I gårdagens aftonblad (onsdag 17 december) uttalar sig fyra näringslivstoppar i svepande formuleringar om behovet av vinster för att näringslivet och i förlängningen hela samhället ska kunna fungera. De utmålar varje ifrågasättande av vinsten som ett lika stort hot mot sin egen oomstridda position som en gång förslaget om löntagarfonder. Snart får vi väl se en ny 4. oktoberrörelse med storkapitalet på gatorna demonstrerande för sin rätt till miljardvinster.
Så länge vi lever i ett samhälle av kapitalistisk marknadsekonomi – observera att de två begreppen kapitalism och marknadsekonomi inte är synonyma – där de som äger och/eller förvaltar storkapital bestämmer samhällsvillkoren så kommer naturligtvis deras ofta orimliga krav på avkastning att genomsyra hela samhället. Man kan dock inte ens i ett kapitalistiskt samhälle diskutera vinster på det generella och oreflekterade plan som de fyra gör i sin debattartikel. Låt mig peka på några samtalstrådar där begreppet vinst kommer in och kan diskuteras – försvaras eller ifrågasättas – på en mer saklig nivå.
En gång i tiden var storkapitalets handlingsutrymme i stort sett begränsat till det egna landet. Då kunde man med ett visst fog säga att ”det som var bra för Wallenberg var bra för Sverige”. Den tidens kapitalister var ofta samtidigt entreprenörer, de använde sitt ägande till att industrialisera landet och utveckla en modern produktionsapparat. Vinsten stannade i landet, möjligheterna till skatteflykt var begränsade, deras verksamhet berikade Sverige. Visst kan man ur demokratisk synvinkel kritisera kapitalisterna för deras maktinnehav, de ekonomiska makthavarna hade aldrig blivit demokratiskt valda och var inte heller ansvariga inför andra än sina likar, men den dåtida socialdemokratiska regeringen i Sverige accepterade dem, det var lättare att föra samtal med några få storkapitalister än med hundratusentals småföretagare. Den tiden är för länge sedan förbi, dagens storkapital känner inga nationella gränser, vinsterna placeras i skatteparadis och kommer inte längre den lokala samhällsutvecklingen till godo. Detta är naturligtvis alldeles särskilt provocerande när vinsterna mjölkas ur verksamheter som bekostas med våra gemensamma skattemedel.
En annan viktig aspekt värd att diskutera när man talar om vinst är dagens orimliga förväntningar på avkastningens storlek. I en värld som överflödar av kapital – vi översköljs ju av dagliga låneerbjudanden – är det obegripligt att pengar ska vara så dyra, priset på pengar tyder på att kapitalmarknaden lider av en fundamental brist på konkurrens. Spekulationshysterin och möjligheterna att tjäna stora pengar i tider av snabba, frammanipulerade kurssvängningar har skapat en situation där en liten krets av spelberoende psykopater bestämmer priset på pengar och därmed även avgör vad som är en ’rimlig’ avkastning på gjorda investeringar. Ingen teknisk utveckling eller därmed sammanhängande rationaliseringsvinster kan leva upp till spekulationsekonomins vinstnivåer. Därmed är hela vinstdiskussionen snedvriden. De som oreflekterat försvarar vinster och samtidigt demonstrerar en gränslös girighet med sina fantasiinkomster håller på att såga av den gren de själva sitter på.
Det finns ett feltänk bland ekonomer som går tillbaka på Adam Smith, en av nationalekonomins grundare. Han menade att bagaren inte bakar bröd av sitt hjärtas godhet utan för att han vill tjäna pengar, alltså göra vinst. Min erfarenhet av bagaren i den lilla by i södra Frankrike där jag ibland vistas har övertygat mig om att Adam Smith har fel. Motivbilden tycks vara betydligt med komplex, det finns fler alternativ än motsatsparet givmildhet eller egoism. Bagaren bakar sannolikt sitt bröd för att han kan baka, han tycker i det stora hela om att baka och han gör det bra, så bra att hans kunder kommer igen och köper sitt bröd av honom varje morgon. Naturligtvis vill han samtidigt tjäna pengar, få en rimlig inkomst som gör att han kan leva på sin verksamhet, kan fortsätta att baka bröd, kan investera i en ny ugn och i andra verktyg vartefter de slits ut, kan lägga undan en slant så att han så småningom kan trappa ner på verksamheten och få en tryggad ålderdom. För honom är inte vinsten ett självändamål, man kan till och med ifrågasätta om det alls är meningsfullt att tala om vinst i sammanhanget, den slant han kan ta ur rörelsen är ersättning för det arbete han gör för att hålla grannarna med bröd så att inte alla ska behöva baka sitt bröd själva varje morgon. Resten av överskottet låter han stanna i företaget som en buffert för framtida investeringar. Han behöver inte nödvändigtvis växa för att kunna fortsätta verksamheten. Problem uppstår när stormarknaden etablerar sig i byn och börjar sälja industritillverkat bröd. I bästa fall kan han då fortfarande överleva genom att baka bröd av bättre kvalitet än det stormarknaden tillhandahåller och genom att hans hustru är populär och förgyller kundernas morgon med hemtrevligt småprat.
