En ideologikritisk betraktelse
Bidrag till Hans Ruin essätävling 2018
Meden viss möda har jag tagit mig igenom två tegelstenstjocka romaner av den amerikanska, rysslandsfödda författarinnan Ayn Rand. Den ena har titeln The Fouintainhead och utkom 1943. På svenska heter den Urkällan och har getts ut av Timbro i flera upplagor. Den andra heter Atlas shrugged och utkom 1957. Dess svenska titel är Och världen skälvde och även den har på svenska getts ut av Timbro. Tankesmedjan Timbro finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv. På websidan deklarerar man ett antal övertygelser som utgör den förenande länken: ”rätten att utforma sitt eget liv”; ”valfrihet är viktigare än ekonomisk jämlikhet”; ”politikens makt över människor och företag behöver minska”.
Ayn Rand räknas som en av Nyliberalismens ikoner. Hennes romaner sägs ha inspirerat både Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Även vissa moderna politiker i Sverige nämner henne som en viktig inspirationskälla. Uppenbarligen uppfattas hon inom Timbro som en värdig fanbärare för deras idéer. Man kan fråga sig hur två halvsekelgamla idéromaner fortfarande kan bevara en sådan aktualitet att de fortfarande ges ut i nya upplagor. Har inte världen och samhället förändrats mer sedan mitten av förra seklet?
Jag mötte själv under läsningen omgivningens undrande blickar och den uttalade frågan om varför jag givit mig i kast med detta projekt. Mitt svar blir det klassiska försvararet för yttrandefrihet. Även om jag inte delar författarens åsikter kan böckerna innehålla några korn av sanning som är värda att ta till sig. Romanerna kan tvinga mig att för mig själv klargöra var och varför jag hyser avvikande åsikter. Böckerna kan för mig presentera en annan värld än min egen och därmed ge mig ett berikande tillskott till mina egna erfarenheter.
Medan jag läser Ayn Rand kommer jag på mig själv med att gång på gång associera till min egen morfar. Han var en typisk entreprenör, fabrikör kallade han sig själv tills han på äldre dar blev direktör för ortens sparbank.
Han drev en ”limonadfabrik”. Detta var i början av förra seklet. Nykterhetsrörelsen vann mark i bygden och skapade ett behov av alternativ till brännvinet, något som kunde nyttjas för brudskålen och som utgjorde ett förhöjande inslag vid gästabud och festligheter. Buteljerat kolsyrat vatten med tillsatser av natursaft, karamellfärg och fruktessenser kunde för en tid svara mot detta behov. En lokal marknad uppstod och blomstrade tills de stora bryggerierna tog upp läskedryckstillverkning i industriell skala och slog ut den lokala tillverkningen.
Han kokade tvål. Ännu när jag var barn stod ett par höga kokkärl kvar i en uthuslänga på gården. Jag lekte där med mina lokala vänner varje sommar då jag var på besök hos mormor och morfar. Vi klängde och klättrade på taksparrarna, tittade med skräckblandad förtjusning ner i de väldiga, rostiga grytorna och föreställde oss hur det skulle kännas att ramla ner och bli kokad till tvål. Tvålkokningen hade då för länge sedan upphört.
Han tog över ett av ortens många garverier. Vid garvning omvandlas djurhudar till mjukt och formbart läder. Samtidigt konserveras hudarna. I morfars garveri hade man redan börjat använde kemikalier. Hudarna behandlades i stora roterande trätunnor. Jag kan ännu återkalla lukterna. En gång långt senare gick jag in i en läderaffär i Visby och möttes av en doft. ”Här luktar precis som hemma hos morfar i garveriet” utbrast jag spontant och kände mig väldigt hemma i affären.
Min far har berättat om ett av sina första möten med sin blivande svärfar. Morfar visade stolt upp sin ”tvålfabrik” och berättade på ett medryckande sätt om de processer som pågick i tvålgrytorna. Min far, som vid den tiden läste till präst, återgav långt senare händelsen och menade att det hade funnits något nästan religiöst i morfars attityd till sitt tvålkok. Han hade med andakt talat om naturens alla hemligheter som vi människor mer och mer lär oss betvinga. Där hade funnits både en fascination inför naturens under och en stolthet över vad människan åstadkommit i morfars attityd.
Min morfar kunde ha varit en av Ayn Rands romanfigurer om det inte varit för att han även var en betrodd kommunalpolitiker. Kombinationen företagaare och politiker är inte möjlig i Ayn Rands värld.
