Bidrag till Hans Ruin essätävling 2016
När Studentteatern i Helsingfors firade sitt fyrtio års jubileum våren 1966, för ganska precis femtio år sen, uruppförde de en nyskriven opera, Lappooperan, med text av Arvo Salo och musik av Kaj Chydenius. Detta var under min studietid och jag tillhör den generation som hänfördes av föreställningen, av intensiteten, av engagemanget och av vad den avslöjade om vårt lands historia. Många ur en äldre generation tog avstånd och ondgjorde sig över pjäsen, de ogillade att man grävde i det förflutna och lyfte fram benrangel ur garderoben, de hoppades att dolda sanningar skulle förbli gömda och glömda. Detta var i en tid och i ett samhällsklimat när den äldre generationen fortfarande kunde skämmas över att de dragits till fascistiska idéer i sin ungdom.
Vi som gick i skola i Finland på femtiotalet visste mycket litet om vårt lands historia. I historieundervisningen kom vi aldrig längre än till början av 1900-talet, Finlands historia tog slut när det självständiga Finland bildades 1917. Vi fick lära oss att Finland av egen kraft i ett krig tillkämpat sig frihet från det ryska förtrycket. Att Ryssland genomgått inte bara en utan två revolutioner, att tsaren var störtad och att det ryska samhället befann sig i kaos och på tröskeln till ett eget inbördeskrig var inte något som framhölls i historieundervisningen. Det finska inbördeskriget 1918 kallades då fortfarande ”Frihetskriget” i alla läroböcker, segrarsidan bestämde hur historien skulle beskrivas. Om Lapporörelsen och den finska fascismen på tjugo- och trettiotalen visste vi ingenting.
Lapporörelsen var en fascistiskt inspirerad folklig rörelse som verkade under några år i början av trettiotalet. Rörelsens ledare var Vihtori Kosola, en bonde från Lappo i Sydösterbotten, därav rörelsens namn. Det var också i Lappo som rörelsen gjorde sitt första, offentliga framträdande när en grupp män tillsammans angrep arbetarna under ett möte och med våld rev av dem deras röda skjortor. Sin förebild hämtade man från de italienska fascisterna under Benito Mussolini. Huvudfiende var kommunisterna, man sade sig vilja slutgiltigt rensa Finland från kvardröjande rester av röda från inbördeskriget. Arbetartidningar brändes, arbetarrörelsens möten angreps och lokaler vandaliserades, man kidnappade icke önskvärda politiker, misshandlade dem och skjutsade dem till den ryska gränsen där de slängdes ur bilen med uppmaningen att ta sig över gränsen och stanna där i ”arbetarparadiset”. Definitionen av vilka som var kommunister var mycket vid, många i rörelsens ögon misshagliga politiker var i själva verket socialdemokrater, man kidnappade till och med en borgerlig, före detta president som ansågs ha varit för undfallande mot arbetarna och höll honom som gisslan. Till sist gick rörelsen för långt och blev förbjuden, men då hade de redan uppnått att kommunister var förbjudna att bedriva politisk verksamhet i landet.
Rörelsen ville framstå som en rent folklig rörelse, men den hade stöd inom ledande kretsar för exportindustri och storbanker. När Lapporörelsen blev förbjuden övertogs rörelsens fallna mantel av ”Den Fosterländska Medborgarrörelsen” (IKL) som fortsatte att driva en konservativ, nationalistisk politik inom ramen för ett politiskt riksdagsparti.
