Etikett: #identitet

Mitt Finland – mina rötter

Publicerat av Rabbe Kurten den 6 december, 2021

Jag sitter här i mitt nya hemland Sverige på Finlands självständighetsdag den sjätte december 2021 och försöker sätta ord på mina känslor för landet jag kommer ifrån, ge en bild av mina rötter. I mer än 50 år har jag bott här, vet egentligen mycket litet om dagens Finland; det har jag fått konstatera var gång min svenska hustru frågat: ”Hur är det i Finland då?” när jag kritiserat något svenskt fenomen. Mitt Finland är 40-talets, 50-talets och 60-talets Finland. Därefter har jag bara försökt hänga med i vad som händer så att säga från sidan. Samtidigt har jag sett att min finländska identitet fortfarande lever, att mina finska rötter behåller sitt grepp.

En gång, under en begränsad period när jag bott här i sådär tio år, funderade jag allvarligt på att flytta tillbaka. Jag saknade den finska populärmusikens vemodiga tongångar. Jag försvarade de finska stängda gränserna med historiska förklaringar. Jag frossade i Vesa- Matti Loiris insjungningar av Eino Leinos texter och kände att jag inte ville bo här bland dessa historielösa och ytliga svenskar som inte förstod att livet i grund och botten är tragiskt.

Nåväl, det gick över. Jag blev kvar här; mina barn fanns ju här, de som blivit så försvenskade att de till och med höll på Sverige när det var ishockey mellan Finland och Sverige. Jag insåg att en återflytt var omöjlig, även jag hade försvenskats, gamla klasskamrater kunde skrattande påpeka att jag blivit ”så vattusvensk” när vi någon gång träffades. Själv upplever jag det inte så.

I ett blogginlägg skrev jag en gång att ”jag inte är svensk” och aldrig kommer att bli det. Fortfarande kan jag känna att kulturellt har jag mer gemensamt med finskspråkiga sverigefinländare än med sverigesvenskarna trots det gemensamma språket. Jag har aldrig känt mig bekväm i ”små grodorna” runt midsommarstången. Midsommar ska man fira vid en öppen eld på stranden av en insjö där man sjunger ”slumrande toner…”

Å andra sidan; det är en stor frihet att leva i ett land där man inte som barn blivit påtvingad alla kulturella ”måsten”. Man kan välja. Välja vad man vill ta till sig och göra till sitt och vad man kan lämna därhän. Välja vilka gliringar och påpekanden man kan låta passera och vilka underförstådda hierarkier man kan strunta i. Att flytta tillbaka skulle innebära att alla dessa sociala koder skulle träffa mig i ryggmärgen och jag skulle hamna i en konstant försvarsposition. Så det gäller att hålla nostalgin stången.

Så här på självständighetsdagen kan jag dock inte låta bli att skryta och känna mig stolt över mitt gamla hemland. När Finlands nuvarande ”läppstiftsregering” tillträdde var det med en oerhörd stolthet jag mottog nyheten. Jag har ibland retat mina svenska vänner och frågat när Sverige fick kvinnlig rösträtt. ”Sluta!”, ”Lägg av!” brukar jag få höra. Nu har i alla fall även Sverige fått en kvinnlig statsminister. Det var sannerligen på tiden, så det jämnar väl ut sig så småningom.

En annan sak jag har känt mig stolt över är de finska politikerna förmåga att förhandla och öppet kompromissa. Den frågan har blivit särskilt aktuellt efter det senaste valet i Sverige när den sittande regeringen (i praktiken statsministern) för första gången var tvungen att ställa sina platser till förfogande. En total kalabalik utbröt. Det handlade om vem, om vilken partiledare som kunde förväntas bli godkänd av riksdagen, det vill säga inte få en majoritet emot sig. Knappt ett ord under den halvårslånga processen handlade om vilken politik den nya regeringen skulle föra. De godkända partierna fick i princip en öppen fullmakt att under den valda statsministerns ledning föra sin egen politik.

