Senast uppdaterat den 9 september, 2019
Bidrag till Hans Ruin essätävling 2010
Essän publicerad i Ad Lucem 2010
Jag går …
Jag vandrar upp längs en bergsluttning på väg mot krönet och passet. Stigningen är brant, ibland ännu brantare. Min kropp, mitt eget gående, fyller mina tankar. Ett steg, och ett till, och så ännu ett, jag placerar en fot framför en annan i en oändlig följd.
Varför går jag här, vad har jag givit mig in på? Jag har inget svar, inte ännu. Vet bara att jag bestämt mig för att vandra närmare 800 kilometer genom norra Spanien för att så småningom komma fram till Santiago de Compostela. Tids nog kommer jag kanske att förstå varför jag går. Just nu koncentrerar jag mig på själva vandrandet. Jag är en kropp på vandring över Pyrenéerna. Jag går ensam.
Millioner människor har gått här före mig. I mer än tusen år har pilgrimer vallfärdat till aposteln Jakobs grav i Galicien i nordvästra Spaniens. Rika och fattiga, botgörare och turister, präster och lekmän, alla slags människor har gått här. De har kommit från hela den kända världen. Här på vandringsleden över Pyrenéerna har många av dem strålat samman och fortsatt Vägen (el Camino) mot det gemensamma målet, Santiago de Compostela.
Jag går för mig själv, men jag är inte ensam. Även nu går människor från alla jordens hörn mot Santiago. Mest européer förstås. Men även vandrare från Australien, från Canada och en och annan korean kommer jag att stöta på under min vandring. Just nu kommer en mager, senig man med pilgrimshatt och vandringsstav ikapp mig. Han hälsar vänligt innan han försvinner bakom nästa kurva. Senare får jag veta att han är holländare och har gått ända hemifrån, genom hela Frankrike, på sin väg mot Spanien. Jag kommer att träffa på honom upprepade gånger under veckorna som följer.
Jag går i en uppförsbacke längs en knappt skönjbar stig mot Spanien. Tjocka dimsjok väller upp nerifrån dalen. Det är kyligt. Bara ibland ser jag en skymt av solen.
Jag går …
***
I alla tider har människor vandrat. När började vi, kan man fråga, men den frågan är fel ställd. Vi vandrade från första början, vi jagade och letade efter föda, vi drev vår boskap, våra får och getter från betesplats till betesplats. En mer meningsfull fråga är den om när vi slutade vandra och blev bofasta. Vandringslusten har vi kvar. Nyfikenhet på vad som döljer sig bakom horisonten driver oss ut på upptäcktsresor, till fots, till sjöss eller med charterflyg över hela klotet.
Inte alltid var det självklart att människor fick lämna allt och ge sig ut på vandring utan andra motiv än nyfikenhet och äventyrslust. Överheten har alltid haft ett behov av kontroll. Vandringslusten institutionaliserades. De stora religionerna skapade heliga platser som kunde fungera som pilgrimsmål dit människor vallfärdade för att uppleva närhet till det heliga och få sina synder förlåtna. Att vandra med sådana motiv har varit tillåtet, ofta till och med påbjudet. I vår del av världen, inom kristenheten, har de tre viktigaste målen varit Jerusalem och den tomma graven, Rom där apostlarna Petrus och Paulus ligger begravda samt Santiago de Compostela i Spanien där aposteln Jakob påstås vara begravd.
Sankt Jakob sägs ha gjort missionsresor till den Iberiska halvön innan han år 43 blev halshuggen i Jerusalem. Hans kropp transporterades i en liten båt till Galiciens kust där han begrovs och glömdes bort. Graven återupptäcktes på 800-talet, en kyrka byggdes runt den och människor började vallfärda dit från hela Europa.
