Arkiv: kätterier

(Tidigare publicerad i Ikaros 2008:3 )

Sitter och ser på ett barnbarn, en liten pojke som nyss fyllt ett år. Vi har nyss kommit in från parken. Där visade han tydligt att andra barn för honom är betydligt intressantare än leksaker. Förväntansfull kröp han fram till en liten flicka som satt och lekte med en spade. Den lilla flickan vände sig mot sin mamma och sökte skydd, hon ville inte dela sin spade med honom. Han betraktade henne en stund, liksom ryckte på axlarna som ville han säga ”skyll dig själv då”, såg sig omkring och kröp fram till nästa tänkbara lekkamrat. Samma förväntan, samma svar, samma besvikelse och så iväg till nästa. Då och då gav han mig en blick för att se att jag fortfarande satt där på bänken, men i övrigt var jag ointressant. Ingen mamma är med, han har fritt spelrum att utforska världen utan begränsningar.

Nu är vi inne, han sitter där på vardagsrumsgolvet och utforskar vad man kan göra med två tennisbollar och ett bollrör i plast. Han har just lärt sig att man kan ta ut och sätta in saker i burkar och askar, eller som i det här fallet i ett rör. Ibland prövar han vad som händer om har försöker sätta in bollen via botten. Det går inte så bra, och han vänder raskt på röret. Där rullar bollen snällt ner i röret. En boll till ryms också bra. Att ta ut dem är svårare, han sticker in handen och försöker greppa bollen och ta ut den men den knutna handen är för stor. Av en slump vänder han på röret och bollarna rullar ut. Hela proceduren börjar på nytt. Krypa efter den ena bollen. Hålla den i rörmynningen och släppa den så att den kan rulla ner. Hämta den andra bollen och släppa ner också den i röret. Men hur var det nu man fick ut bollarna ur röret? Gång på gång hur länge som helst. Mönstret skall nötas in.

Ett annat barnbarn, nu åtta år, har precis upptäckt glädjen i att klättra. I stället för att använda gungorna som gungor klättrar hon i repen och går armgång på ställningen.

Hennes mamma berättar att hon de senaste veckorna flera gånger hört rop från gården: ”Mamma, kom och titta var jag är!” Då klänger ungen högst uppe i något av träden och vinkar stolt över att hon lyckats ta sig ända dit. Den lilla flickan ville klättra upp på räcket på vår balkong redan när hon var mellan ett och två år, och vädjade till mig om hjälp, när hon inte lyckades, helt euforisk över utsikten från fjärde våningen.

Vad vill jag ga sagt med allt detta? Kanske ingenting annat den här gången, när sommarsolen skiner, än att jag vill berätta om glädjen i att se barn växa upp. Och om ynnesten att få vara en av flera viktiga vuxna i barnens nätverk. Det sägs nu återigen att barn behöver en och endast en människa – mamman – att knyta an till under sina första levnadsår. Jag ställer mig tvivlande. Barn mår bra av nära och stabila relationer till flera vuxna redan från första början. Så hade jag det när jag föddes under kriget. Av efterlämnade brev har jag förstått att jag tillbringade långa perioder under mina första år hos mormor och morfar i Kronoby, medan min mamma jobbade i Vasa och min pappa låg vid fronten. Jag har inte mått illa av detta så vitt jag själv kan bedöma. De fanns där, dessa viktiga vuxna, de tyckte om mig och de visade det. Det var tillräckligt. Detta är värt att tänka på för alla er som har barn i en nära omgivning. Ni är viktiga för dem, överge dem inte.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2008:2)

I många år har vi hemma haft en liten notis fästad på kylskåpdörren. ”Kramas mera!” står där och sen följer ett citat ur Los Angeles Times. Nya forskningsresultat visar att spädbarn som inte blir kramade utvecklar kemiska förändringar i hjärnan, förändringar som kan leda till livslånga problem – intellektuellt, fysiskt och beteendemässigt. Detta har mammor intuitivt känt till och levat efter i alla tider. Men först nu, när man kunnat mäta och se de fysikaliska och kemiska processerna i hjärnan, blir detta en vetenskaplig sanning.

