att kunna få plats i hans gästsäng, eller drog ut dem i sträckbänk om de var för korta. Måste vi bete oss så, eller har vi frihet att välja att bejaka mångfalden även när vi inte begriper allt?