Jag jämför med proceduren i Finland. Som jag kommer ihåg det är (var?) praxis där helt annorlunda. För det första är det självklart att regeringen ställer sina platser till förfogande efter ett riksdagsval. Detta var något helt nytt i Sverige vid senaste val vilket betydde att ingen riktigt visste hur det skulle gå till, särskilt som riksdagens parlamentariska sammansättning var så spretig. Nästa steg i regeringsbildningen i Finland är att partierna under ledning av en utsedd sonderingsman för fram sina villkor för att sitta med och ta ansvar i en regering. Det handlar om vilka frågor de prioriterar och vilka lösningar de lovat sina väljare. Det handlar också om vilka ministerposter de önskar sig. Ur den processen utkristalliseras en bild av vilka partier som kan tänka sig att samarbeta och vilka frågor de i så fall vill ta med sig in i regeringsprogrammet. Därefter får en politiker, inte nödvändigtvis en partiledare, i uppdrag att sy ihop en regering och ett program som den nya regeringen ska förverkliga under den kommande mandatperioden.

Jag måste säga att jag tycker att den finska modellen är både effektivare och mer demokratisk än den svenska. Svenska politiker kunde gott göra en studieresa till Finland och fråga hur den finska systemet egentligen fungerar. Men det skulle innebära ett erkännande av att Sverige inte alltid är bäst. Så låt oss lämna den politiska kulturen.

En annan sak jag många gånger känt mig stolt över när jag tänkt på hur Finland fungerar är den finska mångkulturen.

Finland har alltsedan sin tillkomst två grundlagsfästa nationalspråk – numera efter inträdet i EU torde de vara ännu fler. Visst har där periodvis funnits hätska motsättningar mellan språkgrupperna och fortfarande gnisslar det kring tvånget att lära sig ”det andra inhemska” men man skjuter inte på varann över språkgränsen vilket förekommit i andra länder, nu senast i Balkankriget.

Finland kristnades från två håll, från öst och från väst, och har därför i alla tider haft två varianter av kristendom som statsreligion. Efter religionsfrihetens införande har antalet varianter ytterligare utökats både med kristna rörelser och med icke kristna. Men inga regelrätta religionskrig har förekommit, man skjuter inte på varann. Även detta är något Finland utan att skämmas borde gå ut i världen och visa att fredlig samlevnad är möjlig både över språkgränser och mellan religiösa riktningar.

Nu hör det inte riktigt till den finska kynnet att tala om hur bra man är, om det inte handlar om idrott förstås eller i värsta fall om krig, att döma av nedanstående kända citat vid senaste krigsslut:

”Socialistiska rådsrepublikernas förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa.” (Väinö Linna)

Sen kan jag ju inte, i min lovsång till Finland och det finska, låta bli att föra fram den finska kvinnan. Finland har en uråldrig tradition av starka kvinnor som håller ihop samhället och bär upp världen. Det handlar inte bara om tiden efter andra världskriget när kvinnorna visat att samhället fungerade även när männen i flera år låg vid fronten. Traditionen går tillbaka till det gamla samhället. Kvinnorna steg upp och såg till att korna blev mjölkade. Kvinnorna höll elden vid liv i spisen och höll familjen med mat. Männen var långa perioder ute och högg skog, kolade, sysslade med manliga sysslor utanför hemmet. Jag minns när jag i slutet av 60-talet flyttade till Sverige hur förvånad jag blev över att man ordnade kvinnomässor med rubriken ”Kvinnor kan!” Varför sätter man en självklarhet som rubrik på en mässa, undrade jag. Först efteråt förstod jag att för mig med min finländska bakgrund var det en självklarhet att kvinnor kan, lika självklart var det inte alls för svenska kvinnor.

Ibland får man för sig att Finland lider av någon sorts identitetskris. Man skriker med hög röst att Finland minsann hör till Västeuropa, att Finland är en västerländsk demokrati. Med medlemskapet i EU har den västliga identiteten förstärkts och man behöver inte längre ta till brösttoner. Men man tycks på alla sätt vilja glömma att Finland under ett sekel var ett lydrike under den ryska tsaren. Jag förstår inte varför detta är viktigt. Samtidigt vill man ju i Finland inte riktigt erkänna att man tillhört Sverige heller och att även detta är en del av landets kulturella rötter.

Låt oss en gång för alla slå fast att Finland har sina rötter både i öst och i väst och att detta är en tillgång, inte en belastning. Visst fick landet en del stryk under kalla kriget och Kekkonen-eran. I resten av västvärlden talades det föraktfullt om ”finlandisering” och Finland pikades för att man där inte förde en konfrontativ politik gentemot den stora grannen. Det hade man gjort på trettiotalet och det ledde till två krig. Så man lärde sig sin läxa och lyckades behålla en handlingsfrihet trots de ideologiska motsättningarna till grannen.