Pilgrimsvandringarna till Santiago de Compostela kulminerade under elva- och tolvhundra-talen för att sedan avta och slutligen nästan helt försvinna när Europa gick in i en ny tid via reformationerna och upplysningen. Oskar Nikula anger i en monografi1 om den nordiska kulten kring Sankt Jakob att man beräknat att uppåt en halv miljon människor om året vallfärdade till Santiago de Compostela när pilgrimsvandrandet var som intensivast.
Intresset för pilgrimsvägarna vaknade på nytt under senare delen av förra seklet. Vägen genom norra Spanien till Santiago har fått status av kulturarv både av Europarådet och UNESCO. Nya generationer pilgrimer har börjat vandra längs vägarna. En omfattande infrastruktur med härbärgen och matställen återuppstår. Leden markeras och görs i ordning. Turistresor ordnas för dem som inte orkar eller vill bära sin egen packning.
När tanken föddes att även jag en dag skulle vandra vägen till Santiago de Compostela råkade jag på en loppmarknad hitta en bok med titeln Priez pour nous à Compostelle2 (Bed för oss i Compostela) skriven av Pierre Barret och Jean-Noël Gurgand. Pärmbilden föreställer människor som badar i en flod. Två människor sitter på stranden och tar av sig kläder och skor. Längst till vänster står en klunga skäggiga män med pilgrimsstavar och bredbrättade pilgrimshattar. Bilden illustrerar de medeltida pilgrimernas sedvänja att klä av sig nakna och tvätta sig inför ankomsten till Santiago. Pilgrimsvägen korsar floden Lavacolla omkring tio kilometer innan man kommer in till Santiago. Flodens namn kan etymologiskt tolkas som ”tvätta underlivet”. Här ligger idag Santiagos flygplats.
Barrets och Gurgands bok har undertiteln Livet för pilgrimer på Sankt Jakobsvägen. Författarna är journalister och forskare. De gick vägen i mitten av 70-talet. I sin bok försöker de hitta svar på alla de frågor de formulerade för sig själva medan de vandrade. Vilka var pilgrimerna på medeltiden? Hur var det möjligt att ta sig genom en stor del av Europa till fots, hur såg infrastrukturen ut? Vad vet vi om dessa vandrare och om vägen de vandrade? Vad vet vi om varför de vandrade?
När jag hade gjort min vandring läste jag boken på nytt, med ett förnyat intresse. Jag hade ju själv funderat över samma frågor medan jag vandrade.
Europa genomkorsades redan på medeltiden av vägar som sammanband städer och byar och bildade ett nät av förbindelser. De stora huvudvägarna hade många gånger en sträckning som påminner om dagens motorvägsleder genom kontinenten. Man brukar säga att ”alla vägar leder till Rom”, men det stämmer inte helt. Många vägar ledde även mot sydväst mot Santiago de Compostela och den heliga Jakobs grav. Från norra och mellersta Frankrike gick tre viktiga vägar ner mot Spanien. De förenade sig norr om Pyrenéerna och fortsatte sedan över bergen. En fjärde pilgrimsväg gick genom södra Frankrike och förenade sig med de övriga vid Puente la Reina (Drottningbron) sydväst om Pamplona. Därifrån gick den gemensamma vägen västerut över slätter och berg, genom städer och byar, över nybyggda broar och längs gamla, stenlagda romerska vägar mot målet i Galicien.
Staden Puente la Reina spelade för övrigt en roll även i min vandring. Mina skor försvann på ett härbärge utanför Pamplona. Jag fick vandra i sandaler över Alto del Perdón (Förlåtelsens Berg) till just Puente la Reina. Där köpte jag mig ett par billiga vandringsskor i ett marknadsstånd på torget. De nya skorna höll hela den fortsatta vandringen. Jag fick inte ens några blåsor, skavsår eller andra fotskador av de nya skorna. Man behöver alltså inte nödvändigtvis ha ”väl ingångna skor” när man vandrar till Santiago.
