DN Kultur hade nyligen en artikelserie om Kroppen.
Jag försökte få en kompletterande egen artikel publicerad men de besvarade inte ens mitt mail. Därför publicerar jag den här i kategorin essäer.
Min artikeln finns att läsa här: http://kurten.se/rabbe/essa/kroppen-bade-objekt-och-subjekt/
Vad gör man ensam hemma en helg, vad finns där som bara kan bli gjort när lägenheten är tom?
Jo – man städar.
Eller rättare sagt man sorterar papper. Det innebär att man sprider alla sina obestämbara pappershögar plus pappershavet på skrivbordet ut över lägenheten, över alla bordsytor, alla stolsitsar och när dessa tar slut över alla golv. Därefter vidtar själva sorteringen.
Och eftersom detta arbete bara kan utföras vid de sällsynta tillfällen när man är ensam hemma och har ett hav av tid så finns det mycket att sortera, flera års avlagringar, Ska jag vara ärlig så ligger väl det mesta osorterat ända sen flytten, många osorterade pappershögar följde med av bara farten,
När jag för länge sen var anställd brukade jag sortera papper och rensa mitt skrivbord två gånger varje år, till jul och inför sommarsemestern. Då lämnade jag kontoret med ett rent skrivbord som gjorde det till en fröjd att återvända. Elaka arbetskamrater kunde ibland hota med att komma in och ta en bild av mitt skrivbord varje dag, eller åtminstone varje vecka, för att få en bild av hur snabbt förfallet satte in och skrivbordet återgick till det normala. Jag brukade försvara mig med att det inte handlade om förfall, det handlade om mitt sätt att organisera omgivningen eftersom jag framför allt minns i kroppen var saker finns.
Det kunde hända att någon av mina kolleger kom in och frågade efter ett visst papper. På ett ögonblick kunde jag sträcka ut handen mot ”högarna” till vänster, bläddra igenom högarna ner till lagret ”för två månader sen ungefär”, dra fram det efterfrågade papperet och triumferande räcka fram det med den retoriska frågan: ”Var det det här du ville ha?” Det hände åtminstone en gång under mina femton år som anställd.
Att sortera papper är en intressant process.
Vissa människor med ett välsorterat huvud och en förmåga att organisera omgivningen efter sin inre struktur stöter aldrig på problemet att behöva sortera papper, deras papper finns redan prydligt instoppade i rätt pärmar. Någon gång kan det hända att de av tidsbrist inte hunnit med – det tar nämligen tid att stoppa ett papper i en pärm – men då vet de redan i alla fall precis i vilken pärm ett visst papper skall föras in.
Sådan är inte jag.
När alla pappershögar är utspridda och lägenheten ser ut som en strand efter en storm och ett skeppsbrott med vrakdelar slumpvis utspridda över stranden dyker jag ner i pappershavet och börjar se vad som finns, och var. Sätter mig, plockar upp ett papper någonstans, ser vad det innehåller och vilka övriga papper det kan höra ihop med. Placerar det i en ny hög någonstans där det finns plats. Plockar upp fler papper – samma procedur. Ibland fastnar jag och blir sittande och läser igenom något papper som påminner mig om intressanta tankar som jag någon gång tänkt eller haft för avsikt att tänka. Så går tiden. Nya högar växer, en ny ordning växer fram ur kaoset. I mitt huvud utkristalliserar sig vissa generella kategorier, mentala etiketter för de nya högarna. ”Att göra”, ”att veta”, ”bra att ha någon gång”, ”att kastas”. Så formar sig ett kosmos i mitt huvud och samma gång över högarna på golvet.
Slutligen återstår bara att hitta plats för alla de nya högarna. Inte uttänkta, logiska platser, då hittar man aldrig tillbaka till någonting. Det finns så många sätt att logiskt resonera sig fram till bra ställen att man aldrig tänker sig fram på samma sät en gång till. I stället är det kroppen och tillgängligheten som ska få bestämma. Angelägna och brådskande papper ska ligga inom armlängds avstånd, Mindre angelägna pappershögar i vidgande cirklar.
