Ikaros – Rabbe Kurtén

(Tidigare publicerad i Ikaros Nr 2/2005)

På 60-talet lanserade Marshall McLuhan tesen ”mediet är budskapet”. Han menade att det inte är vad som produceras, inte det innehåll som förmedlas över ett visst medium, som främst påverkar människorna och förändrar samhällen. I stället ligger förändringspotentialen hos ett medium i dess form, och i de möjligheter det erbjuder. TV-mediet gjorde världen till en global by. I TV kan vi se och uppleva levande människor i andra delar av världen ansikte mot ansikte. Det förändrade oss, och vidgade kretsen av människor med vilka vi kan känna samhörighet och solidaritet.

Gårdagens massmedier, radio och tv, men även tidningar, film och skivindustri, är till sin form uppbyggda för ensidig kommunikation från de få till de många. Det krävs investeringar för att bygga upp och driva de traditionella massmedierna. Bara offentligheten och de stora medieföretagen har råd. Mottagarna, de många, uppfattas som avindividualiserade och passiva. Valfriheten är skenbar, man kan välja mellan olika tv-kanaler, men alla visar i praktiken likartade program. Samtidigt håller massmedierna på att förbruka sitt förtroendekapital. Fler och fler inser att medierna manipulerar mer än de informerar.

Innebär då dagens medier något nytt? Jag skall här titta på tre olika teknologier, som alla fått sitt genombrott under de två senaste decennierna, och försöka se på vilket sätt dagens medier skiljer sig från de ovan skisserade. Det jag tänker på är persondatorn, Internet och mobiltelefonen.

Låt oss börja med den yngsta.

Mobiltelefonen innebär oberoende, tillgänglighet och inte minst frihet från behovet att planera. Dagens mobiltelefongeneration stämmer inte träff, man ringer när man går ut och frågar var man kan ses någonstans. Det intressanta är att denna brist på planering även vunnit insteg inom produktionen. ”Just in time”-filosofin innebär att man inte längre planerar för kommande behov, man producerar när det behövs. Det är inte längre lagret som fungerar som buffert utan produktionskapaciteten. Och kanske framför allt den mänskliga arbetskraften. Man anställer för korta projekt när behovet finns, inte fast tillsvidare. Här har samhällsinstitutionerna inte hängt med. Även människor som lever sitt liv med enbart korta projektanställningar behöver lån, bostäder och allt annat som i dag är förbehållet de fast anställda. Nya institutioner och nya regelsystem krävs.

Persondatorn slog igenom på 1980-talet. Inte ens science-fiction-författarna kunde förutsäga den revolution som skulle komma. Persondatorn har givit verktyg i händerna på var man, som ingen kunde drömma om förut. Jag vill därmed inte påstå att datorerna ersätter mänskligt kunnande. Men persondatorn ger nya möjlighet för småföretagsamhet inom helt nya brancher. När jag för 20 år sedan startade eget kunde jag från början hålla mig med en egen dator och ta uppdrag som jag genomförde hemma. I dag kan man spela in och redigera tv-program av fullgod teknisk kvalitet med utrustning som är prismässigt överkomlig. Författare kan ge ut böcker oberoende av de stora förlagen, utan att för den skull själva ta på sig tryckkostnaderna för en stor upplaga. Böckerna kan tryckas, häftas och levereras på begäran. Paradoxalt nog kan här det korta perspektivet ge böcker en längre livslängd i praktiken. Allt detta upplevs naturligtvis som ett stort hot av de stora medieföretagen som haft en närapå monopolsituation.

Om persondatorn ger möjlighet till nya småskaliga produktionsformer så tillhandahåller Internet nya distributionsmöjligheter. Det syns inte minst i musik- och filmbranchens kamp mot ”piratkopiering”. I stället för att anpassa sig och lära sig utnyttja den nya tekniken kämpar de en förtvivlad kamp för att bibehålla det gamla.