Pigrimsvägen till Santiago de Compostela beskrevs redan i mitten av 1100-talet av en fransk munk och pilgrim vid namn Aimeri Picaud i en handskrift med titeln Liber peregrinations. Denna pilgrimshandbok kan sägas vara en tidig föregångare till vår tids reseguideböcker. Den har översatts till ett flertal moderna språk, bland annat till engelska3.
I handskriftens tredje kapitlet räknas alla de viktigaste orterna upp som en dåtida vandrare passerade på sin väg mot Santiago. Dagens vandrare känner väl igen sig, han eller hon vandrar i princip genom samma städer och byar. Detta är naturligtvis inte en slump, men inte heller ett bevis för en obruten tusenårig tradition. När vägen i modern tid återupptäcktes och rekonstruerades var det till stor del Picauds pilgrimsguide som användes som förlaga.
Ett annat kapitel beskriver alla de floder och vattendrag som vandraren passerade längs vägen och talar om vilka floder som har drickbart vatten. Författaren varnar vandraren från att lita alltför blint på lokalbefolkningen och berättar en händelse han själv varit med om. Picauds sällskap kom till en flod och såg två bybor sitta på stranden. De frågade hövligt om vattnet var drickbart och männen svarade bekräftande, vattnet var tjänligt både för djur och människor. Pilgrimerna var dock försiktiga och lät en av hästarna dricka först. Den ramlade omedelbart omkull och dog De två männen rusade fram, plockade fram sina knivar och flådde och styckade den döda hästen. Sällskapet begav sig skyndsamt vidare.
Idag anses allt naturligt vatten längs vägen vara odrickbart. Endast klorerat och kommunalt renat vatten får drickas. Naturliga källor med rent vatten som i vår nordiska natur finns av allt att döma inte i Spanien.
Det mest intressanta kapitlet i guiden är ett långt kapitel som beskriver folken i landskapen man vandrar igenom. Picaud visar tydligt att han inte tycker om folken i de pyreneiska bergen och Navarra. De talar ett språk som ingen kan förstå. Deras bordsskick är motbjudande. Alla i hushållet, drängar och pigor lika väl som husbondsfolket äter med händerna ur samma stora fat. De dricker ur en gemensam bägare. Inte nog med detta, även deras sexualvanor väcker Picauds motvilja. I deras förspel händer det att både män och kvinnor blottar kroppens privata delar för varandra, ondgör han sig.
Vilka var de då, dessa miljoner som begav sig ut på vägarna, och varför gav de sig ut på en så riskfylld och ansträngande färd?
Inte alla vandrade frivilligt, en pilgrimsvandring kunde vara ett utdömt straff eller en rekommenderad botgöring. Inte heller gjorde alla det för sin egen skull, rika stormän kunde köpa sig en ställföreträdande pilgrim som vandrade för hans räkning, överlämnade en donation i katedralen i Compostela och återvände med ett intyg att uppdraget var utfört och att uppdragsgivaren kunde tillgodoräkna sig den förkortning av sin vistelse i skärselden som pilgrimsvandringen berättigade till. Någon systematisk dokumentation av vilka pilgrimer som kom till Santiago de Compostela finns inte bevarad. Idag blir en förteckning över alla det senaste dygnets pilgrimer uppläst vid den dagliga pilgrimsmässan i katedralen, men jag är inte säker på att dessa listor sparas för eftervärlden nu heller. Framstående furstar och kyrkliga dignitärer registrerades och uppgifter om deras vallfärd har bevarats, men om den stora massan av pilgrimer vet vi mycket litet.
Ett känt nordiskt exempel är den Heliga Birgitta från Sverige som vallfärdade till den helige Jakobs grav 1341-1343 tillsammans med sin make Ulf Gudmarsson. Oskar Nikula ger också i den ovan nämnda monografin exempel på medeltida pilgrimer från Finland. I Stockholms stads tänkebok finns en notis om svärdssliparen Laurens från Åbo som sålt sin gård och som förordnade att halva köpesumman skulle tillfalla hans hustru som stannade i Åbo medan han själv skulle använda den andra hälften för sin pilgrimsvandring till Santiago. I hela Europa var det vanligt att pilgrimer på det sättet upprättade ett testamente inför avfärden. Färden till Santiago var lång och farlig, det fanns inga garantier för att man skulle återvända levande. Då kunde man inte som i dag avbryta sin vandring när man inte orkade längre och ta en buss eller ett tåg till närmaste flygplats och flyga hem igen.
