Författare: Rabbe Kurten

I ett twitter nyligen ställde jag följande fråga:

”All ni som räds främmande inflytande, vad är det i det svenska samhället ni älskar och absolut vill bevara. Inte ”små grodorna” väl?”

Av förekommen anledning vill jag be om ursäkt om det var någon som tog illa vid sig av min förhastade hänsyftning på seden att dansa ”små grodorna” kring midsommarstången. Det var inte min avsikt att förlöjliga svenska seder. Jag har all respekt för ”små grodorna”, särskilt sen jag sett min frus sonson – ett och ett halvt år gammal – som efter någon månad på dagis börjar bete sig precis som man gör i sången så fort han hör melodin. Jag kommer också ihåg en berättelse om en svensk studiegrupp i Kina på sextiotalet som vid något kvällssamkväm av sina kinesiska värdar uppmanades att sjunga en svensk sång eller visa någon svensk dans, och det enda de kunde komma på var just ”små grodorna”. Ber alltså om ursäkt, det var inte min avsikt att såra eller förlöjliga någon även om jag själv ännu inte blivit så svensk att jag skulle känna mig hemma i ringdansen.

Att jag nämnde ”små grodorna” var närmast för att jag ville lyfta frågan till ett mer principiellt plan än till att handla om lokala sedvänjor. Jag fick också väldigt många förtydligande svar av varierande slag.

De första svaren handlade om den förlorade svenska tryggheten. Vad svararna ville försvara var välfärden, trygga gator, en sjukvård värd namnet, en skola med resurser och så vidare. I en kommentar till detta manade jag till kamp mot den, som jag ser det, verkliga orsaken till att den svenska välfärden försämrats, nämligen politikernas kapitulation inför marknaden och den nyliberala ideologin. Där fick jag medhåll. Jag har tidigare hävdat det nödvändiga i att politiken står över ekonomin och det kan vara värt att poängtera en gång till.

Sen följde ett antal värden av mer principiell natur där jag helt kan hålla med om att de är värda att försvara men där jag inte kan se att de är speciellt svenska utan snarare en del av vår europeiska, på sekulariserad kristendom byggda värdegemenskap. Signaturen @Hellpella ville bevara min rättighet att förlöjliga ett lands traditioner och jag håller med, visst är detta något värt att försvara även om jag skulle kalla det en rätt snarare än en rättighet och vilja komplettera med ansvaret att inte missbruka den rätten i onödan. Sen följde en uppräkning av värden som ”demokratin, jämnställdheten, tilliten, yttrandefriheten”. Fortfarande allmänmänskliga och allmäneuropeiska värden som även i mitt tycke är värda att försvara gentemot alla dem som ifrågasätter dem. De därefter uppräknade värdena var kanske mer specifika för det svenska samhället: ”… lugnet, tryggheten, rimligheten, fliten, viljan att göra rätt för sig”. Jag kan inte riktigt avgöra om dessa värden verkligen genomsyrar hela det svenska samhället, inte heller om de är unika för just Sverige men för dem som upplever dessa värden som viktiga är de naturligtvis värda att försvara. Detta kräver en ganska djupgående samhällsanalys för att man ska komma till klarhet i vad det är som hotar dem, det är inte bara invandringen som är boven.

Efter detta började det dyka upp värden som mer än de hittills nämnda kan bli föremål för diskussion, som inte är självklara för alla, knappast ens för alla som är minst tredje generationens svenskar. ”Nationalstaten och demokratin Sverige”. Vilket Sverige? Den abstrakta idén Sverige? Abstraktionen den svenska staten? Sverige av i dag? Sverige av igår? Vems Sverige? Det var just den sortens allmänna, svepande formuleringar jag ville undvika med min fråga.

Därefter blir ringen av deltagare allt vidare och så även svaren:
Nu kommer värden som ”Vita människor”, ”En arisk stat” och mer i den stilen. Jag avstår från att gå i polemik, vi har inte en tillräckligt gemensam världsbild för att det ska vara meningsfullt.

Så invektiven. ”Dra härifrån, du är inte välkommen!”. Så mycket för den svenska yttrandefriheten. ”Är du globalist?” frågar en. Är detta ett skällsord? Svaret är ”Ja, jag betraktar mig som globalist i många avseenden.” Jag delar många av de västerländska värden som ingår till exempel i FNs deklaration om mänskliga rättigheter och är beredd att försvara dem i samtal och diskussioner, genom demonstrationer och om det behövs genom civil ohörsamhet.