Nu är grannen en annan men skillnaden mellan Tsar-Ryssland, Sovjetunionen och dagens kapitalistiska Ryssland är kanske inte så överhövan stor. Grannen i öster är fortfarande stor och håller för närvarande på att glida allt längre bort från resten av vår del av Europa och världen. Kanhända har Finland en uppgift att med sin erfarenhet av att handskas med ryssarna under både krigiska och fredliga former fungera som en bro mellan Europas två delar som nu likt två jättelika isberg glider allt längre från varandra.

Med den förhoppningen vill jag sända en hälsning och tända ett ljus i fönstret för mitt gamla hemland på självständighetsdagen 2021.

Om myror och tallar

Publicerat av Rabbe Kurten den 4 december, 2015

På en sluttning bland kullarna på en utlöpare till Centralmassivets i södra Frankrike ligger en övergiven före detta bykyrka i kompakt romansk stil. Kyrkan används inte längre, den är avsakraliserad, men fungerar ibland som konsertlokal. Jag brukar gå förbi där ibland när jag vandrar i landskapet och varje 14. juli, Frankrikes nationaldag, brukar vi ha picknick där, ett litet sällskap med svensk anknytning.

Var gång jag kommer dit brukar jag ställa mig vid kyrkans gavel och betrakta de horder av myror som ivrigt rusar upp och ner längs stenväggen. År efter år har jag sett samma två myrkolonner som i raka led vandrar från var sitt bo under taket, ner längs väggen, ut i gräsdjungeln nedanför och fram till närmaste pinje som står några meter från kyrkväggen. Där vänder de och tar samma väg tillbaka bärande på någon livsnödvändighet som de hämtar från trädet.

De senaste dagarna har jag aktivt deltagit i ett samtal på twitter kring frågor om tro och vetande. Samtalet har rört sig kring gränsdragningar, kring hur vi kan veta det vi vet, kring hur mycket av det vi tror oss veta som egentligen handlar om tro. Vi har också kommit in på fördomar och generaliseringar. I ett avslutande twitter skrev en av deltagarna, signaturen @einaraskestad, följande:

Vi behöver inte se alla tallar för att förstå tallen. Idén är ingen abstraktion – den fångar in verkligheten.

Det var ett svar på följande twitter som jag hade skrivit:

Världen som är är konkret, specifik och situationsbunden. Vi ser mönster och generaliserar.

Jag ville i sammanhanget varna för alltför snabba generaliseringar.

En gång i tiden kunde jag med fog påstå att ”i Göteborg skiner solen alltid”. Jag hade besökt staden Göteborg tre gånger och var gång hade det varit vackert väder. Redan mitt fjärde besök visade att min generalisering var fel.

För mycket länge sedan lärde sig människor att se skillnad på tall och gran. Barr och kottar såg olika ut, trädkronorna hade sina egna former, stammen och barken var helt olika. För att kunna prata om ett visst träd och avgöra vilket konkret träd som kunde användas till vad gav man de olika trädsorterna namn, benämningar som fungerade som en bekväm sammanfattning av hela mönstret av åtskiljande egenskaper. Senare systematisk forskning har förfinat klassificeringen, och i dag kan vi avgöra om ett träd är en tall eller en gran med hjälp av trädets DNA och se att de essentiella attribut som gör ett träd till en tall eller en gran följer av de arvsmekanismer som förmedlas via frön från generation till generation. Men de konkreta tallarna och granarna ute i skogen har inte förändrats av att vi givit dem namn, verkligheten består fortfarande av konkreta enskilda träd oberoende av om vi kallar dem tallar eller granar.

Förutom ovannämnda skillnader finns det även sekundära skillnader mellan de två trädsorterna. Granar är till exempel känsliga för angrepp av den sextandade barkborren medan tallar angrips av märgborrar. Av detta kan man inte sluta sig till att varje tall man ser måste vara angripen av barkborrar. Inte heller kan man av en angripen tall dra slutsatsen att alla tallar är angripna. Generaliseringar av det slaget rörande sekundära karaktäristika kan vara helt missvisande.