I de lejdebrev som den lokala församlingsprästen utfärdade inför en pilgrimsvandring ingick ofta en begäran om en kristlig begravning för den händelse pilgrimen skulle avlida under vägen. Den passusen finns inte med i det pilgrimspass jag bar med mig på min vandring. Där står endast en uppmaning till alla berörda, myndigheter och andra, att inte i onödan försvåra för mig att komma fram till Santiago.
De två ovannämnda fransmännen, Barret och Gurgand, gjorde sin vandring 1977. Då fanns ett vaknande intresse för de gamla pilgrimsvägarna. Böcker hade givits ut och flera sällskap av ”vänner till sankt Jakobsleden” hade bildats. Infrastrukturen var däremot ännu inte utbyggd, de fick söka sig nattlogi där de kunde, i någon skolsal, i ett uthus eller till och med under bar himmel. Den franska polisen visade ingen förståelse när de hävdade att de var pilgrimer, de blev tagna för vanliga lösdrivare och blev avkrävda identitetshandlingar och kontrollerades i polisregistren. Polisen på den franska sidan varnade dem ytterligare för hur mycket värre det skulle bli i Spanien, och skrämde dem särskilt med den spanska gränspolisen. Detta var långt före Spaniens inträde i EU och de två vandrarna konstaterar med förvåning att de kunde vandra in i Spanien helt oantastade och utan att bli registrerade. I dag markeras gränsen av ett staket. Där pilgrimsvägen passerar gränsen finns en öppning i staketet med en rist över en liten bäck. Människor får fritt gå över gränsen men boskap bör hålla sig på den rätta sidan.
***
Man går …
Man går i den tidig gryningen. Det är kyligt. Solen är på väg upp, solstrålarna har nått topparna vid horisonten, de skimrar svagt i orange. Mesetans oändliga slättlandskap ligger fortfarande i dunkel. Mina morgonbestyr är över. Frukosten, en bit bröd, litet mjukost, en tomat och en mugg varmt kaffe, håller magen sysselsatt. En ny vandringsdag har börjat.
Man går i ett landskap av sädesfält. Solen värmer i nacken, skuggan sträcker sig nästan ända bort till horisonten. Innan dagen är slut kommer skuggan att vrida sig för att sluta som en kort liten stump till höger. Då är det dags att söka härbärge och skydd mot hettan. Idag finns härbärgen och matställen i de flesta byar. Ingen anledning till oro. Byarna ligger tätt.
Man går, och själva gåendet blir alltmer opersonligt. Man rättar till ryggsäcken som skaver. Äter en banan. Tar en klunk vatten ur flaskan. Studerar kartan över dagens etapp.
Man går i landskapet, är en del av landskapet. Någonstans till höger hörs bilar rusa fram i 130 km i timmen. Om en kvart kommer de att passera den by som är målet för dagen. Att gå dit kommer att ta hela dagen i anspråk. Ser en snigel hasa sig över gångvägen. Den kan i sin tur behöva hela dagen för att ta sig tvärs över vägen. Så olika är våra tidsskalor.
Man går …
***
Att vandra till Santiago de Compostela är en omvälvande upplevelse. Många som vandrat har velat klä sina upplevelser i ord. Så även jag. Jag letar i litteraturen för att hitta formuleringar och berättelser som kan ge form åt mina upplevelser.