Lappooperan tog avstamp i verkliga, belagda händelser och illustrerade i kraftfulla scener några av de övergrepp som rörelsen hade begått. Föreställningen styrka låg i hur rörelsernas kollektiva agerande framställdes, Lapporörelsens brutala aggressivitet kontrasterades mot arbetarrörelsens fredsideal och avståndstagande från våld. Arvo Salo har själv i intervjuer uttalat att han ville levandegöra motsättningar längs två olika axlar: dels ideologiskt i brytningen mellan konservatism och radikalism, dels i aktörernas olika personlighetstyper, de aggressivt hårdföra och de mjukt ömsinta. Han medger att han medvetet valt att tendentiöst skildra Lapporörelsens anhängare som hårda och konservativa medan arbetarrörelsens representanter förkroppsligar viljan till förändring och ett motstånd mot våld. Han säger dock att avsikten inte var att förtala lapporörelsens män, i den mån de framstod som osympatiska i föreställningen berodde det helt och hållet på hur de verkligen hade agerat och vad de sagt i verkligheten. Man kunde få för sig att Arvo Salo representerade en hårdför ”yttersta vänstern”-radikalism men i själva verket var han pacifist och ordförande för den finländska grenen av ”de hundras kommitté”, den av Bertrand Russell startade internationella anti-kärnvapenrörelsen. Samma vår som Lappooperan uppfördes blev han invald i riksdagen som representant för socialdemokraterna.
Finlands samtidshistoria låg ännu i början av sextiotalet till stor del gömd under ytan, minnen och motsättningar fanns men tilläts sällan komma till uttryck. Detta årtionde blev i många avseenden en vändpunkt. President Kekkonen gjorde den långa, symboliska vandringen över Långa bron i Helsingfors och höll ett tal i Folkets hus 1964, ett tal som signalerade att även de röda från inbördeskriget och deras ättlingar var fullgoda finländare och hade medborgarrätt i landet. Forskare började publicera resultat som visade att även den vita sidan hade gjort sig skyldig till våldsdåd under och efter inbördeskriget, till och med kunde man visa att den vita terrorn hade varit mer omfattande än den röda eftersom den hade fortsatt långt efter krigets slut. Frihetskriget fick nya namn och man började se en mer nyanserad bild, att det egentligen var frågan om flera olika krig, ett klasskrig, ett revolutionsförsök, ett inbördeskrig och kanske till och med ett frihetskrig. Lappooperan var ett bidrag i den försoningsprocessen.
***
År 2014 fick den franske författaren Patrick Modiano nobelpriset i litteratur. Han föddes 1945, det år då det andra världskriget tog slut. Tyskland hade då ockuperat Frankrike under större delen av kriget. Modiano var ett barn av ockupationen, i sin debutroman La place de l’Étoile som gavs ut 1968 när han bara var tjugutre år, gör han upp med vad han uppfattade som föräldragenerationens förljugenhet kring ockupationen och det franska motståndet. Fransmännen deltog själva aktivt i deportationen av franska judar till de tyska utrotningslägren. Efter kriget däremot ville alla framstå som aktiva motståndsmän. I romanen låter Modiano en judisk berättare förkroppsliga alla det franska samhällets antisemitiska fördomar och myter. Även hans två följande romanerna handlar om ockupationstiden, om dubbelspel, svartabörshandel och människor som lever i en gråzon där lagen upprätthålls av en yttre, fientlig makt; den är inte en organisk del av ett gemensamt samhällskontrakt. Även Louis Malles film Lacombe Lucien som Patrick Modiano skrev manus till handlar om kluvenhet och dubbelmoral; den utspelar sig under ockupationen, den unge Lacombe värvas att arbeta för den franska grenen av gestapo i protest för att han inte fått bli medlem i motståndsrörelsen eftersom han är för ung; han förälskar sig i en judisk flicka och flyr tillsammans med henne ifrån alla politiska komplikationer och motstridiga förväntningar.
Ett genomgående tema i alla Modianos verk är det mänskliga minnet, vad vi minns, vad vi glömt men kanske kan återkalla, vilka hemligheter i det förflutna som vi kan se och tolka i ett nytt ljus långt senare. Ofta finns där en hemlighetsfull kvinna ur det förflutna, en ungdomsförälskelse eller kanske bara en kvinna som trätt fram ur bakgrunden och väckt berättarens intresse. Hon döljer sina hemligheter, besvarar sällan några frågor, och försvinner vid berättelsens slut; berättarjaget blir ensam kvar med sina minnen, sina anteckningsböcker och gamla telefonkataloger och kanske en lapp i fickan med en adress ”för att han inte skulle tappa bort sig i kvarteren”.