I Platons värld, och uppenbarligen även i @einaraskestads, är det inte de enskilda träden som är verkliga utan tallens idé. Jag frågar mig hur högt på abstraktionsstegen man måste klättra för att nå en existerande verklighet i idéernas värld. Är det tallens idé som är verklig eller är det den övergripande ”trädets idé”. Det finns ju en mångfald av olika trädsorter som alla är underordnade trädets idé. Eller är det rent av först de levande växternas idé som är den verkliga. Jag har inget svar på den frågan. För mig är alla dessa klassificeringar, abstraktioner och generaliseringar resultatet av mänskliga försök att komma till rätta med och lära sig hantera verklighetens mångfald av enskilda träd och de systematiska variationerna i trädens utseende och egenskaper. Jag frågar mig hur myrornas vid ödekyrkan med sina erfarenheter skulle uppfatta sitt träd, sin pinje, om de hade vår förmåga att klassificera och tolka verkligheten. Knappast som ett träd av en viss sort bland många möjliga, snarare som ett landskap av kullar och dalar i den skrovliga barken genom vilket går en doftmarkerad stig att följa.

Det finns en form av fördomsalstrande generalisering som vi lätt gör och som vi har skäl att verkligen se upp med.

Inbördeskriget på Nordirland var både ett klasskrig och ett religionskrig. Den fattigare delen av befolkningen var övervägande katoliker och ville frigöra landet från brittisk överhet och förena det med det övriga Irland, den rikare delen av befolkningen, protestanterna, ville behålla bandet till Storbrittanien. Om IRA kunde man därför med fog påstå att alla IRA-terrorister var katoliker. Däremot var inte alla katoliker terrorister. Motsvarande logiska felslut görs ofta idag när det gäller radikala jihadister. Alla muslimer är inte terrorister bara för att några är det. Alla romer stjäl inte bara för att några gör det. Alla vita män begår inte våldtäkt bara för att några gör det.

Kampen för periferin

Publicerat av Rabbe Kurten den 3 oktober, 2015

I Frankrike håller man på med en administrativ reform, som ska minska antalet regioner; i dag har Frankrike 22 regioner inom den europeiska kontinenten, sammanslagningar ska minska antalet till 14. Här i Sydfrankrike, där jag befinner mig, skall Languedoc-Roussillon slås ihop med Midi-Pyrénées. Naturligtvis har reformförslaget utlöst bråk och meningsskiljaktigheter om det mesta. Den första stora frågan gällde vilken stad som skulle bli huvudstad och administrativt centrum, Montpellier eller Toulouse, den senare staden vann. En öppen fråga är vad den nya regionen ska heta.

Lokaltidningarna i området har utlyst en omröstning bland sina läsare om vilket namnförslag läsarna rekommenderar. Flest röster fick namnet Occitanie (Occitanien skulle det bli på svenska). Namnet har historiska rötter, det betecknade det område där talspråket hade utvecklat det latinska ’hoc illi’ till ett instämmande oc, i norra Frankrike uttalades det instämmande ja-et så småningom som oui. Området Occitanien var egentligen mycket större än den nya storregionen, det sträckte sig från alperna till Atlantkusten. Namnet kommer av språkbeteckningen ’langue d’oc’, språket där man använder ordet oc. De provencalska trubadurerna skrev sin höviska riddardiktning på detta språk under högmedeltiden.

I dag upplever det occitanska språket en rennässans, man ger ut grammatikor och lexikon, många små städer och byar i området har dubbla namnskyltar, en med fransk stavning och en med occitansk, det finns sällskap för språkets bevarande och återupplivande, man ordnar konserter och föreställningar med occitanska texter. Man har en egen, inofficiell flaggsymbol.

Om nu den nya regionen får namnet Occitanien så ser jag framför mig hur en blivande separatiströrelse småningom växer fram. Om tjugo eller trettio år kommer man att säga att vi vill frigöra oss från Frankrike, vi blir så styvmoderligt behandlade av Paris. Redan nu kan man i lokalpressen läsa att Paris tycks prioritera snabba transporter för Parisarna ner till semesterorterna vid atlantkusten i stället för nyttigare men mer perifera snabbtåg från t ex Montpellier via Perpignan till Spanien. Samma klgomål hörde jag av en Barcelones för några år sedan, han beklagade sig och sa att vill man åka tåg från Barcelona till Valencia, för att nämna ett exempel, så måste man åka via Madrid eftersom alla förbindelser dras radiellt ut från Madrid.