Våra västerländska filosofer har alltsedan Descartes, och kanske ända från Platon hävdat att människans mentala aktiviteter sker i en annan värld, i ett mentalt rum som ingenting har att göra med den materiella verkligheten. På sin höjd har man tvistat om ifall det kunde finnas materiella korrelat till de mentala tillstånden, processer i hjärnan som på något oförklarligt sätt var parallella med de mentala processerna. Och man har försökt förstå hur mentala processer i ett abstrakt andligt rum – det vi kallar tänkande – kunde vara orsak till skeenden och tillstånd i den materiella världen, eller – vilket gud förbjude – hur processer och skeenden i den materiella världen kunde vara orsak till mentala tillstånd. Ett exempel på ett sådant mentalt tillstånd, som filosoferna brukar använda som exempel, är att jag i skrivande stund håller för sant att jag framför mig har en vit rektangel med en massa svarta, meningsfulla krumelurer på.

Denna tudelade verklighetsuppfattning är en bidragande orsak till att psykologer så ofta ansetts syssla med ”flum”. Psykologerna studerar människor, deras egenskaper och beteenden, i ett helhetsperspektiv utan att nödvändigtvis alltid gräva ner sig i förklarande mekanismer. Först nu, när läkarvetenskapen börjar se de materiella korrelaten till psykiska skeenden och processer, blir psykologins forskningsresultat ”vetenskapliga”. Först nu börjar man förstå att ”kropp” och ”själ” egentligen är två sidor av samma mynt, och att psykologer och läkare studerar samma verklighet ur två olika synvinklar.

Nyligen läste jag en intressant artikel1) i Läkartidningen, skriven av en författare som är något så ovanligt som både legitimerad läkare och professor i teoretisk filosofi. Författaren diskuterar bland annat fenomenet inlärning. Både hos människor och råttor kan man med moderna intrument se att inlärning leder till påvisbara förändringar i hjärnan. Sannolikt, menar författaren, är de förändringar man ser det materiella underlaget för den nya kunskap människan – eller råttan – har efter inlärningen. Men att av detta dra slutsatsen att orsaken till den nya kunskapen är de påvisade förändringarna i hjärnan vore missvisande. Orsaken till den nya kunskapen är självfallet de psykologiska stimuli, som utgjort själva inlärningsprocessen, i kombination med människans – eller råttans – förmåga att ta emot och bearbeta dessa stimuli och ur dem forma en ny kunskap. Vad vi ser i våra instrument är den materiella aspekten av denna nya kunskap. Vad vi får, när vi intervjuar försökspersonen, är den mentala eller psykologiska aspekten av den nya kunskapen.

Resonemanget kan generaliseras. Mentala och psykologiska stimuli får konsekvenser i hjärnans kemi och fysik. Barn som inte får kärlek och omsorg när de är små utvecklar hjärnskador, som begränsar dem i deras fortsatta liv.

1) Helge Malmgren, ’Hypotesen om schizofreni som ”hjärnsjukdom” återstår att visa’, Läkartidningen Nr 30-31, 2007.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2008:1)

Alltsedan Richard Dawkins myntade begreppet Den själviska genen har uttrycket både missförståtts och missbrukats. Man har försökt hävda att om generna är ”själviska” så måste också bäraren av dessa gener vara det. Men inte ens Dawkins själv tycks mena att det förhåller sig så. Uttrycket ”själviska gener” är en fruktbar tankemodell som gör det lättare att förstå hur evolutionen arbetar. Tanken innebär helt enkelt bara att i en genpopulation kommer sådana gener, som ger sina bärare en relativ fördel i konkurrensen, att öka sin andel i populationen. Den fördel det då handlar om är att dessa individer får fler ungar, som i sin tur växer upp och förökar sig med samma relativa fördel. Modellen säger ingenting om vilka egenskaper hos bäraren som i en konkret ekologisk nisch eller i ett visst socialt sammanhang ger dessa fördelar. Den frågan måste utredas i varje enskilt fall. Just detta gör modellen användbar genom att den aktualiserar den sortens frågor.