Modianos människor är anonyma, storstadsmänniskor som vi aldrig kommer in på livet. En genomgående ton är saknad, något har gått förlorat, gömts och glömts. Naturligtvis kan man hitta psykologiska motiv till denna saknad, författaren saknar sin mor som var en kringresande skådespelare och bara periodvis tillgänglig för sin son. Han saknar sin far som levde i denna ovan nämnda halvvärld och som inte heller han fanns till för sin son utan tvingade honom att bli vuxen i förtid genom att placera honom på internatsskolor. Men det Modiano själv saknar liksom personerna han skildrar är en tilllhörighet som ger sammanhang och mening, en öppenhet mot ett förflutet utan gömda hemligheter. I strövtåg i och omkring Paris finner hans personer och jagberättare att inte mycket av det gamla finns kvar, de minns med vemod de gamla kaféerna där människor en gång möttes. Där kaféerna fanns finns nu bara moderna stormarknader och anonyma köpcentra.
* * *
Även i Tyskland blev sextiotalet inledningen till en period av självrannsakan och uppgörelse med det förflutna. En yngre generation som inte själv deltagit i kriget ställde de obehagliga frågorna. Den första heltyska rättegången kring vad som hänt i utrotningslägren, i detta fall i Auschwitz-Birkenau, hölls i Frankfurt 1963-1965. Rättegången öppnade folks ögon för vad som verkligen hade hänt. Före rättegången var namnet Auschwitz ännu ett helt intetsägande ord för det tyska folket och i synnerhet för den yngre generationen.
En grupp yngre åklagare inledde i slutet av femtiotalet ett grävande i det förflutna. Deras arbete ledde så småningom till en rättegång där sjutton före detta lägeranställda fälldes för mord och övergrepp mot lägerfångar. Utredningsarbetet skildras koncentrerat i filmen En labyrint av lögner (originalets titel: Im Labyrinth des Schweigens) som regisserats av Giulio Ricciarelli och som visades hösten 2015. I filmen startar utredningen när en före detta lägerfånge av en händelse känner igen en av fångvaktarna från lägret då han ber om eld till sin cigarett vid en skolgård. De unga åklagarna motarbetas aktivt av äldre jurister. De har svårt att få fram dokumentation, det blir svårt för dem att hitta vittnen, svårt att få folk att ställa upp. När den åklagare som i filmen representerar hela gruppen är beredd att ge upp alltsamman och suckande konstaterar att det inte tjänar något till att leta efter skyldiga, hela föräldragenerationen, till och med hans egen far, har del i skulden för vad som hände i utrotningslägren så möts han av orden: ”Det handlar inte i första hand om att hitta de skyldiga eller om att fördela skulden, det handlar om att visa världen vad som hänt och på det sättet ge offren en upprättelse”. Där finns en scen i filmen där denne åklagare reser till Auschwitz för att läsa den judiska begravningsritualen som en tjänst åt en dödssjuk vän och före detta lägerfånge. Detta tema tas även upp i den ungerska, oscarsbelönta filmen Sauls son (originalets titel: Saul fia, regissör László Nemes). En judisk lägerkapo ser och känner igen sin egen son bland liken i gaskammaren. Han smugglar undan kroppen med stor fara för sin egen säkerhet. Till varje pris vill han ge sonen en rituell begravning. Ett ritualiserat avsked till våra avlidna anförvanter är en del av vår civiliserade mänsklighet. Att beröva människor rätten att begrava sina döda är att beröva dem deras mänsklighet.
De ungas generationsprotest under sextiotalet i Tyskland tog sig även extremt våldsamma uttryck i ett totalt avståndstagande från det samhälle och den skuld den unga generationen förväntades ärva men inte ville ta över. Med bankrån, riktade mord och terror ville Baader-Meinhof eller Röda armé-fraktionen (RAF) som de själva kallade sig visa vilket förtryckarsamhälle det tyska samhället fortfarande var.