Man kommer i en nära framtid i Occitanien att säga att vi har en egen identitet, ett eget språk, en egen kultur, en egen historia. För tusen år sedan tillhörde vi inte ens Frankrike, vi var ett halvautonomt furstendöme, vasaller under den engelska kungen. Vi vill jämföra oss med katalanerna. Vi vill ha vår självständighet.

Jag har full förståelse för att dagens strävan till centralisering såväl inom nationalstaterna som inom EU skapar en motrörelse med regionalisering, upplivande av lokala traditioner, dialekternas återkomst och i förlängningen krav på självbestämmande och autonomi. Denna mänskliga strävan att förankra sin identitet i en lokal kultur och lokala traditioner måste tas på allvar. Men jag har ingen förståelse för att sådana separatistiska strävanden vill ta formen av självständighet och statlig suveränitet. Det måste gå att hitta andra politiska former som balanserar det lokala och det övergripande, former där det övergripande beslutas i samråd nerifrån upp, inte i form av dekret uppifrån och ner. EUs subsidiaritetsprincip, principen att inget beslut ska fattas på en högre nivå än nödvändigt, är ett försök i rätt riktning, men har aldrig tillämpats fullt ut i praktiken. Centrala småpåvar tycks alltid vilja ha ett finger med i alla spel.

Detta var några reflektioner i anledning av att resultatet av läsarundersökningarna rörande namnförslag för den nya sydfranska storregionen publicerats.

Om identiteter

Publicerat av Rabbe Kurten den 20 augusti, 2015

Den tredje augusti skrev jag följande twitter i anledning av en artikel i Svenska Dagbladet av Einar Askestad @einaraskestad.

Ett äpple är ett äpple, det har en nominell identitet som är oföränderlig, det är en instansiering av allmänbegreppet äpplen i vårt språk.

Jag fortsatte med ett antal kompletterande kvitter på samma tema:

Äpplet jag håller i handen har en statisk, individuell identitet, det är nummer 6.213.414 ifall någon skulle vilja siffermärka alla äpplen.

Detta individuella äpple har ett antal attribut som förändras över tiden beroende på dess egna förutsättningar och vad det utsatts för.

Detta individuella äpple har gått från äppelkart genom en mognadsprocess till att skivas och läggas på en äppelpaj och bli uppätet.

Jag fortsatte på samma tema men bytte anslag:

Alla vi svenskar har en statisk, individuell identitet som uttrycks i ett unikt personnummer från födsel/inflyttning till graven.

I Frankrike måste man ange mor- och farföräldrar för att bli entydigt identifierbar.

Förutom vårt personnummer har vi alla ett antal statiska, nominella identiteter som fördelseort, kön (nåja, för det mesta oföränderligt) etc

Förutom dessa nominella identiteter tillhör vi en mängd grupper som vi kan välja att gå i och ur och som bestämmer hur vi blir sedda.

Grupptillhörigheterna påverkas av hur vi vill bli sedda men påverkar också hur vi ser på oss själva.Självbilden är ett slags identitet.

Vad jag ville komma till med dessa kvitter var att visa att begreppet identitet både har en statisk, nominell användning och en mer dynamisk och föränderlig. I den senare användningen kan vi delvis välja identitet genom att välja grupptillhörighet och genom att ta avstånd från en del av de attribut som tillskrivs oss på grund av vår nominella identitet (invandrare, uppvuxen i förort, bor på Östermalm etc).

/Rabbe

Jag är inte svensk

Publicerat av Rabbe Kurten den 16 december, 2014

Läste intervjun med Björn Söder i söndagens DN, mannen som anser att det är att skymfa det svenska folket – hans folk – att kalla svenskarna ett folk av invandrare. Invandrare är i hans mening tydligen mindervärdiga. Han gav åtminstone tydligt uttryck åt en sådan inställning i riksdagens plenum för inte så länge sen.