Det finns alltså inget stöd i modern evolutionsteori för att individuell egoism måste vara en dominerande egenskap hos de flesta människor, eller att samhället måste utformas som ett allas krig mot alla för att passa den mänskliga naturen. Tvärtom ger biologin många exempel på att evolutionen har gynnat uppkomsten av samarbete. För vad är till exempel en mänsklig organism annat än ett stort antal specialiserade, samarbetande celler. Må så vara att de alla bär på samma genuppsättning. Vilket inom parentes sagt innebär att biologiska organismer som till exempel människokroppen ger lysande exempel på hur mycket miljön betyder även på cellnivå. Trots att alla mänskliga celler bär på samma genuppsättning så utvecklas de genom omgivningens – de angränsande cellernas – inverkan till alla de på olika sätt specialiserade celltyper som vår kropp är uppbyggd av. Men det är en annan historia som jag kan återkomma till i ett annat sammanhang.

För en tid sedan fick jag i min hand en vetenskaplig artikel som handlar om samarbete och bestraffning av snyltare bland mikroorganismer. Sådant samarbete kan till exempel vara att alla individer i en population utsöndrar ett gemensamt enzym som bryter ner ämnen i omgivningen till mer lättsmält föda. Om man då antar att det innebär en viss kostnad att producera detta enzym, så kan man tänka sig att individer, som snyltar på de andra genom att utnyttja den externt nedbrutna födan utan att själv utsöndra något enzym, skulle ha en evolutionär fördel av detta. Snyltande individer skulle då kunna få till följd att samarbetet kollapsar. Slutsatsen skulle bli att samarbete inte kan överleva i ”kampen för tillvaron”. Den frågan har studerats experimentellt. Man har i laboratorier skapat konstgjorda mutationer där det ”sociala” beteendet är blockerat, och sedan släppt ut de snyltande individerna i naturliga, samarbetande populationer. Det har visat sig att det finns en mångfald naturliga mekanismer som bevarar stabiliteten i samarbetet och straffar ut eventuella snyltare.

Man kan alltså säga att det redan bland encelliga organismer finns mekanismer som befordrar samarbete och en rättvis fördelning av insats och vinst. Det finns därför inget onaturligt i vår mänskliga strävan efter rättvisa eller i att vi ogillar dem som på ett otillbörligt sätt berikar sig på andras eller det allmännas bekostnad. Visst kan man moralisera och försöka svärta ner sådana strävanden, och kalla dem uttryck för avundsjuka och missunnsamhet. Men avund och missunnsamhet är kanske just de naturliga mekanismer som i mänskliga sammanhang skall återställa en rättvis jämvikt.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:5)

Den genetiska skillnaden mellan kvinnor och män är väldigt liten. Endast ett av kromosomparen skiljer mellan könen. Kvinnor har i normalfallet två så kallade X-kromosomer, en från modern och en från fadern, medan män har en X-kromosom från modern och en Y-kromosom från fadern. Den manliga Y-kromosomen är liten och innehåller mycket få arvsanlag, förutom de gener som gör att testosteronproduktionen kommer igång och fostret utvecklar manliga könskarakteristika. Om den processen störs så kan fostret utvecklas till kvinna trots att hon har en Y-kromosom. Kvinnan kan alltså sägas vara människans normalkön, mannen bör ses som en avvikelse. Det ringa antalet arvsanlag som ryms i en Y-kromosom jämfört med en kvinnlig X-kromosom skulle dessutom snarast tyda på att mannen rent genetiskt är något mindre komplex än kvinnan.

Riktigt så enkelt kan man dock inte tolka vår utveckling till män och kvinnor. När arvsanlagen i Y-kromosomen sätter igång testosteronproduktionen så innebär detta att manliga och kvinnliga foster från och med den tidpunkten kommer att utvecklas i två olika inre miljöer. Testosteronpåslaget kan då också ses som en vattendelare som får till följd att alla de övriga generna tolkas olika beroende på närvaron eller frånvaron av testosteron, och att män och kvinnor därmed kommer att utvecklas till två helt olika varianter av arten människa.