Jag hittar många böcker som handlar om pilgrimsvandringen, många även på svenska. Författarnas utgångspunkter varierar. Några är kristna sökare som skriver utifrån en religiös tradition. Andra vandrar och skriver utgående från ett nyandligt ”new age”-perspektiv. Ytterligare finns det författare som letar efter det kulturhistoriska, som besöker kyrkor och helgonreliker längs vägen och skriver om pilgrimstraditionen ur en historisk synvinkel. Och så finns de uppriktiga sökarna, de som inte vet, men är öppna för vad som kan visa sig under vandringen.
Frågan hänger kvar, varför går vi?
När jag under min vandring samtalar med mina medvandrare är det påtagligt många som går därför att livet håller på att förändras. Det kan handla om pension eller byte av jobb men det kan också handla om förändringar i privatlivet. Många säger sig gå för själva upplevelsen. Förvånansvärt många går en andra eller tredje gång.
En tidig och välkänd bok om Santiago-vägen är Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan4. Där vandrar författarens alter ego längs pilgrimsvägen och gör samtidigt en andlig pilgrimsresa i ett sökande efter sitt symboliska svärd och sin livsuppgift. Han möter vägvisare som leder honom. Han får undervisning och lär sig andliga övningar. Han bekämpar demoner i form av vilda hundar. Han tror sig vara utvald, men förstår så småningom att vägen är den vanliga människans väg. Alla är utvalda. Svärdet får han när han ser vad han ska använda det till och skriver ner sin livsuppgift på en lapp och gömmer den under en sten. Ett år senare har han givit ut denna sin första roman och övergått till att vara författare.
Coelhos bok duger föga som guide för pilgrimsvandrare till Santiago de Compostela. Har man själv gått vägen känner man sällan igen den geografi han beskriver. Boken är snarare besläktad med Carlos Castañedas böcker från 70-talet och med annan ”New Age”-litteratur.
När man vandrar sju, åtta timmar om dagen, dag efter dag med bara sig själv som sällskap, blir vandrandet snart monotont. Det blir ett slags mellanting mellan meditation och terapi. Man tänker på sitt liv och sina försummade möjligheter. Minnen aktiveras. För mig hände det att när jag gått närmare tre veckor började plötsligt och oväntat konkreta minnen från min barndom dyka upp. Minnena hade sin alldeles egna logik, jag kunde inte urskilja något mönster.
Även berättarjaget i Anders Paulruds roman Kärleken till Sofia Karlsson5 vandrar innesluten i sina minnen. Han sörjer ett kärleksförhållande som håller på att ta slut. Han går. Han vandrar ensam i saknaden efter Sofia Karlsson, han minns, han försvarar sig, han släpper fram sin ilska och har svårt att erkänna att han är sårad och förorättad. Han går i ett landskap som speglar hans egen tröstlöshet. Dock har han ett litet hopp. Han går mot världens ände, Cabo Finisterre, Galiciens västligaste udde. Där hoppas han återfinna sin Sofia. Men hon finns inte där, hela vandringen har varit förgäves, och när han återvänder hem är brytningen definitiv.
En rent religiös pilgrimsvandring hittar jag i Tom Tiainens bok På god väg6. Han avslutar sin vandring vid Finisterre med följande tanke: ”En pilgrimsvandring är ett traskande i bön, allt annat är en illusion”. Då har han vandrat inte bara genom Spanien utan även 800 km längs en av de franska pilgrimslederna från le Puy över det franska centralmassivet och ner till Pyrenéerna och till Spanien. Tiainen upplever en gemenskap med sina medvandrande pilgrimskamrater när han en morgon tar mod till sig och bryter sin egen förutfattade mening om vad som passar sig. Tillsammans med ett finskt par han träffat kvällen innan håller han en morgon en kort andakt utanför härbärget inför dagens vandring. Han läser på finska ur en medhavd bönbok. Andra vandrare ansluter till kretsen och står där tysta och lyssnar och deltar. Efter den dagens vandring är det flera som tackar honom för att hans böner givit dem alla en fin vandringsdag. De har förstått trots att de inte förstod språket.