Jag bestämmer mig för att tränga djupare ner i de idéstömningar som ligger till grund för den nyliberalism som Ayn Rand representerar. Även nyliberalismens ikoniska huvudfilosof Friedrich August von Hayek måste bli föremål för mina studier.
1859 gav John Stuart Mill ut boken On Liberty (Om friheten). Den räknas som en av liberalismens klassiker och ansågs när den kom ut vara extremt radikal i sitt sätt att envist hävda individens absoluta frihet. Begränsningar i individens frihet fick finnas bara för att förhindra att människor gjorde andra illa. Ingen fick missbruka sin frihet till att skada eller begränsa någon annans frihet.
För Mill är individens frihet något som måste försvaras både mot överheten och mot alla andra. Ingen överhet har rätt att på ett godtyckligt sätt påtvinga människor några restriktioner. Men Mills friheten tillkommer inte alla. Omyndiga barn måste se sin frihet begränsad, de måste många gånger skyddas från att skada sig själva. Även människor från lägre samhällsklasser undantas, de som ännu inte uppnått den andliga mognad som krävs för att ta ansvar för sin frihet. Och på samma sätt undantar han folk i den del av världen som ännu inte nåtts av civilisationen. Mills frihet är egentligen bara till för den bildade borgarklassen i västvärlden om man vill tolka hans formuleringar bokstavligt och en aning illvilligt.
I sin definition av individens frihet lyfter Mill fram tre olika aspekter. .
Den första är tanke- och yttrandefriheten. Varje människa har rätt att hysa vilka åsikter hon vill och även uttrycka dem. Detta inbegriper även pressens frihet att i tryck offentliggöra alla slags tankar. Även om en överhet tror sig företräda ”folkets vilja” så ger detta inte överheten rätt att förbjuda misshagliga åsikter eftersom, enligt Mill, inte ens ”folket” har rätt att göra inskränkningar i yttrande- och pressfriheten. På den punkten är Mills frihetsbegrepp absolut. Då blir för mig den frågan hängande i luften hur vi ska förhålla oss till alla dessa regimer, demokratiskt valda eller diktatoriska, som på ett eller annat sätt vill begränsa vad som får sägas: Är sådana makthavare alltför omogna för att kunna hantera Mills frihet och bör de i så fall avsättas för sin inkompetens? Eller måste inskränkningar i pressfriheten bekämpas med andra argument?
Den andra aspekten i Mills frihetsbegrepp är rätten att planera och utforma det egna livet utgående från egna inressen och preferenser. För Mill finns hotet mot individens handlingsfrihet i det organiserade samhället, i överhetens nyckfulla åtgärder eller i majoritetens vilja att begränsa friheten för en minoritet. Frågan är inte okomplicerad. Man kan lätt föreställa sig beteenden som i och för sig inte skadar någon så länge endast en person beter sig så men som kan bli en fara för hela samhället om alla stämmer in. Var går gränsen för samhällets rätt att dra gränser? Allas rätt att utforma sina liv får också politiska konsekvenser. Är det inte att skada andra och inskränka deras frihet om man försöker bevara en samhällsordning som starkt begränsar vissa gruppers möjligheter att utforma sina liv. Får någras valfrihet köpas på bekostnad av att andras valfrihet begränsas?.
Den tredje frihetsaspekten Mill tar upp är något som ofta glöms bort av liberaler. När jag lusläser en artikel om ”John Stuart Mill – den förste socialliberalen” på frihetsfrontens websida hittar jag ingenstans ett omnämnande av rätten att bilda sammanslutningar och förena sig med andra likasinnade. Mill nämner denna rätt som frihetens tredje aspekt. Att många liberaler i frihetens namn har motarbetat bildandet av fackföreningar och försvårat deras verksamhet strider alltså mot Mills uppfattning om frihet. Människans förmåga och vilja till samarbete är inte oförenliga med hennes längtan efter frihet även om samarbetet ibland kan kräva att hon i vissa avseenden själv begränsar sin frihet.
John Stuart Mill var inte den första som diskuterade frågan om människans frihet. Han hade många föregångare. En av hans lärofäder var Adam Smith nästan hundra år tidigare.
Adam Smiths verk Nationernas välstånd publicerades 1776, alltså långt innan J. S. Mill var född. Även Adam Smith räknas som en av liberalismens urfäder men mer kanske som den som lade grunden för den klassiska nationalekonomin. Han är känd för sin metafor om marknaden som likt ”en osynlig hand” styr allt till maximal nytta för samhället om alla bara ser till sina egna intressen inom ramen för marknadens regelverk.