Till de biologiska skillnaderna hör att män i allmänhet är något starkare än kvinnor och att kvinnor är något mer kortvuxna än män vid lika tillgång på näring. Vi kan också se att kvinnor i allmänhet lever längre än män. Biologiskt sett är kvinnorna viktigare. En kvinna kan föda ett begränsat antal barn under sin fertila tid, en man kan sprida sin säd åt olika håll mycket längre. Det behövs därför inte lika många män som kvinnor för att den biologiska balansen skall upprätthållas. Vi kan också gissa att män tål smärta sämre än kvinnor, eftersom män i så många kulturer tvingats till rituella övningar i att uthärda smärta och i att tränga bort alla känslor som tyder på svaghet.

I vår europeiska tradition har man menat att kvinnorna är mer biologiska och står närmare naturen eftersom de har sin funktion som mödrar att fullfölja. De har ansetts vara styrda mer av känslor än av sitt förnuft, nuförtiden säger man av sina hormoner. Männen däremot har med sitt förnuft ansetts kunna höja sig till de abstrakta rymder där de stora tankarna skapas. Så resonerade de gamla grekerna och så resonerar många ännu i dag.

Ovanstående är en kort sammanfattning av den biologiska grund man försöker använda när man vill försvara att män och kvinnor har så olika roller. Personligen tror jag att vi människor för länge sedan skulle ha dött ut som art, om vi hade varit bundna av en sådan genetisk determinism. Snarare är det vår förmåga till anpassning och flexibilitet som gjort oss framgångsrika. Kvinnor kan säkert lika väl som män anpassa sig och klara av de flesta uppgifter som kan bli aktuella i våra mänskliga samhällen. Så varför då denna ojämlika uppdelning?

Jag vill hävda att allt är en kvarleva från när vi började med boskapsskötsel. Tidigt insåg man att det behövdes en tjur för att det skulle bli några kalvar. Och tidigt upptäckte man att en bra tjur kunde betäcka många kor och åstadkomma god avkomma. Därifrån var steget inte långt till att boskapsägaren skulle se sig själv som den bästa tänkbara avelstjuren. Där föddes haremstanken. Fortfarande lever vi kvar i resterna av denna boskapskötarmoral.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:4 )

I två tidigare betraktelser har jag skrivit om de traditionella kriterierna på ”fri vilja”. Jag har ifrågasatt om ett frivilligt val nödvändigtvis måste vara förnuftsmotiverat och medvetet. Och jag har försökt motivera att kroppen, trots att den är ett objekt i den materiella världen, och underställd alla fysikens och kemins deterministiska lagar, ändå kan sägas vara agent i sina handlingar. I den här betraktelsen skall jag diskutera det tredje kriteriet för valfrihet.

För att jag skall kunna sägas välja fritt, så måste man kunna säga att jag kunde ha handlat annorlunda om jag valt att handla annorlunda. Men kunde jag ha valt att handla annorlunda, frågar skeptikern, var inte valet determinerat av en orsak, som vi visserligen inte känner, men som ändå finns där.

Vissa filosofer har försökt använda slumpen som ett sätt att komma undan naturlagarnas deterministiska skruvstäd. Men det sätt på vilket man hänvisat till slumpen har i de flesta fall varit otillfredsställande. Man har med fog kunnat invända att om slumpen styr våra val så är de ju inte vare sig ”våra” eller ”fria”.

Vi kan dock analysera en slumpmekanism något djupare. Inte alla som hänvisar till naturlagarna är anhängare av en sträng determinism. Sträng determinism innebär att det var förutbestämt redan vid BigBang att just den spermie som blev jag skulle vara den som hann fram och befruktade min moders äggcell vid det samlag där jag blev till. När man talar om utvecklingsläran så säger man i allmänhet i stället att det är en kombination av slumpvariationer och selektionstryck som leder till att arter utvecklas och nybildas. På samma sätt räknar man med slumpvariationer i många andra sammanhang.

Finns det något som säger att inte en eller annan nervcell i hjärnan ibland fyrar av på ett slumpmässigt sätt, och att en sådan slumpmässig nervsignal i kombination med hjärnans övriga tillstånd i det kritiska ögonblicket är det som får oss att välja det ena eller det andra handlingsalternativet. Då skulle man fortfarande kunna påstå att valet är mitt, för det är tillståndet i min hjärna just då, som gör att den slumpmässiga nervurladdningen får den givna konsekvensen.