Även under min vandring upplevde jag många tillfällen av gemenskap trots att jag vandrade ensam. Man sover ofta många tillsammans i stora sovsalar. På många ställen serveras ett middagsmål som man äter tillsammans vid långa bord. På vissa ställen fick vi vara med i köket och laga till den gemensamma måltiden och sedan städa och diska upp efteråt. För den som ville erbjöds tillfällen till andaktsstunder, mässor i närbelägna kyrkor och utflykter till sevärdheter vid sidan av vägen. Och naturligtvis hade man, trots språkförbistringen, många möjligheter att samtala över några glas öl vid kaféborden. Allt detta skapar en samhörighet, inte bara med de vandrare som råkar gå vägen samtidigt som man själv utan även med alla dem som gått här tidigare, och med alla dem som kommer efter.
Efter en kväll med en alldeles särskilt intensiv upplevelse av att pilgrimsvandrandet är något vi gör tillsammans gick jag nästa dag länge och funderade på vårt behov av ritualer. Måste alla ritualer bygga på en gemensam trosuppfattning så att de stänger ute dem som inte delar tron? Kan vi inte ha inkluderande ritualer som välkomnar och bjuder in alla som vill i stället? Har vi kanske förlorat något viktigt i sekulariseringen, när vi slängde ut ritualerna?
***
Vi går …
Vi går i ett landskap av höga berg och djupa dalar, backe upp och backe ner. Vi är alla på väg mot Santiago de Compostela. Vandringens mål kommer allt närmare, snart är vi framme. Det har regnat, skogen är blöt. På en kulle går jag förbi en grupp kvinnor. De fotograferar regndroppar på grässtrån. Jag hör varifrån de kommer och hälsar på dem när jag går förbi, önskar dem på finska en god fortsättning på vandringen. De hajar till, förstår först inte att de blir tilltalade på sitt eget språk. Senare möter jag dem på ett värdshus när vi alla tar en kaffe inför den sista, avslutande sträckan mot målet.
Vi går var för sig mot ett gemensamt mål.
”Målet är ingenting”, sjunger Robert Broberg. Men för dem som vandrar av religiösa skäl är målet allt och vägen dit bara en nödvändig transportsträcka. För oss andra är vägen allt, vem bryr sig om målet när man nått sin slutstation och ligger i kistan. Fast å andra sidan, att vandra runt på måfå utan mål är inte detsamma som att gå mot ett mål. Inte heller att gå en tur och komma tillbaka till utgångspunkten. Att vandra mot ett mål betyder att man är en annan, är någon annan stans, när man kommer fram. Fast sen ska man ändå hem igen och cirkeln sluts.
Jag vandrar in i Santiago. Vägledd av gula pilar och snäckskal i gatan letar jag mig fram till katedralen. Jag får mitt pilgrimsbrev. Jag deltar i pilgrimsmässan i den sprängfyllda kyrkan. Jag tar farväl av de kamrater jag lärt känna och råkar stöta på i vimlet.
Jag är framme, pilgrimsvandringen är slut. Är jag en ny människa? Jag känner det inte så. Frågan finns fortfarande kvar, varför går vi? Är det för att uppleva kroppens volym och tyngd i stället för att vara fixerade vid ytan? Är det för att förankra tänkandet i kroppens rörelse?
Jag vet fortfarande inte.
Livet fortsätter.
Vi går …
———
!) Oskar Nikula: Sankt Jakob. Acta Academiae Aboensis. Ser. A, vol.37 nr 2. Åbo 1969
2) Pierre Barret, Jean-Noël Gurgand: Priez pour nous à Compostelle, Hachette, 1978
3) William Melczer: The Pilgrim’s Guide to Santiago de Compostela, Italica Press, New York 1993.
4) Paolo Coelho: Pilgrimsresan (O diario de um Mago), Bazar Förlag AB, Stockholm 2007, © 1987.
5) Anders Paulrud: Kärleken till Sofia Karlsson, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 2005.
6) Tom Tiainen: På god väg, Fontana Media, Helsingfors 2007.