Så har jag till slut skapat mig min värld för en tid framåt. Jag har i huvudet en minnesbild av vad som finns samlat i mina pappershögar, en minnesbild som kommer att förbli aktuell en tid framåt. Jag har en känsla av vilka högar jag behöver ta itu med, de som ligger lättillgängligt och synligt i närheten, Vissa högar är å andra sidan bara arkiv, någon gång kan jag vilja se dem men då får jag plocka fram stegen för att kunna nå dem.
Jag sätter mig i min bekväma stol och ser mig omkring. Rummet är rensat och ser ut som före helgen. Min arbetshörna ser städad ut.
Nu kan hon komma hem. Helgen har varit till nytta, det ska bli skönt att inte längre vara ensam hemma.
Jag sitter här i mitt nya hemland Sverige på Finlands självständighetsdag den sjätte december 2021 och försöker sätta ord på mina känslor för landet jag kommer ifrån, ge en bild av mina rötter. I mer än 50 år har jag bott här, vet egentligen mycket litet om dagens Finland; det har jag fått konstatera var gång min svenska hustru frågat: ”Hur är det i Finland då?” när jag kritiserat något svenskt fenomen. Mitt Finland är 40-talets, 50-talets och 60-talets Finland. Därefter har jag bara försökt hänga med i vad som händer så att säga från sidan. Samtidigt har jag sett att min finländska identitet fortfarande lever, att mina finska rötter behåller sitt grepp.
En gång, under en begränsad period när jag bott här i sådär tio år, funderade jag allvarligt på att flytta tillbaka. Jag saknade den finska populärmusikens vemodiga tongångar. Jag försvarade de finska stängda gränserna med historiska förklaringar. Jag frossade i Vesa- Matti Loiris insjungningar av Eino Leinos texter och kände att jag inte ville bo här bland dessa historielösa och ytliga svenskar som inte förstod att livet i grund och botten är tragiskt.
Nåväl, det gick över. Jag blev kvar här; mina barn fanns ju här, de som blivit så försvenskade att de till och med höll på Sverige när det var ishockey mellan Finland och Sverige. Jag insåg att en återflytt var omöjlig, även jag hade försvenskats, gamla klasskamrater kunde skrattande påpeka att jag blivit ”så vattusvensk” när vi någon gång träffades. Själv upplever jag det inte så.
I ett blogginlägg skrev jag en gång att ”jag inte är svensk” och aldrig kommer att bli det. Fortfarande kan jag känna att kulturellt har jag mer gemensamt med finskspråkiga sverigefinländare än med sverigesvenskarna trots det gemensamma språket. Jag har aldrig känt mig bekväm i ”små grodorna” runt midsommarstången. Midsommar ska man fira vid en öppen eld på stranden av en insjö där man sjunger ”slumrande toner…”
Å andra sidan; det är en stor frihet att leva i ett land där man inte som barn blivit påtvingad alla kulturella ”måsten”. Man kan välja. Välja vad man vill ta till sig och göra till sitt och vad man kan lämna därhän. Välja vilka gliringar och påpekanden man kan låta passera och vilka underförstådda hierarkier man kan strunta i. Att flytta tillbaka skulle innebära att alla dessa sociala koder skulle träffa mig i ryggmärgen och jag skulle hamna i en konstant försvarsposition. Så det gäller att hålla nostalgin stången.
Så här på självständighetsdagen kan jag dock inte låta bli att skryta och känna mig stolt över mitt gamla hemland. När Finlands nuvarande ”läppstiftsregering” tillträdde var det med en oerhörd stolthet jag mottog nyheten. Jag har ibland retat mina svenska vänner och frågat när Sverige fick kvinnlig rösträtt. ”Sluta!”, ”Lägg av!” brukar jag få höra. Nu har i alla fall även Sverige fått en kvinnlig statsminister. Det var sannerligen på tiden, så det jämnar väl ut sig så småningom.
En annan sak jag har känt mig stolt över är de finska politikerna förmåga att förhandla och öppet kompromissa. Den frågan har blivit särskilt aktuellt efter det senaste valet i Sverige när den sittande regeringen (i praktiken statsministern) för första gången var tvungen att ställa sina platser till förfogande. En total kalabalik utbröt. Det handlade om vem, om vilken partiledare som kunde förväntas bli godkänd av riksdagen, det vill säga inte få en majoritet emot sig. Knappt ett ord under den halvårslånga processen handlade om vilken politik den nya regeringen skulle föra. De godkända partierna fick i princip en öppen fullmakt att under den valda statsministerns ledning föra sin egen politik.