Vi kan också fråga oss vad det innebär att välja. Om nu hjärnan är ett kaotiskt system där mycket små variationer kan få långtgående konsekvenser, så kan man ju också tänka sig att den lilla impuls som styr min hjärna i en eller annan riktning och får mig att välja handlingssätt är min egen tanke. Tänk till exempel att jag står i en bokhandel och får syn på en dyrbar bok som jag väldigt gärna vill ha. Ingen ser mig om jag stoppar ner boken i väskan och går därifrån. Jag tänker ”den boken vill jag ha, och ingen ser mig” och detta är tillräckligt för att jag skall stjäla boken. Eller så tänker jag i stället ”vilken intressant bok, den köper jag när jag har pengar”, och den tanken är den lilla impuls som behövs för att jag inte skall stjäla boken. En ytterligare möjlighet är då att jag någon gång för länge sedan bestämde mig för att jag inte är en person som stjäl. Detta ställningstagande en gång för alla är tillräckligt för att tanken på att stjäla boken inte ens dyker upp för mig när jag står där i bokhandeln. Men jag kunde ha valt annorlunda, om jag för länge sedan hade bestämt mig för att jag är en person som tar mig rätten att stjäla.

Jag vill hävda att det kan räcka med en tanke för att vi skall välja ett eller annat handlingssätt, och att den huvudsakliga orsaken till att tanken kan få ett sådant genomslag är att vi är den vi är som ett resultat bland annat av våra tidigare val. Detta tycker jag är tillräckligt för att vi skall kunna säga att vi har valfrihet.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:3)

Vi människor tillhör en framgångsrik djurart. I stället för att anpassa oss själva har vi anpassat naturen till vad vi uppfattar som våra behov. Det har vi gjort åtminstone de senaste ca 12000 åren, det vill säga från det vi började odla jord, förädla växter och domesticera djur. Vår framfart kallas kultur. Kulturen har uppenbarligen varit ett biologiskt lyckat projekt för arten. I skrivande stund är vi omkring 6 618 875 110 personer.

Och den omgivning som vi skapat åt oss, hur ser den ut?

Vår favoritmiljö verkar vara den stora staden. Utan storstäderna lär dagens befolkningsmängd inte kunna överleva. Man beräknar att under 2008 kommer för första gången mer än halva jordens befolkning att bo i städer. Storstäderna växer, och mest i de fattigare delarna av världen. Det tycks vara lättare att vara fattig och överleva bland väldigt många andra än ensam i kamp mot resten av naturen.

Så hur ser då stadsmiljön ut, vad säger den om oss människor och om hur vi vill ha det?

En framträdande egenskap hos staden är att den är förutsägbar. Här finns inga giftiga växter som lever sitt eget liv utan vår medverkan. Här finns inga ormar som kryper i buskarna eller farliga rovdjur som när som helst kan kasta sig över oss ur ett bakhåll. Staden är trygg. Vi känner igen oss från en dag till en annan. Den förändras så långsamt att vi hinner ta till oss förändringarna. Bara de riktigt stora naturkatastroferna kan rubba stadens trygghet.

En annan egenskap hos staden är att den är tolerant, den accepterar mångfald. Man kan tycka att den egenskapen står i strid med det nyssnämnda, att staden representerar trygghet, men det är endast skenbart. Tack vare att det i en stad bor många människor så kan vi tolerera även de avvikande. Om vi möter en människa på gatan i ett litet samhlle, en by eller en småstad, så vet vi att vi kommer att möta denna samma människa ofta, kanske varje dag. Personer som irriterar oss kommer att fortsätta att irritera oss, vi kan inte undvika dem om det handlar om en av byns tjugufem invånare. I en stor stad kan vi möta en människa, kanske till och med irritera oss på henne en stund, men vi vet samtidigt att mötet är en tillfällighet, vi kommer kanske aldrig att stöta på henne igen. Det skapar tolerans, men också likgiltighet och anonymitet. Men det är antagligen vad vi vill ha, en lagom dos anonymitet mitt bland alla andra.