Och så har vi demoniseringarna:
”Vi vill slippa könsstympning”. Vem vill inte det. Jag antar att den som säger detta även aktivt stöder och kanske rentav aktivt deltar i arbetet för att stoppa könsstympningen i hela världen. Det finns många organisationer, även muslimska, som arbetar med detta.
”Vi vill slippa det ena och det andra …”, och detta ena och andra tillskrivs genomgående muslimer och islam. Jag kan inte omfatta så svepande generaliseringar, men i den mån detta som man här pekar på verkligen förekommer och kan tillskrivas ”invandrare” så ska invandrare naturligtvis behandlas som vilka brottslingar som helst. Svensk lag tillämpas i Sverige och gäller alla som bor och vistas här och det är polisens sak att beivra brott och upprätthålla rättsstaten.

Min hela avsikt med detta mitt kvitter var att uppmana alla att stå upp och kämpa för och försvara de värden de håller högt. Vi måste alla försvara våra värderingar, försvara dem med de medel som står oss till buds i den svenska demokratin med dess breda yttrandefrihet.
Vi måste samtala med varandra men även med dem som tycker annorlunda. I bästa fall kan man då närma sig varandra men man ser åtminstone vad man är oense om och kan kanske fortsätta samtalet. Ingenting blir bättre av att man slänger invektiv på varandra.

Det må vara mitt credo för den här gången.

Efter den första valomgången i det franska presidentvalet skrev jag på twitter om den nya axeln öppenhet-slutenhet som uppenbarligen kommer att prägla den andra, avgörande valomgången när valet står mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron . Jag skrev också att jag beklagar att vänstern, både den franska och den svenska, inte ser öppenhet som en politisk vänsterlinje utan drömmer sig tillbaka till en tid av välfärd inom nationalstatens gränser. Jag ska här göra ett försök att klargöra min ståndpunkt.

I början av förra seklet var arbetarrörelsen självklart internationalistisk; man menade att åtminstone den europeiska arbetarklassen hade mer gemensamt över gränserna i kampen mot den ekonomiska makten och dess förlängning, staten, än vad arbetarna hade med sin respektive nationella statsmakt. Den illusionen bleknade bort när första världskriget bröt ut och arbetarna slöt upp bakom sina respektive kejsare och kungligheter i deras kamp om makt och prestige. Sen dess har gränserna hållits heliga, även kapitalisterna har ansetts främja den egna nationens välstånd och kampen har förts politiskt för att bygga välfärdssystem inom nationalstatens ramar. ”Arbetarklassens kampenhet” identifierades med hotet från den sovjetiska ”internationalismen” och hölls därför tillbaka med alla medel.

I dag är situationen en annan. Hotet från Sovjetunionens och Kominterns uttalade och målmedvetna kamp för världsrevolutionen finns inte längre. De nationella kapitalisterna, sådana som tidigare generationers Wallenbergare, är inte längre i sin verksamhet begränsade till nationalstaten, den ekonomiska spelplanen har blivit global. Därmed befinner sig den ekonomiska makten långt utanför nationalstatens gränser och inflytanden. De nationella välfärdssystemen urholkas och monteras ner ett efter ett inför trycket från den globala vinstmaximeringsekonomin. Vänsterns patetiska försök att bromsa utvecklingen och hålla liv i de nationella välfärdssystemen har fått vänstern att framstå som kraftlös och utan alternativ i dagens internationella samhälle. Den frustration som människor upplever när fabriker läggs ner och produktionen flyttas till låglöneländer och den ekonomiska makten och profiterna flyttar till skatteparadis någonstans långt borta och som borde ha fångats upp av en vänster med visioner om ett bättre samhälle har i stället fångats upp av inskränkta, nationalistiska rörelser. Allt skylls på invandrare och öppna gränser eller på de politiska eliterna trots att dessa i själva verket saknar egentlig makt när vreden i stället borde riktas mot den lilla procent som har den verkliga makten i dagens globala ekonomi.

Jag tycker det är skrämmande när svenska arbetare skanderar ”åk hem!” åt polska arbetare i Sverige i stället för att göra gemensam sak med dem och kräva att utländska arbetare ska ha samma villkor som de som de svenska arbetarna kämpat sig till.