Men Internet är inte bara en distributionskanal för musik och video. Internet är också en bottenlös källa till information. Och Internet är en global kommunikationskanal från människa till människa. Enskilda människor kan göra sin röst hörd och delta i det offentliga samtalet. Otaliga diskussionsgrupper sammanför människor med gemensamma intressen. Enskilt tyckande som görs tillgängligt i form av ”bloggar” på Internet får allt större politisk genomslagskraft.

I bästa mening kan Internet sägas tillhandahålla ett slags demokratisk anarki. Därför har Internet också fiender. Totalitära regimer och totalitära rörelser försöker begränsa människors användning av Internet. Och kommersiella intressen försöker på olika sätt ta kontrollen över mediet.

Det som skiljer dessa moderna medier från det förra seklets massmedier är således att de tillhandahåller kommunikation i bägge riktningarna, att de ger möjlighet till ett okontrollerbart utbyte av information och åsikter och att de ger kraftfulla verktyg i händerna på enskilda människor. Global nätverkskommunikation i stället för den massmediala, enkelriktade kommunikationen från de få till de många är den faktor som jag tror i grunden håller på att förändra vårt sätt att vara.

(Tidigare publicerad i Ikaros Nr 1/2004)

Tänk dig följande spel:

Du blir erbjuden 100 €, men du måste dela beloppet med en medspelare. Villkoret är att den andra accepterar ditt bud på en andel av hundralappen. Accepterar hon inte ditt bud blir ni båda utan. Vad bjuder du, 5, 20 eller kanske till och med att ni delar lika? Och hur lite tror du att den andra är beredd att acceptera, om hon får hela bilden klar för sig. Nöjer hon sig med 5 € när hon vet att du samtidigt får 95?

Detta och andra liknande spelteoretiska försök inom vad som kallas experimentell ekonomi inleder Tor Nørretranders nya bok ”Den generösa människan”.

Utgående från ekonomernas grundantagande att människor beter sig rationellt och själviskt, kan man förvänta sig att även minsta tänkbara bud accepteras. En euro är bättre än ingenting, och då borde det inte spela någon roll att den andra parten får 99 €. Men det visar sig att så ”rationellt” tänker inte människor. Vi tycks ha ett behov av att i uppfostrande syfte straffa den andra för hennes girighet, om hon inte uppträder tillräckligt rättvist och generöst, även om detta samtidigt innebär en egen uppoffring. För om budet däremot kommer från en dator är försökspersonerna i allmänhet beredda att acceptera vilket litet bud som helst. Av en dator förväntar man sig inte en känsla för rättvisa, inte heller tror man att den går att uppfostra.

Det faktum att människan inte är den ekonomiskt rationella och odelat själviska aktör ekonomerna vill göra henne till, förbryllar inte bara ekonomer utan även evolutionsforskarna. Utgående från den naturlig selektionen, och med användningen av begrepp som ”den själviska genen”, förleds man att tro att det naturliga urvalet måste gynna individuell egoism. Därför försöker man ofta förklara yttringar av vad som ser ut som osjälviskhet med att det i själva verkat handlar om förtäckt egoism. Omvårdnaden om den egna avkomman får en trivial förklaring, eftersom avkomman till 50% bär de egna arvsanlagen, och omvårdnaden ökar avkommans chanser att växa upp och föra de egna generna vidare i nästa generation. Gåvor och generositet inom gruppen förklaras med att om jag är generös och skänker en gåva i dag, så kan jag förvänta mig motsvarande generositet och en gengåva i morgon. Men ofta känns dessa förklaringar väldigt långsökta och otillfredsställande.