En tredje viktig sida hos staden är att den är en parasit. Alla livsförnödenheter måste tillföras utifrån. Vi försöker inte ens skapa självförsörjande, balanserade städer. Staden lever på att vältra över kostnaderna på andra. I detta avseende förkroppsligar den en av våra mänskliga, sämre sidor. Vi människor har svårt att se helheter och sammanhang, vi suboptimerar och för gärna över kostnaderna på någon annans budget. I staden finns gott om människor att vältra över bördorna på. Globalt sett gör vi det samma. På några hundra år håller vi på att bränna upp de fossila bränslen som lagrats i jorden under miljontals år. Vi gräver upp metaller och råvaror ur marken och gör vårt bästa för att användningstiden mellan råvara och avfall skall bli så kort som möjligt. Med våra snart 7 miljarder tar vi så mycket plats att det knappast ryms några andra vilda djurarter på klotet. Det är detta som kallas kultur.

Naturromantiker brukar ibland placera staden som en motsats till naturen. Men vad är staden annat än ett stycke natur. En omgivning skapad av naturvarelsen människa som en miljö att leva i, på samma sätt som myror bygger myrstackar för att därmed ge sig själva en gynnsam livsmiljö.

(Tiodigare publicerad i Ikaros 2007:2)

Filosofer har ofta en övertro på språket. Bara det som låter sig kläs i ord finns/kan finnas/får finnas (stryk det som ej önskas). Vissa moderna, postmodernistiska filosofer menar till och med att det som finns bara finns i språket. Någon verklighet utanför språket finns inte, eller är åtminstone inte fattbar och begriplig för oss människor.

Samtidigt finns det hela yrkeskategorier av människor vars jobb är att kommunicera utan att använda ord. Vi tänker då naturligt på musiker, bildkonstnärer och skulptörer som använder media där det talade eller skrivna språket inte ingår. Men jag tänker främst nu på cirkusartister, dansare, mimare, som använder sin egen kropp som ett kommunikationsmedel. Sen har vi också stora grupper av informatörer, predikanter och reklamare som menar att enbart orden inte räcker till, utan som kompletterar det språkliga budskapet med bildassociationer, kroppshållning och tonfall. Vart har all denna ordlösa kommunikation tagit vägen i den filosofiska diskursen.

Neurologen Antonio Damasio, som skrivit ”Descartes misstag”, ”Känslan av att leva” och ”På jakt efter Spinoza”, menar att våra känslor, emotionerna – ett begrepp nära besläktat med det som psykoanalytikerna kallar grundläggande affekter – är processer i kroppen och att de kan ta sig uttryck i förverbala, till och med förmedvetna kroppsreaktioner, som vi kan se och lära oss känna igen hos andra, och som vi därmed kan kommunicera till varandra. Vi blir medvetna om vår kropps känslotillstånd och reaktioner via det vi upplever som känslor – Damasio kallar den upplevelsen för ”feelings” i motsats till ”emotions”. Därmed kan vi även i viss mån lägga ord på upplevelserna. Men vi ser och upplever egentligen mycket mer än vi är medvetna om.

När jag var ung och kategorisk kommer jag ihåg att jag totalsågade en god vän, som efter att vi lärt känna någon ny person kunde karakterisera henne ingående bara efter ett första intryck. ”Så kan man inte säga”, menade jag, det där är ju bara spekulationer och fria fantasier. Någon intuitiv människokunskap trodde jag inte på på den tiden. Med ålder och ökad erfarenhet ger jag numera min goda vän rätt, hon hade en tilltro till sitt eget seende och hade behållit den förmåga de flesta av oss har som barn, men senare förlorar därför att vi inte använder den. När vi ännu är barn reagerar vi ofta redan vid första mötet på vuxna som vi upplever som falska. Jag kan fortfarande återkalla den känsla av obehag som jag då kunde känna inför vissa människor. Att gå och se modern dans kan vara ett sätt för oss att återerövra förmågan att se och ta till oss andra människors kommunikation via kroppen. Kanske kan vi då i bästa fall även lära oss genomskåda de försök till manipulation som sker via en medveten användning av kroppsspråket.