Jag tycker det är skrämmande när svensk vänster förespråkar ett svensk utträde ur EU och lyckades förhindra att Sverige gick med i euro-samarbetet i stället för att arbeta politiskt för att förändra och förnya samarbetet inom EU.

Jag tycker det är skrämmande när svensk arbetarrörelse och svensk vänster inte vågar ta strid med vinstmaximerarna och pröva sig fram med alternativa företagsformer och nya, generella välfärdssystem där människor direkt kan tillgodogöra sig värdet av det de producerar, individuellt eller tillsammans, i stället för att skicka ”överskottet” till fickorna på några få.

Därför tycker jag det är tragiskt när en del av dem som kallar sig vänster gör gemensam sak med Marine Le Pen och hennes anhang.

I en twittertråd <https://twitter.com/mkliae/status/733926715483926532> blev jag ombedd att förtydliga mig och lovade återkomma här eftersom twitterutrymmet är för begränsat. Det handlade bland annat om skillnaden mellan företag och människor, och jag utbrast ”tänk om det vore så väl att företaget var de som jobbar där, inte de som lånade ut pengarna.”

Vi har en företagsform som praktiskt taget helt dominerar i vårt näringsliv – aktiebolaget – och en lag som ska trygga aktieägarnas intressen. Företagens ledning består av en VD som utses och är ansvarig inför styrelsen som i sin tur utses och är ansvarig inför aktieägarna, det vill säga de som lånat ut pengarna. Enligt den svenska aktiebolagslagen är det företagsledningens uppgift att tillgodose aktieägarnas intresse av maximal avkastning på insatt kapital. Andra intressenters berättigade intressen måste alltid komma i andra hand i den mån de överhuvudtaget får beaktas, trots att OECD, IMF och andra internationella finansiella institutioner i dag menar att företagande är en samhällelig verksamhet som bör beakta andra intressenter än aktieägarna. Sådana intressenter (på engelska: stakeholders) som direkt eller indirekt berörs av ett företags verksamhet är till exempel de anställda, det omgivande samhället, övriga långivare, kunder och leverantörer för att nämna de viktigaste. Att aktiebolagslagen så ensidigt bara beaktar aktieägarnas intresse kan vara en historisk kvarleva från en situation när kapital var en bristvara och det gällde att locka investerare. I dag tycks det finnas gott om pengar i omlopp, jag får varje dag en handfull mer eller mindre seriösa låne-erbjudanden. I dag är problemet snarare att kapitalet håller sig till den finansiella sektorn, vinsterna i spekulationsekonomin är betydligt större än vad man kan förvänta sig inom reell produktion av varor och tjänster. I den finansiella sektorn köper och säljer man värden som redan finns, fastigheter, aktier, optioner och allehanda derivat, i stället för att investera i produktion av nya värden. Därmed sviker finanssektorn sin egentliga samhällsuppgift, att förmedla investeringskapital till produktionssektorn, och vi får stagnation.Ett ”moment 22” i sammanhanget är att en stor del av de institutionella aktieägarna förvaltar allas våra pensionspengar. Vi borde egentligen kunna föreskriva att våra pengar ska användas produktivt och inte till ren spekulation.

Våra företagsformer och vår företagskultur är inte de enda möjliga. Man kan tänka sig icke vinstdrivande aktiebolag, olika former av kooperativ och mycket annat. I boken ”Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati” av Bo Rothstein m fl diskuteras företag ägda av de anställda, hur dessa kan utformas, vilka problem som kan finnas och vilka fördelar det kan innebära. Då tänker man sig en modell där de anställda äger företagen och lånar in erforderligt kapital på fasta villkor, eventuella överskott efter löner och kapitalkostnader återinvesteras i verksamheten. Sådana företag finns och kan vara nog så framgångsrika, dock är de förhållandevis ovanliga i Sverige. I sådana företag kan man identifiera företaget med de anställda men inte i dagens aktiebolag där de anställda endast ses som en rörlig kostnad och som en intressentgrupp som kommer förhållandevis lågt ner i intressenthierarkin.

