Jag lyssnade på ett seminarium ordnat av LO och Arena Idé kring ekonomisk jämlikhet med utgångspunkt i Tony #Atkinsons bok ”Inequality: What can be done”. Professor Tony Atkinson höll själv ett föredrag där han presenterade sin bok och föreslog ett antal rimliga åtgärder som kunde leda till ökad jämlikhet om detta är ett uttalat mål. Atkinsons grundläggande tes är att ekonomisk ojämlikhet inte är ett resultat av opersonliga krafter som vi inte kan något åt; ekonomisk ojämlikhet är resultatet av ett antal beslut – politiska och ekonomisk – som människor har fattat. Har människor fattat de beslut som lett framtill den ökande ojämlikheten så kan människor även fatta beslut och välja vägar som leder till ökad jämlikhet. Förutsatt att detta är vad vi vill!
Föredraget kommenterades av Ola Pettersson, chefsekonom på LO och av Karolina Ekholm, statssekreterare åt finansministern. Den senare framstod som ett talande exempel på den yttersta försiktighet som präglar dagens politiker; hon vågade inte säga något som skulle kunna angripas av oppositionen och som därmed skulle öka risken att förlora röster. I allt detta kom hon i alla fall, helt undanskymt och i förbifarten, med ett mycket sensationellt påstående. Hon menade att det i dagens Sverige är omöjligt att föra fram ökad ekonomisk jämlikhet som ett politiskt mål, som ett värde i sig. Eventuellt kan man motivera ökad jämlikhet om man kan visa att det leder till ökad ekonomisk tillväxt, menade hon.
Detta påstående finner jag sensationellt på minst två sätt.
Dels är det sensationellt att det kommer från en person som står den socialdemokratiska regeringen mycket nära. Betyder detta att socialdemokraterna har övergivit jämlikhetsmålet, det som i alla tider varit deras uttalade grundfilosofi? LO-ekonomen Ola Pettersson menade i sin kommentar att det i den svenska kulturen finns ett underliggande jämlikhetsethos, kanhända som ett resultat av den långvariga socialdemokratiska hegemonin. För Karolina Ekholm finns inte detta ethos längre i vårt samhälle och socialdemokraterna har därför – uppenbarligen – övergivit jämlikhetmålet, eller kan åtminstone inte längre öppet stå för en sådan målsättning.
Det andra sensationella i Karolina Ekholms uttalande är att det visar att politiken i dag inte styrs av politiska visioner utan av vad politikerna och partierna uppfattar som opportunt. Politik handlar inte längre om att partierna erbjuder alternativa bilder av vilken sorts samhälle de vill förverkliga utan enbart om en konkurrens om röster och därmed om den politiska makten, vad man sen ska göra med makten vill man inte redoivisa eller stå för. Det tycks handla enbart om utspel och valtaktik. ’Ge folket vad vi tror folket vill ha’, det vill säga vem kan erbjuda flest hundralappar i plånboken tycks vara dagens politisk rättesnöre. Därmed är diskussionen om vad som kan göras för att befordra ökad ekonomisk jämlikhet överspelad, åtminstone för socialdemokraternas del.
Är det verkligen så vi vill att vårt land och våra gemensamma tillgångar ska skötas?
Jag finner det beklämmande.
Texter och reflektioner