En sommarkväll för många år sen mötte jag på farstutrappan en nära släkting när han återvände från sin kvällsrunda, utpumpad och genomblöt av svett. ”Men hur du ser ut! Måste du verkligen ta ut dig på det sättet?” frågade jag. Han svarade utan att tveka: ”Kroppen måste pinas så den vet vem som bestämmer”.
Länge funderade jag över vad han egentligen menade. Vem var det som skulle bestämma över hans kropp? Var det ”själen” i något slags föreställning om ett spöke i maskineriet? Eller trodde han att utomjordiska ”tetaner” tagit våra kroppar i besittning som vissa halvreligiösa organisationer hävdar. Hur som helst tycktes han förutsätta att det fanns något slags dold kapten i huvudet som styrde över kroppen.
Vår föreställning om en tvådelad värld, där vi skiljer på kropp och själ, har i vår europeiska tradition sitt ursprung bland de gamla grekerna och speciellt hos Platon. Kristenheten övertog det grekiska tänkandet genom aposteln Paulus och senare förfinade Descartes det filosofiska resonemanget på tröskeln till den naturvetenskapliga revolutionen. Fortfarande, trots vetenskapens alla försök att göra sig av med ”spöket i maskineriet”, lever dualismen kvar. Vi ser vår mänskliga särart i medvetande, i tanke och språk, i förmågan att reflektera över oss själva. Tanken är fri men kroppen, som vi har gemensamt med djuren, lever i en värld där naturvetenskapens lagar gäller, den är underkastad principerna om orsak och verkan.
Länge menade man att djur inte har någon själ, att de blint rör sig som zombier styrda enbart av sina instinkter. När vi i dag kan följa alla dessa djurfilmer på TV där vi ser hur tigerungar leker och tränar de färdigheter som de senare kommer att behöva; ser hur fågelhonor väljer partner efter hur vackert hannen sjunger för att sen dela en årscykel eller resten av livet i gemensam vårdnad om en ny generation; ser hur en lågstatus hanne i en chimpansflock ställer upp som barnvakt för flockens ungar och därmed vinner honornas sympati och får chansen att komma till och på det sättet ger även anlag för manligt omsorgsbeteende en plats i genpoolen, så förstår vi att djurvärlden är betydligt mer komplex än vi har trott. Och ändå är djuren bara kroppar, de har inget intellekt.
Låt oss följa och närmare betrakta en gepard när den jagar.
Se hur den ligger still i det höga gräset, iakttar, väntar, vaktar. Den har fått syn på en enskild kalv bland de fullvuxna gnuerna, en kalv på väg att frigöra sig. Självsvåldigt rör sig kalven i utkanten av hjorden. Vår gepard följer bytet med blicken, smyger, närmar sig, kretsar kring det utvalda bytet med smidiga rörelser, undviker att själv bli sedd. Plötsligt stämmer allt, geparden tar ett språng och rusar med full fart mot kalven som springer för livet, flyr undan det anfallande rovdjuret. Ibland hinner offret fly in i den betande hjorden där geparden inte kommer åt den, ibland hinner anfallaren fatt sitt byte, kastar sig över kalven och fäller den till marken, dräper den och får sin belöning i form av ett skrovmål för sig själv och sina ungar.
Vad händer i geparden, i dess kropp och dess huvud under jakten?
Den följer bara sina instinkter brukar vi säga men riktigt så enkelt kan det inte vara. Den måste ju välja ut sitt byte, följa det och behålla kontroll över dess rörelser. Den måste hålla koll på omgivningen; hålla sig utom synhåll och undvika häftiga rörelser så länge den försöker smyga sig på bytet; sedan i själva språnget och under jakten göra optimala vägval och undvika alla hinder. Den måste känna sin kropp, sin styrka och sina begränsningar, lägga märke till eventuella rispor och skador den ådrar sig som kan försvåra jakten. Och i alltsammans följa drivkraften, den egna hungern och de väntande ungarna som också de är hungriga och behöver mat.
I det följande resonemanget spekulerar jag. I stort följer jag den modell som Lisa Feldman Barrett presenterar av samspelet mellan kropp, sinnesintryck och hjärna i boken Så skapas känslor men jag tillämpar resonemanget något förenklat på det som kan antas ske i gepardens hjärna och kropp.
I en omvärld som varierar på ett okontrollerat sätt hinner hjärnan omöjligt bygga upp en ny bild av omgivningen i varje ögonblick – det gäller både geparden och en människohjärna. I stället ”gissar” (simulerar) hjärnan sannolika förändringar och väljer i vart ögonblick att bygga vidare på den simulering som bäst motsvarar informationen från sinnesintrycken. Detsamma gäller den egna kroppen, lemmarnas rörelser och positioner, trötthet, eventuella skador och allt annat av vikt om tillståndet i kroppen. Även här simulerar hjärnan sannolika förändringar men den egna kroppen är betydligt bättre känd än omgivningen och det speciella bytesdjurets beteende; gissningarna blir mer träffsäkra.. Inbakat i den sammanvägda mentala situationsbild som kan sägas styra beteendet finns även de egna motiven och drivkrafterna, i detta fall gepardens egen hunger och ungarnas behov av mat.
