(Tidigare publicerad på essäsidan i Dagens Nyheter den 21 augusti 2002)
Har människan fri vilja? I ett nyhetsinslag i tv för en tid sedan intervjuade man en läkare. Medicinska forskare hade då publicerat resultat som visade att rökning ger påvisbara förändringar i hjärnan. Den intervjuade läkaren menade att eftersom vi nu vet att rökning förändrar hjärnan så är det inte längre en fråga om personligt beslut och handlar inte heller om viljestyrka när man vill sluta röka. För bara någon månad sedan skrev tidningarna något liknande. Den här gången handlade det om att forskarna kommit fram till att stress ger hjärnskador. Plötsligt var det som om stress och stressrelaterade problem fått en ny status. Problemen blev mer verkliga när man kunde påvisa materiella förändringar, då handlade det inte längre bara om någonting ”psykologiskt”.
Vi lever med en föreställning om att tankar och medvetande (engelskans ”mind”) tillhör en annan värld, en andlig värld som inte lyder under den materiella världens begränsningar. Vi talar självklart om ”min kropp” och underförstår att ”jag” är någonting helt annat än den här kroppen. För en tid sedan satt jag vid min fars dödsbädd och upplevde hur någonting plötsligt saknades. Den person jag hade känt som min far var inte längre närvarande, fanns inte längre kvar i den kallnande, orörliga kroppen. Inför den upplevelsen var det svårt att värja sig för tanken att ”ett spöke hade lämnat maskineriet”. Denna vår tudelade världsbild formulerades av 1600-talsfilosofen Descartes. Alltsedan dess har västerländska filosofer försökt lösa problemet med hur de två världarna – medvetandets värld och den materiella, synliga världen – kan växelverka, och hur tankar, känslor och viljeyttringar kan få konsekvenser i vår vanliga, materiella värld. Hittills har ingen lyckats.
I dag kan vi se denna dualistiska världsbild bland annat i motsättningen mellan psykologer å den ena sidan och medicinare och biologer å den andra. Man stöter ofta på föreställningen att psykologerna sysslar med något flummigt och ogripbart, ”själen”, som inte ens filosofer riktigt kan definiera. Medicinarna däremot arbetar med fenomen i den materiella verkligheten, med saker som kan mätas och vägas och som följer kemins och fysikens lagar. Ur denna föreställning drar man så slutsatsen att varje gång man hittar en biokemisk mekanism som ”förklarar” ett psykologiskt fenomen så har man samtidigt erövrat mark från psykologerna. Dagens motsättningar kring de s k bokstavsbarnen handlar bland annat om detta.
Eftersom föreställningen om de två oförenliga världarna så tydligt leder till olösliga filosofiska problem, så borde det vara rimligt att i stället utgå ifrån att kropp och själ tillhör samma värld. Om man antar att hjärnan och medvetandet är två sidor av samma verklighet blir det mycket lättare att förstå att de ömsesidigt påverkar varandra. Susanne Langer, en amerikansk 1900-talsfilosof, använde följande formulering: ”Låt oss anta att vissa biologiska processer i någon mening känns i den organism där de sker.” Den formuleringen löser inte alla problem men den innebär i alla fall ett steg närmare ett språk som på ett naturligt sätt placerar de psykiska processerna i den materiella organism där de sker. Vi kan till exempel säga att ljuset som träffar ögats tappar och stavar där omvandlas till nervimpulser som via synnerverna transporteras till hjärnans syncentrum, där de bearbetas och sedan någonstans i hjärnan ger upphov till processer som känns som tredimensionella, rörliga bilder av världen utanför. Vi kan också säga att vissa andra processer i hjärnan känns som tankar, känslor, viljeimpulser och så vidare. Därmed inte sagt att känslor, tankar och andra psykologiska fenomen reduceras till fysik och kemi. Tvärtom, hela psykologin finns kvar men kan få en ny tolkning.
De forskare som i dag sysslar med hjärnans funktion och uppbyggnad, kan inte undgå att konfronteras med sådana filosofiska frågeställningar. Henrik Walter, psykiater, neurolog och forskare vid universitet i Ulm, går i sin bok ”Neurophilosophie der Willensfreiheit” rakt på en av de stora frågorna. Kan vi kombinera föreställningen om en fri vilja med den moderna hjärnforskningens resultat? frågar han. Svaret i boken blir ett ja med förbehåll, först måste vi omformulera frågan. Men vi kan, menar han, ge begreppet fri vilja en sådan, fortfarande rimlig, tolkning som gör att föreställningen om människans fria vilja inte står i motsättning till hjärnforskningens resultat.
Den i sammanhanget intressanta grenen av hjärnforskningen handlar om hur man försöker förstå hjärnans funktionalitet genom analogin med så kallade neuronnät. Ett neuronnät består av ett stort antal aktiva komponenter, neuroner, som kopplas ihop till ett stort nät. Man använder neuronnät praktiskt bland annat för bild- och mönsterigenkänning.
Det intressanta med neuronnät är att de inte programmeras som vanliga datorer, i stället kan man säga att de lär sig sin uppgift. Man har funnit att själva inlärningsprocessen många gånger påminner om mänsklig inlärning. Man kan också utforma neuronnät så att de blir självinstruerande, det vill säga de lär sig på egen hand känna igen ofta återkommande regelbundenheter i indata. Om man antar att hjärnan är uppbyggd på ett sätt som liknar neuronnät, så innebär detta att nervcellerna i hjärnan är sammankopplade i stora nätverk och att kopplingarnas styrka varierar och har en avgörande betydelse för hjärnans funktion.