För något år sedan såg jag ett fascinerande reportage på TV. Det handlade om en nationalpark någonstans i södra Afrika. Viltvårdarna i parken hade börjat hitta massakrerade noshörningar ute i markerna, något som vållade dem ett betydande huvudbry; noshörningar har inga naturliga fiender och de påträffade kadavren hade fortfarande sina horn i behåll vilket uteslöt mänskliga tjuvjägare. En intensiv bevakning sattes in för att klargöra vad som låg bakom övergreppen på noshörningarna.

Det visade sig att de skyldiga var en flock unga elefanthannar, en flock ’värstingar’ skulle man kunna säga, som systematiskt, i grupp, massakrerade noshörningar närhelst de träffade på dem.

Nationalparksreservatet var inte en naturlig hemvist för elefanterna, de unga elefanter som fanns där var ditflyttade som små från andra reservat där de blivit föräldralösa – ensamkommande flyktingbarn skulle man kunna säga – för att man ville skapa en elefantstam även i det aktuella reservatet.

Den intrikata frågan var hur man skulle kunna bryta elefantvärstingarnas destruktiva mönster.

Under diskussionerna i viltvårdargruppen kom ett psykologiskt förslag upp. Man resonerade att eftersom de unga elefanterna hel saknade vuxna förebilder så visste de inte hur en elefant skulle bete sig, de var helt enkelt förvirrade i sin elefantroll. På försök förflyttade man en större grupp vuxna elefanter till reservatet. Vad hände? Jo, efter ett tag upphörde övergreppen mot noshörningar, elefantungdomarna hade lärt sig hur vuxna elefanter beter sig.

Vad vill jag säga med detta?

Just nu diskuteras flitigt både i press och på sociala media frågan om unga flickors utsatthet i folksamlingar, på festivaler och under offentligt firande på till exempel en nyårsnatt. Grupper av unga män antastar flickorna, begår både sexuella övergrepp och rånar dem. Den heta potatisen i diskussionen – elefanten i glasbutiken – är om detta enbart handlar om kön – män är sexuellt aggressiva – eller om det kan finnas andra förklaringsmodeller också. Man antyder, eller det framgår mellan raderna, att en del av de gäng som begår dessa övergrepp består av ensamkommande flyktingpojkar från vissa kulturer, men ingen vill uttala detta högt eftersom det skulle gynna de främlingsfientliga och kunna tolkas som ett utslag av rasism. Jag tror att en sådan försiktigheten motverkar sitt eget syfte.

Om man blundar för att verkligheten har många ansikten och försöker smeta ut ansvaret i en jämn smet – alla män är lika goda kålsupare – så försämrar man möjligheterna att hitta fungerande lösningar.

Ett stort antal unga män kommer till Europa från länder och kulturer där de aldrig har sett obeslöjade kvinnor, kvinnor som ensamma rör sig i det offentliga rummet, lätt klädda kvinnor som roar sig och dansar fritt och ohämmat bland obekanta män. Ynglingar från kulturer där en skymt av en kvinnlig hårlock uppfattas som en sexuell invit och förväntas göra den manliga betraktaren så sexuellt upphetsad att han får svårt att behärska sig. Män från kulturer där man betraktar en kvinna utan slöja som en fallen kvinna och därmed som ett lovligt sexuellt byte. Det är inte konstigt om dessa unga män blir förvirrade och inte vet hur man förväntas bete sig här, i synnerhet som vi ofta säger en sak men gör något helt annat.

Det är inte så länge sen som även vi tolkade in sexuella inviter i hur kvinnor klädde sig; fortfarande tycks vissa domare ha svårt att ta till sig att en kvinnas klädsel inte skall ha någon relevans vid bedömning i våldtäktsmål.

Jag tror att vi måste hitta sätt att hjälpa dessa unga män från andra kulturer att komma över sin normförvirring.

Här i vår kultur råder kvinnofrid sedan många hundra år tillbaka – åtminstone i princip. Dessa våra traditionella värderingar behöver alla ta till sig som vill leva bland oss. Då gäller det att hitta auktoriteter som kan förmedla dessa våra värderingar till dem som kommer hit. Jag tror att sådana vuxna förebilder kan finnas bland välintegrerade – ”försvenskade” – vuxna från de ensamkommande barnens hemländer. Vad vi svenskar säger har sannolikt inte alls samma effekt. Men det gäller då också att se att detta är ett problem som kräver en lösning.