Ett av de exempel på Adam Smiths tänkande som brukar anföras är den lokala bagaren. Ingen ska imbilla sig, menar Smith, att bagaren bakar bröd av något slags altruistiska motiv för att tillfredsställa bybefolkningens behov av bröd. Bagaren bakar bröd för att tjäna pengar, han styrs av sitt egenintresse. Marknaden styr hans beteende och får honom att baka bröd eftersom brödbakandet för honom är det mest lukrativa sättet att använda sitt kunnande. När jag ser bagarfamiljen i den lilla by i Sydfrankrike där jag ibland vistas är mitt intryck att bagarfamiljen har andra och mycket mer komplexa motiv än enbart vinstmaximering för sitt val av levebröd och för sin omsorg om kvaliteten på det bakade brödet.
Jag ska inte här gå i närmare polemik med hur Adam Smiths tankar tolkas inom modern politisk ekonomi. För mig tycks tesen om ”vinsten som självändamål” och teorierna om ”den ekonomiska människan” (homo economicus) leda till en mycket inskränkt människosyn som helt saknar trovärdighet i konfrontationen med verkligheten. Som tekniker har jag fått lära mig att använda ekonomiska kalkyler som ett hjälpmedel i valet av tekniska konstruktionslösningar. Företagets vinst blir då en bekräftelse på ett väl utfört jobb. Många gånger har jag i mötet med ekonomiavdelningens uppfattning att vinsten är själva målet för verksamheten känt att vi talat förbi varann.
Det intressanta i Adam Smiths tankar är för mig att han så tydligt framhåller att resultatet av mänskligt handlande så sällan är det avsedda. Allt handlande får bieffekter. Mänsklig verksamhet bildar ett komplext sammanhang där konsekvenserna sällan kan förutses.
I mitt fortsatta grävande efter nyliberalismens rötter stöter jag på något oväntat. Jag kände till att riksdagsmannen Anders Chydenius från Gamlakarleby starkt bidrog till att Österbottens kuststäder fick rätt att själva transportera och exportera lokala produkter som tjära och läder utan att varorna behövde lastas om och förtullas i Stockholm. Storstädernas stapelmonopol avskaffades genom bland annat Anders Chydenius insatser. Men jag kände inte till hans liberala författarskap eller att han kan uppfattas som den svenska liberalismens fader. Vi får gå ytterligare ett steg bakåt i tiden.
1765, tio år före Adam Smiths Nationernas välstånd, utkom i Sverige den 40-sidiga pamfletten Den nationale winsten författad av Anders Chydenius, kaplan i Nedervetil församling i Österbotten, sedermera kyrkoherde i Gamlakarleby. Eftersom han skrev på ett så litet språk som det svenska och därmed för en så begränsad läsekrets som Sveriges bildade befolkning har han aldrig fått det internationella erkännande han kanske hade varit värd.
När Anders Chydenius blev vald som de österbottniska kaplanernas representant i prästståndet vid 1765-1766 års riksdag i Stockholm hade han redan gjort sig ett namn som skriftställare. I en tävlingsskrift hade han pläderat för att staten skulle avskaffa alla hinder för människor att byta och söka arbete. Detta skulle lösa problemet med utvandringen. Han hade också skrivit om stapelmonopolets skadlighet och försvarat de små kuststädernas rätt att bedriva handel. Han hade kraftigt angripit Produktplakatet från 1724, den lagbestsämmelse som förbjöd utländska fartyg att föra in annat än sitt eget lands produkter till Sverige. Och sist men inte minst hade han gett ut Den nationale winsten.
I riksdagen deltog Chydenius aktivt i avskaffandet av förhandscensuren och var med om att formulera världens första tryckfrihetslag: Den Svenska Tryckfrihetsförordning av år 1766. Anders Chydenius drev aktivt på och stod bakom de formuleringar som senare, under Gustav III, gav lagen ställning som grundlag, då kompletterad med en lag om offentliga handlingars tillgänglighet. Anders Chydenius var oerhört skarp när han till exempel försvarade avskaffandet av censuren. Vem skall anförtros uppdraget att fungera som censor, frågade han. Det kan inte vara en ensam person för man kan aldrig utesluta att denne i så fall handlar egennyttigt och undertrycker åsikter som hotar honom och hans intressen. Ett liknande resonemang gäller även om censorsämbetet är ett kollektivt uppdrag. I vart fall skapar förhandscensuren en situation där den enskildes egenintresse inte sammanfaller med vad som är bäst för samhället som helhet.