En slutsats blir då att människans hjärna omöjligt kan vara genetiskt determinerad. Den totala mängden information i den mänskliga genuppsättningen räcker helt enkelt inte till för att definiera hjärnans alla kopplingar. I stället måste man utgå ifrån att hjärnans kopplingsschema till mycket stor del är ett resultat av individens historia. Faktorer som emotionell stimulans, lekar, färdighetsträning, utbildning och alla andra intryck i livet påverkar hur hjärnan utformas. Detta stöds också av många iakttagelser. Så har till exempel violinister och gitarrspelare ett kraftigt förstorat kontrollcentrum för vänstra handens fingrar, ett resultat av att de systematiskt tränat upp finmotoriken i vänster hand. Och även hos vuxna utvecklas och förändras hjärnan. Bland annat har man efter amputationer kunnat se hur det område i hjärnan som styrde den amputerade armen undan för undan övertagits av andra funktioner.
Men neuronnätsmodellen har också konsekvenser som väckt debatt och ifrågasättanden. Traditionellt har medvetandefilosofin utgått från att språket är själva grunden för medvetandet. Hjärnan har uppfattats som ett slags språkmaskin där ett eller ett fåtal aktiva centrum bearbetar språkliga symboler med hjälp av inlärda eller medfödda regelsystem. Forskning kring Artificiell Intelligens (AI) bygger på detta synsätt i kombination med en föreställning om att tänkandet egentligen är oberoende av det materiella underlag där tänkandet sker. Man menar att en tillräckligt kraftfull dator, som kunde realisera samma bearbetningsfunktioner och regelsystem som hjärnan, skulle kunna tänka.
I neuronnätsanalogin är kopplingen mellan tänkandet och det materiella underlaget, neuronnätet, mycket tätare, eftersom själva tankeprocessen, liksom övriga psykiska processer, kontinuerligt förändrar neuronnätets (hjärnans) kopplingar. Tänkandet styrs där inte av förprogrammerade regler, utan reglerna är efterhandskonstruktioner, generaliseringar av inlärda och uppfattade mönster. Nätets kopplingsschema är i vart ögonblick den materiella bäraren av den unika personligheten med alla medfödda anlag men framför allt också med alla ackumulerade spår av individens historia. Den modellen närmar oss dessutom övriga högrestående djur eftersom språket som den kvalitativa skiljelinjen mellan oss och de andra djuren inte tillmäts samma avgörande betydelse.
Och den fria viljan, hur kommer den in? Walter tar upp tre aspekter som enligt honom alltid i någon form ingår i vår uppfattning om viljans frihet. För det första måste den handlande ha kunnat handla annorlunda för att vi skall betrakta en handling som fritt vald. För det andra måste handlingen vara rationellt motiverad. Slutligen måste handlingen utgå från den handlande personen. I alla tre avseendena måste vi enligt Walter ge upp våra mest extrema tolkningar. Han gör en grundlig genomgång av hur de tre kriterierna förklarats inom olika filosofiska riktningar och diskuterar dem i ljuset av neurofilosofin. Hans slutsats blir att det fortfarande är meningsfullt att tala om en mänsklig fri vilja och därmed om moraliskt ansvar trots alla inskränkningar.
Han inför begreppet naturlig autonomi, och ger det följande innebörd. Vi äger naturlig autonomi när vi under mycket snarlika omständigheter kunde ha valt att handla annorlunda. Enligt Walter kan detta i viss mån vara möjligt eftersom processerna i hjärnan har kaotiska inslag. Valet skall för det andra vara begripligt, det vill säga det skall kunna förstås och motiveras förnuftsmässigt. Slutligen skall handlingen vara autentisk, den handlande skall känslomässigt kunna identifiera sig med sin handling. När ovanstående är uppfyllt så är det meningsfullt att tala om fri vilja och moraliskt ansvar, menar han.
Själv tycker jag att Walter överbetonar förnuftets betydelse för fria val, men på den punkten är han en typisk representant för vår europeiska kulturtradition. För mig räcker det att jag handlar i överensstämmelse med min (neurobiologiska) personlighet, att mina handlingar alltså är autentiska, för att jag skall kunna se mig som ett moraliskt subjekt och känna ansvar.
Vi inbillar oss ofta att om vi inte längre tror på en andlig värld, en medvetandets och själens särskilda hemvist, så reducerar vi därmed människan till en mekanisk maskin. Därför är det så befriande att se en neurolog försöka formulera en bild av människan där hon uppfattas som ett moraliskt ansvarigt subjekt även i en naturalistisk världsbild där kropp och själ ingår i samma materiella verklighet. Personligen tycker jag dessutom att det är en oerhört fascinerande, ja, närmast hisnande tanke att föreställa sig att det i denna materiella värld uppstår en varelse som människan, med alla hennes möjligheter, med alla hennes känslor, tankar och strävanden, bara de materiella byggstenarna fogar sig samman och samverkar på rätt sätt.
Henrik Walter
Neurophilosophy of Free Will
MIT Press