Vad vill jag ha sagt med ovanstående resonemang?
Jag vill hävda att gepardens beteende under jakten inte är förutsägbart, inte kan modelleras i termer av orsak och verkan. Geparden är fri att i varje ögonblick välja det beteende – vägval, rörelser etc – som är optimala för att den ska uppnå sina mål. Valfriheten sitter i kroppen,
Om vi vill hitta en mänsklig motsvarighet till hur geparden utvecklar sin skicklighet att jaga och hur den beter sig under jakten kan vi som exempel ta mänsklig träning i kampsporter som karate, judo och liknande. I en vuxen människas liv ingår inte kampsporter som något alla håller på med; vi lär oss inte kampsporter automatiskt i våra lekar som barn utan måste målmedvetet träna in dessa färdigheter. Det innebär att vi behöver lära känna kroppen, nöta in nya rörelser och tekniker, träna in fasta rörelsesekvenser i koreograferade former, vänja oss att använda anfall och försvar i fasta situationer. Under hela den här inlärningsprocessen utvecklar vi kroppsmedvetandet. Det sker med hjälp av både intellekt och känsla, vi ger teknikerna namn, vi gör oss medvetna om hur det känns i kroppen när vi slår och sparkar, vi tar emot instruktioner av tränaren både i ord och i handgripliga tillrättalägganden. Till träningen hör också en uttalad filosofisk strävan att befria oss från ovidkommande tankar, fokusera, tömma huvudet, lära oss att inte låta tankarna irra fritt. I något stadium är du mogen för det som kallas fri sparring .Du ställs inför en motståndare som fått till uppgift att efter bästa förmåga oskadliggöra dig; du ska försvara dig och själv försöka oskadliggöra motståndaren – symboliskt bör väl tilläggas. Det är här kravet på tomhet kommer in, Långt innan du hinner tänka tanken: ”Han tänker slå mig, jag måste parera med den eller den blockeringen” har slaget träffat. Efter tiotusen timmars träning kanske reaktionerna är lika intuitiva som hos den jagande geparden.
Den svenska filosofen Anna Petronella Foultier forskar kring kroppsmedvetande ur ett fenomenologiskt perspektiv. I en kommande uppsats: Letting the Body Find Its Way; Skills, Expertise and Bodily Reflection diskuterar hon olika filosofiska ansatser kring hur vi medvetandegör kroppen och våra kroppsliga handlingar. Det handlar om allt från triviala färdigheter som att kunna cykla till den kroppskontroll en utövande elitdansare behöver när hen uppträder. Foultiers fråga handlar om ifall där finns en motsättning mellan medvetande och kropp.
När det gäller triviala färdigheter kan vi många gånger låta kroppen sköta sitt, vi kan köra bil genom stan och samtidigt tänka på vad vi skall ha till middag när vi kommer hem. Bara om något oväntat och störande inträffar behöver vi bli närvarande och handla medvetet. När det handlar om en dansare under en krävande föreställning kan hen däremot inte låta kroppen gå på ”autopilot” och tänka på annat, Dansen förlorar fokus och publiken uppfattar att något saknas, det som med en vag term brukar kallas ”scennärvaro”. Uppsatsens frågeställning handlar om vilken sorts kroppsmedvetenhet som krävs och när medvetandet blir störande för en utövande konstnären.
Ett problem är då att vi kan uppfatta kroppen på så många olika sätt.
Ett tanke-experiment som härstammar från filosofen Husserl illustrerar detta. Pröva att lägga din högra hand på den vänstra. Du känner att handen rör vid något där den aktivt har lagt sig på den vänstra handen. Du uppfattar kroppen – i detta fall din högra hand – som subjekt, den utför en handling. Samtidigt känner du i din vänstra hand att något rör vid den, du uppfattar i den vänstra handen kroppen som objekt, som mottagare av en utifrån kommande impuls eller handling. Men även den vänstra handen är en del av din levande kropp, du uppfattar den inifrån och det är genom den och dess sinnen du upplever beröringen och världen utanför.
Ett av vår tids problem är kanske att vi inte känner oss ett med våra kroppar. Vi ser inte kroppen som objekt som vårt fönster ut mot världen, utan bara som ett objekt för andra att betrakta. Vi ser inte kroppen som subjekt som vår möjlighet att påverka världen, utan i stället bara som ett underordnat verktyg, en häst som vi topprider ”för att den ska veta vem som bestämmer”.
Förutom den fysiska späkning som bedrivs på alla de gym som översvämmar marknaden finns även kurser i Mindfulnes, Yoga, Quigong och liknande; kurser som syftar till att vi ska bli ett med våra kroppar. Kanhända har vi börjat se behovet att fylla gapet mellan våra mentala jag och våra kroppar och därmed göra oss till hela, kroppsliga jag.
Anna Petronella Foultier: Letting the Body Find Its Way; Skills, Expertise and Bodily Reflection