Vad vill jag säga med detta exempel?
De fyra påstår i sin debattartikel att ”konkurrens och vinstkrav har genom historien varit den bästa drivkraften för innovation i alla branscher”. Enligt vad jag har förstått finns det forskning som visar att det mesta nyskapandet sker i små företag, människor med idéer behöver ett utrymme för experimenterande som inte finns i storföretagen. Samtidigt är naturligtvis inte alla idéer bärkraftiga, de flesta slås ut i ett tidigt stadium, konkurrens är primärt en utslagsmekanism. För att inte ’marknadens osynliga hand’ ska leda till att bara de största och starkaste överlever behöver nya företag ofta kapitaltillskott utifrån, uppfinnare och nystartande entreprenörer har sällan själva en ekonomisk bakgrund som gör dem oberoende. I ett samhälle som hyllar marknadsekonomin måste det därför finnas mekanismer för stöd till nystartade företag som kompensation för de företag som slås ut. Principiellt finns det inget hinder för att ett sådant stöd bygger på offentlig finansiering. Så sker också i viss utsträckning. Principiellt finns det heller inget hinder för att sådant stöd ges av privata aktörer, företagare som ser som sin verksamhet att satsa kapital och stöd till nystartade verksamheter. Sådana företagare kallas företagsänglar eller riskkapitalister – inte att förväxla med den kategori av riskkapitalister som förvaltar de stora fonderna, köper upp företag, går fram med yxa och avskedar folk för att förbättra lönsamheten och sedan säljer företagen vidare med maximal vinst. Naturligtvis måste även företagsänglarna ’gå med vinst’ i de företag som klarar sig bra och där de har satsat kapital. Den vinsten ska ju täcka förlusterna i de projekt som floppar. Avkastningskravet står i proportion till hur stora risker företagsängeln tar, hur stor andel av de utvalda understödsprojekten som inte klarar sig. Men inte heller här behöver vinstmaximeringen vara ett självändamål. Affärsidén att hjälpa nya företag över tröskeln genom alla de inledande svårigheterna kan utgöra en fullt tillräcklig motivation. En vinstnivå som garanterar en fortsatt verksamhet räcker. En sund konkurrens från till exempel offentligfinansierade stödfonder kan bidra till att hålla vinstförväntningarna på en rimlig nivå.
Därmed är vi inne på den mest brännande frågan, ’vinsten i välfärden’. De som försvarar att företag inom vård, skola och omsorg ska kunna ta ut vinst – dessa verksamheter som i sin helhet finansieras med skattemedel – hävdar i allmänhet att det bara är kvalitet som ska räknas. Om ett företag kan tillhandahålla erforderlig kvalitet till en lägre kostnad än vad den offentliga upphandlaren förutsätter så ska företaget självklart kunna ta ut mellanskillnaden som vinst, menar man. Det resonemanget haltar på flera punkter.
Ingen har ännu i en upphandling lyckats definiera vad som är ’erforderlig kvalitet’. De verkliga kunderna – elever, patienter och åldringar – har dessutom ingen praktisk möjlighet att rösta med fötterna, att jämföra kvalitén i utbudet och välja bort de skolor, sjukhus och vårdinrättningar som brister, ’den osynliga handen’ existerar inte på denna kvasimarknad. Dessutom måste man utgå ifrån att när våra representanter, politikerna, avdelar en viss andel av våra gemensamma tillgångar till vård, skola och omsorg så förutsätter vi att vi ska få bästa möjliga kvalitet för pengarna. Om någon då tycker sig kunna plocka ut vinst ur en sådan verksamhet – det gäller både direkt vinstuttag ur verksamheten och ett uppskjutet vinstuttag i form av en senare vinstbringande försäljning – så är detta en direkt stöld av våra gemensamma tillgångar, kvaliteten hade uppenbarligen kunnat förbättras ytterligare om pengarna fått stanna kvar i verksamheten och använts för att ytterligare höja kvalitén.
Vad jag har försökt visa är att frågan om vinst inte kan diskuteras på ett så allmänt och abstrakt plan som de fyra gör i sin debattartikel utan att det blir floskler och försvar för en fundamentalistisk övertro på vinstmekanismer och marknad. Diskussionen måste föras på ett mycket mer praktiskt och konkret plan. Dessutom får vi inte glömma budskapet från årets ekonomipristagare, Jean Tirole. Han tror själv själv på marknadens positiva kraft men har kommit fram till att en helt ’fri marknad’ varken är stabil eller automatiskt leder till det bästa av alla samhällen. För att en marknad ska fungera måste den balanseras av starka, reglerande offentliga institutioner. Det handlar inte om att utan om hur marknaden ska regleras för att resultatet ska bli så bra som möjligt för hela samhället. Även den aspekten måste finnas med i diskussionen.