När jag läser intervjun en gång till måste jag på en punkt ge Björn Söder rätt, det finns antagligen något som kan kallas ’att vara svensk’, ’att känna sig som svensk’, en subtil och svårgripbar känsla som inte entydigt låter sig definieras i ord. En känsla av hemmahörighet som följer av att man är född här och har socialiserats in i det svenska samhället genom hela sin uppväxt. Man känner och accepterar samhällets hierarkier som ett faktum, man känner igen markörerna och uppfattar när någon är uppvuxen på Lidingö eller kommer från Norrland och förhåller sig på ett adekvat sätt till de människor man möter. Man reagerar utan att tänka på det på de subtila signaler som placerar en i samhällshierarkin – man vet sin plats. Jag har aldrig upplevt den känslan trots att jag bott här i fyrtiofem år – mer än halva mitt liv – och dessutom hade svenska som modersmål redan när jag flyttade hit.

Jag är född i Österbotten i Finland, växte upp först i Vasa och sedan i Tammerfors, pluggade i Åbo och flyttade efter avslutade studier till Stockholm. Här har jag levt hela mitt yrkesverksamma liv, men jag är fortfarande inte svensk i den mening jag försökte beskriva ovan. När jag flyttade till Stockholm blev det med en gång tydligt att jag i många avseenden kände en större samhörighet med andra finländare, även med dem som hade finska som modersmål, än jag kände med svenskarna, trots att vi talade samma språk. Min identitet i dag är att jag är en svenskspråkig finländare bosatt i Stockholm, jag är medborgare i Sverige och har mina rötter i ett Finland som inte längre finns, femtio- och sextiotalens Finland. Dagens Finland har jag inte längre någon närmare kontakt med. Redan när jag hade bott här i ett decennium och under en period fick för mig att jag skulle återvända till mitt gamla hemland insåg jag att detta inte längre var möjligt. På tio år hade jag förändrats och ’försvenskats’ i så hög grad att jag skulle bli tvungen att fortlöpande försvara min nya identitet mot angrepp jag inte skulle kunna värja mig mot. Jag stannade. Fortfarande håller jag dock på Finland när det är en landskamp av något slag mellan våra två länder.

Enligt Björn Söder har jag sannolikt inte ett svenskt kroppsspråk, sannolikt inte heller längre ett fullgott finländskt. Jag har inte en fullt utvecklad intuitiv känsla för vad svenskar försöker säga med sina signaler, jag vet inte alltid min plats. Själv upplever jag detta som en befrielse, jag kan uppleva signalerna intellektuellt och samtidigt välja att inte ta åt mig eftersom de inte når mig direkt via en undermedveten tolkning. Ibland känner jag mig förvirrad, som när svenskar talar om andra, då används i allmänhet bara förnamnen, och jag har ingen möjlighet att bedöma om den omtalade personen är en nära vän eller bara en avlägsen bekant.

I motsats till Björn Söder och SD ser jag allt detta som något odelat positivt, Jag har migrerat och kunnat göra mig hemmastadd i ett land där jag inte är uppvuxen, jag har tagit till mig svenska vanor och den svenska kulturen i en lagom omfattning utan att förlora min identitet och mina rötter, jag tror mig ha tillfört min svenska omgivning något unikt genom min annorlunda bakgrund. Jag får ibland pikar när jag framhåller hur annorlunda – underförstått bättre – vissa företeelser är i Finland jämfört med här. Att se olika väl fungerande lösningar på likartade problem är en rikedom. Jag har kunnat försörja mig och bidra till det svenska samhällets välstånd med kunskaper och färdigheter som jag förvärvat i ett annan land och som därmed inte kostat det svenska samhället något. I det stora hela känner jag mig välanpassad.

Björn Söders beskrivning av sin dröm om en svensk enhetskultur där alla är lika och känner igen sig i varandra är för mig en mardrömsbeskrivning. Detta är den sortens samhälle som Sandemose försökte skildra när han lanserade sitt begrepp ’jantelagen’, ett samhälle av missunnsamhet och avund där ingen får avvika eller försöka gå sin egen väg utan att mötas av ett ’du ska inte tro att du är något!’ Ett sådant samhälle stöter ut inte bara främlingar utifrån utan även de egna när de avviker för mycket från normen och försöker komma med något nytt. I ett sådant stagnerande samhälle vill åtminstone inte jag leva och jag tror att de flesta ’riktiga svenskar’ håller med mig på den punkten.