Men ordlös kommunikation sker inte enbart via synen. När vi dansar med varann, kramar och håller om varann, smeker (eller slår) varann, kommunicerar vi och förmedlar känslor. Våra känslor kan ses som ett språk som kan vara både expressivt och kommunikativt. Vi uttrycker oss med känslor. Men filosoferna tycks fortfarande ha svårt att hantera känslor och annat som inte kan uttryckas i ord. Detta framgick tydligt på en konferens om filosofer och känslor som jag bevistade för något år sedan. Men tänk på alla de underbara gemensamma upplevelser vi kan dela med varann i våra kroppen. Vad går inte de miste om som vill förneka att dessa upplevelser existerar.

Det finns alltså en stor gemensamt mänsklig erfarenhet utanför språket. Vi behöver vara rädda om den och inte tillåta att verkligheten reduceras till bara det som låter sig uttryckas i ord.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:1 )

– Ät och bli badstrandsslank på fyra veckor!

– Ät inte fett, det ger hjärtinfarkt!

– Ät mer fett, hjärnan behöver det!”

Råden haglar från tidningsrubriker och löpsedlar. Hjälplösa vacklar vi från den ena rådgivaren till den andra. Vem skall vi tro på, när till och med experterna tycks motsäga varandra. Finns det då ingen övergripande smakdomare som en gång för alla kan avgöra vilka råd som gäller.

Visst finns det, vill jag hävda. En domare som inte bara talar om vad som är nyttigt i största allmänhet, utan som avgör vad just jag behöver, vad som är nyttigt för just mig här och nu. Den domaren heter lukt- och smaksinnet. Det som smakar gott, det är också nyttigt.

Så kan man väl inte säga, hörs genast en massa protester. Tänk på alla möss som ätit ihjäl sig på en diet av bara socker. Och man kan ju bli förgiftad, både människor och djur kan förgiftas, alltså kan vi inte lita på smaksinnet.

Till detta invänder jag och säger att råttor, som ju i princip äter allt som kommer i deras väg, har utvecklat ett väldigt känsligt lukt- och smaksinne och framför allt ett lukt- och smakminne. Föda de en gång blivit sjuka av, äter de aldrig igen. De minns smak och lukt, och kopplar dem till den gången när de mådde dåligt, och undviker att upprepa upplevelsen. Därför är råttor svåra att förgifta. En annan invändning är att artificiella gifter som inte finns fritt i naturen, dem har vi aldrig kunnat utveckla en aversion mot under evolutionens gång, och därför kan vi bli förgiftade utan att vi märker det eller reagerar i tid. För övrigt tror jag att barns förkärlek för sötsaker har ett klart överlevnadsvärde. Allt som finns fritt i naturer och som smakar sött torde vara ätbart.

Vi lever i en tid när vi fått lära oss att alltid tro mer på experterna än på oss själva och på våra egna känslor. ”Ät det här, det är nyttigt”, säger föräldrarna och tvingar i oss mat som vi just spottat ut med vämjelse. Och vi förknippar därmed, för resten av vårt liv, det nyttiga med sådant som smakar illa. ”Ät inte godis, du får bara hål i tänderna”, späder föräldrarna på. Präster predikar att ”synd är allt som smakar bra”, och förstärker därmed ytterligare misstron mot det egna omdömet. Då är det inte så konstigt om vi måste fråga ”experter” till råds. Allt som smakar illa kan ju inte gärna vara nyttigt, och inte heller kan allt som smakar gott vara farligt och ohälsosamt. Men vi har inte längre tillgång till vårt inbyggda instrument för att avgöra vad som är nyttigt och vad vi behöver. Vi har systematiskt övat oss i att inte lita på våra egna sinnen.

Resonemanget här gäller naturligtvis inte bara nyttig och onyttig mat. Det finns otaliga exempel på att vi låtit ”experter” ta över tolkningsföreträdet. På 40-talet hävdade läkarna/experterna att barn blir bortskämda om man tar upp dem när de skriker. De skulle ligga där och lära sig att mat får man var fjärde timme, det är bara bra för lungorna att skrika en stund. Otaliga mammor från den generationen fick sedan kroniskt dåligt samvete över att de vanskött sina barn, när vetenskapen så småningom kom fram till att det stämde, det som kvinnor vetat i alla tider, att barn mår bra av närhet, kärlek och omvårdnad medan de är små och hjälplösa. Eller tänk på 30-talets rashygieniska ”experter” som med stöd av vetenskapen förespråkade tvångssterilisering. Man ville förbättra den mänskliga genpoolen. I dag medicinerar man mot mänsklig mångfald och mot alltför stora mänskliga variationer i stället.