I Den nationale winsten framför Chydenius tankar som i många avseenden påminner om dem Adam Smith förde fram tio år senare. Alla begränsningar som staten påför handel och näringsverksamhet är av ondo och bör avskaffas. Hans resonemang riktar sig mot den då rådande merkantilismen där man menade att statliga regleringar och statligt förmynderi var nödvändiga för att man skulle undvika kaos och anarki. Anders Chydenius försökte med konkreta exempel visa att alla försök av överheten att styra den ekonomiska verksamheten får oavsedda konsekvenser som minskar snarare än ökar det ekonomiska välståndet.
Anders Chydenius var på intet sätt anhängare av Laissez faire-ekonomism, han var snarare en socialliberal. Han månade i lika hög grad om friheten för de arbetande folkklasserna, tjänstehjon, lantarbetare, torpare och andra obesuttna som om friheten för en växande borgarklass.
Låt oss återvända till Ayn Rand. Hur förvaltar hon det liberala arvet i sina böcker? Vems eller vilkas frihet försvarar hon?
Där finns i Ayn Rands romaner en uttalad elitism som åtminstone för mig ger ett obehagligt intryck. Hennes hjältar hyllar definitivt inte allas lika värde. Författarinnan gör heller ingen hemlighet av sin odelade beundran för sina hjältefigurer. Presentationen av dem kunde vara hämtad ur en rasbiologisk katalog över ariska övermänniskotyper.
Romanen Urkällan inleds när hjälten står naken högt uppe på en klippa och njuter av solen. Nedanför klippbranten ligger en liten sjö, en vattenfylld rest av ett stenbrott. Hjälten skrattar för sig själv, njuter av tanken på de svårigheter han vet väntar honom. Han har just blivit relegerad från sin högskola där han vägrat anpassa sig till de normer som gällde. Han stimuleras av utmaningen.
I Och Världen skälvde presenteras syskonparet Taggart, de två personer som bildar ett nav kring vilket romanen rör sig, på följande sätt.
James Taggart, brodern, den äldre av syskonen, direktör för familjeföretaget, är trettionio år men ser ut som femtio, munnen är grinig och det glesnande håret ligger klistrat över en kal panna. Hans hållning är håglös och slapp, ansiktet blekt och plufsigt, ögonen irrar långsamt utan att någonsin stanna.
Systern Dagny Taggart, verksamhetschef i företaget, beskrivs med attribut som feminin elegans, sensuell mun, slank och rastslös kropp. Hennes hållning är stram och okvinnlig ”som om hon var omedveten om sin kropp och om att det var en kvinnas kropp”.
Därmed är rollfördelningen avklarad. Läsaren vet nu var sympatierna finns. Den ena sidan har författarens odelade sympati, den andra ska med alla medel mistänkliggöras. Så fortsätter det romanen igenom. Hjältefigurerna är alltid resliga, har klar och öppen blick, en karismatisk utstrålning, ger ett ärligt intryck, även om de inte alltid är sympatiska i sina handlingar. Människorna i det andra lägret, politikerna, presenteras som undfallande, lismande, skenheliga och opålitliga. Romanen på tusentvåhundra sidor har inte utrymme för ens ett spår av mänsklig komplexitet eller psykologisk trovärdighet.
Urkällan handlar om en ung, egensinnig och genialisk arkitekt som enligt klassisk dramaturgi måste genomlida och besegra åttahundra sidor av motgångar och svårigheter innan han till slut finner sin plats och får prinsessan och det erkännande han anser sig värd. Svårigheterna består i att ingen i omgivningen förstår hans arkitektoniska visioner. Han vägrar underordna sig rådande stilideal och gör sig därmed till ovän med tongivande arkitekter och med yrkeskårens intresseorganisationer. Pressen förföljer honom och kritikerkåren gör narr av hans skapelser. I sin absoluta kompromisslöshet vägrar han att samarbete med kolleger då detta skulle kräva att han fick ge avkall på en del av sina visioner.
I ett långt försvarstal i en domstolsscen formulerar han sin och författarens verklighetssyn. Mänskligheten har, enligt honom, i alla tider bestått av en mycket liten elit av skapande genier och en stor, resterande massa som parasiterar på deras skapelser. De skapande genierna är inte fler än en handfull. Parasitmänniskorna har genom historien på alla sätt motarbetat de skapande och försökt dra ner dem till sin nivå av parasiterande.
Hur någon med det minsta demokratiskt sinnelag kan beundra Ayn Rand har jag svårt att förstå.