* * *
Sverige lyckades mirakulöst hålla sig utanför världskrigen. Man vill se detta som ett resultat av en frangångsrik neutralitetspolitik och en förmåga att militärt försvara det egna territoriet. Vardera myten kan starkt ifrågasättas men de är en del av den falska självbild det svenska folket upprätthåller. Sverige har aldrig varit neutralt i de globala konflikterna, däremot alliansfritt, det vill säga man har aldrig förbundit sig att försvara någon annan än sig själv. Den politiska konflikten om att även officiellt ansluta sig till NATO är i skrivande stund aktuellare än någonsin.
När den svenska statsministern Per Albin Hansson inför det andra världskrigets utbrott deklarerade att ”vår beredskap är god” så ljög han pliktskyldigast; den svenska beredskapen var praktiskt taget obefintlig. Genom att upprätthålla myten på ett trovärdigt sätt kombinerat med en undfallenhetspolitik gentemot Hitlers Tyskland – man tillät tyska trupptransporter genom Sverige, man exporterade järnmalm och vapen till Nazi-Tyskland, man försökte belägga kritiska röster med munkavle och internerade kommunister – så lyckades Sverige undvika att likt de skandinaviska grannländerna ockuperas av tyska trupper. Den bristfälliga beredskapen vid krigsutbrottet ledde till en svensk militär upprustning efter kriget som knappast hade något motstycke i andra länder av motsvarande storlek. Denna upprustning krävde en inhemsk vapenindustri, ett militärindustriellt komplex som skulle göra Sverige orberoende och självförjande när det gällde produktion av vapen och militärt materiel. Eftersom Sverige är ett litet land och den inhemska marknaden trots allt för liten så behövde den svenska vapenindustrin kunna exportera sina produkter. Här finns det svenska samhällets otvättade byk. Det hemliga och officiellt förbjudna; den svenska vapenexporten till allehanda diktaturer och krigförande länder har aldrig någonsin ventilerats offentligt. När det gäller vapenexporten ljuger svenska politiker hämningslöst.
Denna kultur av hemlighetsmakeri återspeglar sig även i skönlitteraturen. Den svenska författaren Klas Östergren, akademiledamot och den kanske intressantaste av de svenska femtiotalsförfattarna, tycks i sina skildringar av det svenska samhället beskriva en värld av konspirationer. Författaren spelar själv med i hemlighetsmakeriet, han avslöjar inte för mycket, nöjer sig med att antyda att det finns hemligheter som inte får avslöjas. Detta är tydligt i de två romanerna Gentlemän från 1980 och uppföljaren Gangsters som utkom tjugofem år senare. I den senare romanen förklarar författaren/jagberättaren att han i den första berättelsen dolt och förvrängt sanningen för att inte själv råka illa ut. Han fogade sig i det ultimatum som maktens torped, ’den grå eminensen’, hade givit honom och gjorde om berättelsen som var tänkt att handla om fiendskap och motsättningar till en pikareskroman om vänskap. Först tjugufem år senare, när många av de inblandade hade avlidit och de flesta brott var preskriberade kunde han berätta sanningen. Men även då antyder berättaren att det fortfarande finns hemligheter. Några avslöjanden presenteras inte, det gömda ska få förbli glömt.
* * *
Senaste sommar, 2015, tillbringade jag ett par veckor med att på nytt besöka några av slagfälten för striderna kring floden Ebro under det spanska inbördeskriget. Jag noterade att inställningen i Spanien till inbördeskriget på ett påfallande sätt förändrats. Vid ett författarseminarium för omkring tio år sedan talade de spanska författarna om den tystnadens kultur som fortfarande var rådande både kring Franco-tiden och i synnerhet kring inbördeskriget. Segrarnas historieskrivning gällde fortfarande, menade de. Nu verkade attityderna ha förändrats.