Jag väntar på den dag när det blir ”vetenskapligt bevisat” att smaksinnet faktiskt kan användas för att avgöra vad som är nyttigt och mindre nyttigt. Till dess hävdar jag som min personliga erfarenhet att ”allt som är gott är nyttigt”. Vad skulle jag annars ha mitt smaksinne till.

(Tidigare publicerad i Ikaros 2006:5 )

Ekonomer och företagsledare brukar tala om rationellt beslutsfattande. Ofta kontrasterar de då sina ”rationella beslut” mot beslut baserade på ”värderingar”. Värderingar verkar i deras föreställning vara något som påtvingas dem utifrån, och som de närmast betraktar som något katten släpat in.

Jag vet inte om ekonomerna verkligen tror att man kan fatta beslut utan värderingar, utan att föredra ett alternativ framför ett annat. Eller är det så att de inte vill tala om de underförstådda, övergripande mål som styr deras så kallade rationella beslutsfattande. Bara i relation till en vald eller given målsättning kan ett beslut vara rationellt. Att välja en målsättning är i sig ett uttryck för en värdering.

Men visst finns det företagsledare som talar klarspråk. ”Företagsledningens beslut skall alltid och uteslutande vägledas av målsättningen att man försöker maximera värdet av aktieinnehavarnas aktier”, sade någon helt nyligen. En sådan målsättning är väldigt abstrakt för att inte säga irrationell. Värdet av ett företags aktier är huvudsakligen en funktion av vilka förväntningar verkliga och potentiella aktieägare har på företaget och på hur det kommer att utvecklas på börsen. Men ingen kan med säkerhet veta hur börsaktörerna kommer att reagera. Ingenting sägs här heller om tidsperspektivet. Gäller målsättningen fram till nästa kvartalsrapport eller gäller den i ett längre perspektiv?

Tidsperspektivet är viktigt och påverkar naturligtvis företagetss ”rationella” handlande. Inget företag lever i ett socialt tomrum, det bedriver sin verksamhet i ett samhälle, där människor i allmänhet delar vissa underliggande värderingar. Företag kan inte i längden avvika alltför mycket från denna gemensamma värdegrund, som omfattas av kunder, leverantörer och övriga intressenter.

Inget seriöst företag i vår del av världen driver i dag in sina fordringar med hjälp av torpeder och motorcykelgäng. Det vore olagligt och risken för upptäckt är alltför stor. Att bli ertappad med sådana metoder skulle allvarligt skada företagets anseende.

Däremot tycks även skenbart seriösa företag fortfarande utnyttja underleverantörer i tredje världen, där arbetsförhållandena är omänskliga, där det förekommer barnarbete, och där man inte tar hänsyn till miljön. På kort sikt kan det vara ”rationellt”, det maximerar vinsten och kanske företagets värde för en tid. Men förr eller senare blir företaget avslöjat och varumärket solkas ner. På sikt kan det inte vara rationellt att alltför mycket avvika från de värderingar som dominerar i det omgivande samhället.

Det är kanske därför som man med jämna mellanrum från företagarvärlden startar kampanjer som går ut på att alla bör satsa på sig själva, och att det är rationellt och i enlighet med den mänskliga naturen att handla med bara sitt eget bästa för ögonen. I stället för att försöka anpassa sig till samhället vill företagen anpassa de samhälleliga värderingarna till företagsvärldens rationalitet.

I en kanadensisk film för en tid sedan försökte man analysera storföretagens beslutsfattande. Man tillämpade en mall som brukar användas för att diagnostisera psykiskt avvikande. Resultatet man kom fram till var att en människa som resonerade som företagen gör, saklöst skulle klassas som psykopat. Inför detta kan man verkligen fråga sig om det är ett sådant samhälle vi vill ha, ett samhälle av människor som helt saknar moral? Spåren förskräcker, när man i ljuset av senare tiders företagsskandaler ser vad det blivit av de människor – företagsledarna – som på nära håll exponerats för den ekonomiska världens ”rationalitet”.