Den andra romanen Och världen skälvde skildrar ett samhälle som är på väg att gå under. Ett fiktivt Amerika omges av ”folkrepubliker”, stater vars samhällen redan förfallit till politikervälde. I Amerika ”strejkar” de framgångssrika företagarna, försvinner, drar sig undan, och skapar ett eget Utopia exklusivt för skapande entreprenörer. I denna företagarutopi finns ingen överhet, det behövs inte. När var och en arbetar för sitt eget bästa och alla transaktioner människor emellan sker på affärsmässiga grunder blir alla automatiskt lyckliga.
I samhället utanför råder kaos. Företagareliten ser det och låter utan att tveka samhället gå under. De har känt sig förföljda och missförstådda, blivit kallade profitjägare och egoister. Allmänheten och de styrande politikerna har aldrig förstått att det är entreprenörerna som med sina visioner och sina kunskaper har skapat det materiella välstånd som hela samhället varit beroende av. Politikerna intrigerar och tävlar om vem som kan lura till sig mest ur den gemensamma, krympande kakan. Beslutsförlamning råder, inga viktiga beslut kan någonsin fattas kollektivt i kommittéer, styrelser eller regeringar tycks författaren mena. Hyckleriet blomstrar. När företag övertas av det allmänna motiverar politikerna detta med en vilja att av rättviseskäl tillgodose allas behov fast det i själva verket handlar om deras egen strävan att berika sig själva och de egna, politiska kretsarna.
Även denna roman genomsyras av en elitism som jag har svårt att förstå kan utgöra ett ideal för någon i ett demokratiskt samhälle.
Enligt Ayn Rand gäller alltså kravet på frihet framför allt den lilla grupp kreativa entreprenörer som varken kan eller vill samarbeta på andra grunder än rent affärsmässiga och som inte heller ser att det omgivande samhället representerar ett berättigat intresse. Resten av mänskligheten, ”parasiterna”, vill ändå bara snylta på det välstånd företagarna skapar och omfattas därför inte av kraven på individens frihet.
Jag vill som avslutning lyfta fram Friedrich von Hayek som även han har en ställning som nyliberal husgud. Han är både nationalekonom och filosof. 1974 delade han Sveriges Riksbanks pris i eknomisk vetenskap till Alfred Nobels minne med Gunnar Myrdal. Där den sistnämnde fokuserat på vad man brukar kalla ”social ingenjörskonst”, stora projekt som lösning på stora samhällsproblem har Hayek en helt motsatt profil. Han har koncentrerat sig på problemlösningar som vuxit fram naturligt underifrån. Som nationalekonom är han låst i ett slags marknadsfundamentalism men som historiefilosof blir han intressant när han betonar hur svårt det är att genomföra riktigt stora sociala projekt och hur omöjligt det är att förutse konsekvenserna av övergipande beslut. Här följer han upp tankar som går tillbaka bland annat till Adam Smith. Han ser Sovjetunionen och Hitlertyskland som avskräckande exempel på när människan försökt kontrollera alltför mycket.
I svensk TV gick för många år sedan en humorserie som hette Lorry. Där förekom en återkommande sketch med en uppfinnare som var gång kom med en ny uppfining som han ville ha patent på. Hans idéer handlade om lösningar på problemen ute i stora världen, världen utanför Sundbyberg där han bodde. Patenthandläggaren intervjuade honom och ställde alltmer intrikata frågor om hur han hade tänkt lösa alla de praktiska problem som kunde dyka upp. Uppfinnaren hade svar på allt, tills…
Slutligen kom en fråga han inte kunde svara på. ”Det tänkte jag inte på”, fick han medge och blev tvungen att packa ihop sina papper och gå.
Hur ofta har vi inte hört politiker i efterhand sucka sitt ”det tänkte vi inte på” när de av journalister pressats på om de verkliga konsekvenserna av ett politiskt beslut verkligen var de avsedda.
Hayek ser i marknaden en mekanism som inte designats av någon utan som vuxit fram naturligt som svar på praktiska problem på lokal nivå. I dag möjliggör marknaden ett samarbete över hela jorden mellan människor som aldrig ens träffats. Tyvärr har han svårt att erkänna att det kan finnas andra exempel på naturligt framväxta samarbetsformer förutom Markaden. Därför blir marknaden för honom någonting heligt.
I Hayeks tilltro till mänsklig förmåga på gräsrotsnivå och i hans betonande av lokal kunskap finns någonting hoppingivande. Det visar inte minst alla framgångsrika försök med mikrolån. Här utvidgas kretsen av vilka som ska räknas som fria individer till att småningom omfatta alla.
Därmed kan man säga att en brygga etableras mellan liberalismens fria individer och anarkismens myndigförklarade, samarbetande individer, en brygga som kan innebära en hoppets väg framåt.