Nørretranders lyfter i sin bok fram de senaste utvecklingsteoretiska hypoteserna. Det handlar här om det sexuella urvalet, den andra, ofta bortglömda, selektionsmekanismen i Darwins teori. I det sexuella urvalet har individuella honor frihet att välja vilken hanne som skall befrukta henne. (I de flesta fall är det faktiskt honan som väljer.) Det exempel som då ofta används är frågan om hur påfågeltupparna kunnat utveckla dessa fantastiska stjärtfjäderarrangemang, vilkas enda funktion tycks vara att de imponerar på hönorna vid parningen. Stjärtfjädrarna gör ju tupparna både klumpiga och mer synliga och därmed till ett lättare byte för eventuella rovdjur. Den naturliga selektionen borde därför leda till att dylika handikapp utplånas ur genpoolen. Men så har inte skett.

Förklaringsmodellen går ut på att individer som kan visa upp ett sådant synbart och kostsamt handikapp, och ändå överlever och visar sig framgångsrika, därmed signalerar särskilt goda arvsanlag. Därför blir ett kostsamt handikapp en attraktiv signal till det motsatta könet, och förstärks via det sexuella urvalet.

I människornas värld kan vi se hur ett överdådigt och frikostigt slöseri sänder signalerar som gör slösaren attraktiv för det motsatta könet. Det är härvid slöseriet i sig, inte den eventuella rikedom slöseriet antyder, som utgör lockelsen. Det behöver inte ens vara frågan om materiellt slöseri. Varje kostsam, synlig och till synes onyttig ansträngning fungerar på samma sätt. Man kan bestiga otillgängliga berg, måla uppmärksammade tavlor eller delta i TVs Robinson-äventyr. Människor som gör sig synliga genom ansträngningar och risktaganden omges av förväntansfulla och inbjudande potentiella sexualpartners.

Så långt är boken synnerligen intressant. Diskussionen av den sexuella selektionen som ett variationsskapande komplement till det naturliga urvalets utjämnande och likriktande effekter ger evolutionsteorierna en ny belysning. Men samtidigt saknar jag något mycket väsentligt i framställningen. Dagens forskning arbetar med matematiska modeller för hur ärftliga egenskaper sprider sig i en population. Då skulle det vara värdefullt att få se något exempel på sådana beräkningar. Hur stora fördelar i form av fler vuxna barn än genomsnittet behövs och hur många generationer tar det för att man skall kunna påvisa påtagliga effekter i en mänsklig genpool. Några sådana exempel hittar man tyvärr inte i boken.

Den senare delen av sin bok ägnar Nørretranders åt att tillämpa den presenterade modellen för sexuellt urval på olika mänskliga och samhälleliga företeelser. Här blir populariseringens faror och begränsningar mycket tydliga. Framför allt lider jag av att gränsen suddas ut mellan vad som är författarens egna spekulationer och vad som härrör från forskarna. Försöken att pressa in en mångfacetterad och komplicerad mänsklig verklighet i en och samma enkla förklaringsmodell blir ofta både krystade och osannolika. Då vill man gärna veta om det är den populariserande författaren eller vetenskapssamhället som står för resonemangen.

Och detta är väl populariseringens stora fara. Den vetenskapliga stringensen försvinner och spekulationer som ingen vetenskapsman egentligen vill stå för smyger sig in i framställningen.

Samtidigt behöver vetenskapliga rön få spridning. Den traditionella vägen via doktorandkurser, universitetsföreläsningar och slutligen läroböcker på skolnivå kräver flera generationer. Om välgjorda populariseringar kan förkorta den processen så fyller populärvetenskapen ett verkligt behov i samhället. Här har Tor Nørretranders med sin ”Den generösa människan”, trots bokens eventuella brister, fogat ännu ett intressant och läsvärt verk till sin serie om dagens vetenskapliga, ibland rätt svårtillgängliga världsbild.

Tor Nørretranders: Den generösa människan
Översättning till svenska: Ulla Danielsson
Bookhouse Publishing AB
ISBN 91-89388-16-x

Publikation: Ikaros

Dagens medier – vilket är budskapet?

Den generösa människan – kan hon finnas?