Jag hittade gravmonument som hedrade stupade soldater även på republikens sida, skyltar vid vägkanten pekade ut restaurerade skyttevärn och stridsplatser, informationstavlor ute i naturen beskrev striderna. På en liten ort höll man på och byggde upp ett museum över inbördeskriget och de lokala striderna. I Belchite, den lilla stad som på Francos order bevarat ruinerna efter kriget och där man byggt upp en ny stad intill den gamla, hittade jag på det kommunala biblioteket böcker och broschyrer som berättade om hur kampen om Belchite böljat fram och tillbaka. Nytt var att allt detta presenterades öppet och utan hymlande.
Den här processen påbörjades på allvar för omkring tio år sedan när anhöriga, främst barnbarn till stupade och försvunna på republikens sida allt mer högljutt krävde att få gräva upp massgravarna och identifiera och begrava sina döda. Rörelsen som kallas ”Förbundet för återupprättandet av det historiska minnet” har mött hårt motstånd från den gamla högern och många gånger har man tvingats gå till domstol för att få rätt att öppna massgravar från inbördeskriget. En domare, Baltasar Garzón som bland annat gjort sig känd för sina försök att få den chilenska exdiktatorn Augusto Pinochet utlämnad och ställd inför rätta i Spanien, har varit ett juridiskt stöd för rörelsen. 2010 blev han entledigad från sin post i Högsta Domstolen anklagad för att ha överskridit sina befogenheter när han ville utreda och lagföra brott begångna under Franco-tiden. Detta stred mot den lag om allmän amnesti som antogs i samband med övergången till demokrati efter diktatorns död. Det tog alltså närmare sjuttio år, nästan tre generationer, innan såren från inbördeskriget på allvar kunde bearbetas och fortfarande finns starka krafter som vill att den tidens händelser ska förbli gömda och glömda.
När jag ser utvecklingen i Spanien kan jag inte låta bli att jämföra med motsvarande process i Finland. Även här tog det omkring sjuttiofem år innan de röda återfick rätten till sina döda. Ett första monument över stupade röda restes i hemlighet i form av en stor sten på begravningsplatsen i Åbo redan inför första maj 1921. Minnesplaketterna som hedrade de avlidna avlägsnades snabbt men stenen står kvar. Utanför Ekenäs finns den största, kända massgraven med röda stupade framför allt från fånglägret där. Fram till 1988 fanns där bara en mycket enkel sten. Då invigdes en mur i röd granit i närvaro av president Koivisto. En biskop vigde jorden 1993 och de begravda har fått sina namn inpräntade på kopparskyltar. I mitten av 1990-talet tillsattes en statlig kommitté som skulle kartlägga vad som hänt med dem som försvann eller stupade under och efter inbördeskriget. I dag finns alla dessa namn samlade i en databas som även gjorts tillgänglig på Internet.
Inbördeskrig präglas av en särskild sorts grymhet. I krig mellan stater får även den förlorande sidans stupade minnesmonument och hjältestatus. I ett inbördeskrig är det segrarna som bestämmer vilka som var hjältar och vilka som var förbrytare och huliganer. Att förvägra den förlorande sidan rätten att hedra och rituellt ta avsked av sina döda kan sägas utgöra den yttersta förödmjukelsen.
Utanför domkyrkan i Borgå finns ett minnesmärke över de stupade vita i inbördeskriget. Där står: ”De föllo för Finlands frihet 1918”. När ska vi resa ett monument över de röda stupade med texten: ”De föll för drömmen om en rättvisare värld 1918”. Den formulering man lyckats enas om lyder endast: ”De föll för sin övertygelse”.
Jag frågar mig om inte försöken att gömma för att glömma i själva verket motverkar sitt eget syfte.
I romanen På den förlorade ungdomens Café (Dans la café de la jeunesse perdue) låter Patrick Modiano sin berättare konstatera:
”…om hela den här perioden ibland är levande i mitt minne så är det på grund av alla frågor som förblivit obesvarade.”