Jag jämför med proceduren i Finland. Som jag kommer ihåg det är (var?) praxis där helt annorlunda. För det första är det självklart att regeringen ställer sina platser till förfogande efter ett riksdagsval. Detta var något helt nytt i Sverige vid senaste val vilket betydde att ingen riktigt visste hur det skulle gå till, särskilt som riksdagens parlamentariska sammansättning var så spretig. Nästa steg i regeringsbildningen i Finland är att partierna under ledning av en utsedd sonderingsman för fram sina villkor för att sitta med och ta ansvar i en regering. Det handlar om vilka frågor de prioriterar och vilka lösningar de lovat sina väljare. Det handlar också om vilka ministerposter de önskar sig. Ur den processen utkristalliseras en bild av vilka partier som kan tänka sig att samarbeta och vilka frågor de i så fall vill ta med sig in i regeringsprogrammet. Därefter får en politiker, inte nödvändigtvis en partiledare, i uppdrag att sy ihop en regering och ett program som den nya regeringen ska förverkliga under den kommande mandatperioden.
Jag måste säga att jag tycker att den finska modellen är både effektivare och mer demokratisk än den svenska. Svenska politiker kunde gott göra en studieresa till Finland och fråga hur den finska systemet egentligen fungerar. Men det skulle innebära ett erkännande av att Sverige inte alltid är bäst. Så låt oss lämna den politiska kulturen.
En annan sak jag många gånger känt mig stolt över när jag tänkt på hur Finland fungerar är den finska mångkulturen.
Finland har alltsedan sin tillkomst två grundlagsfästa nationalspråk – numera efter inträdet i EU torde de vara ännu fler. Visst har där periodvis funnits hätska motsättningar mellan språkgrupperna och fortfarande gnisslar det kring tvånget att lära sig ”det andra inhemska” men man skjuter inte på varann över språkgränsen vilket förekommit i andra länder, nu senast i Balkankriget.
Finland kristnades från två håll, från öst och från väst, och har därför i alla tider haft två varianter av kristendom som statsreligion. Efter religionsfrihetens införande har antalet varianter ytterligare utökats både med kristna rörelser och med icke kristna. Men inga regelrätta religionskrig har förekommit, man skjuter inte på varann. Även detta är något Finland utan att skämmas borde gå ut i världen och visa att fredlig samlevnad är möjlig både över språkgränser och mellan religiösa riktningar.
Nu hör det inte riktigt till den finska kynnet att tala om hur bra man är, om det inte handlar om idrott förstås eller i värsta fall om krig, att döma av nedanstående kända citat vid senaste krigsslut:
”Socialistiska rådsrepublikernas förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa.” (Väinö Linna)
Sen kan jag ju inte, i min lovsång till Finland och det finska, låta bli att föra fram den finska kvinnan. Finland har en uråldrig tradition av starka kvinnor som håller ihop samhället och bär upp världen. Det handlar inte bara om tiden efter andra världskriget när kvinnorna visat att samhället fungerade även när männen i flera år låg vid fronten. Traditionen går tillbaka till det gamla samhället. Kvinnorna steg upp och såg till att korna blev mjölkade. Kvinnorna höll elden vid liv i spisen och höll familjen med mat. Männen var långa perioder ute och högg skog, kolade, sysslade med manliga sysslor utanför hemmet. Jag minns när jag i slutet av 60-talet flyttade till Sverige hur förvånad jag blev över att man ordnade kvinnomässor med rubriken ”Kvinnor kan!” Varför sätter man en självklarhet som rubrik på en mässa, undrade jag. Först efteråt förstod jag att för mig med min finländska bakgrund var det en självklarhet att kvinnor kan, lika självklart var det inte alls för svenska kvinnor.
Ibland får man för sig att Finland lider av någon sorts identitetskris. Man skriker med hög röst att Finland minsann hör till Västeuropa, att Finland är en västerländsk demokrati. Med medlemskapet i EU har den västliga identiteten förstärkts och man behöver inte längre ta till brösttoner. Men man tycks på alla sätt vilja glömma att Finland under ett sekel var ett lydrike under den ryska tsaren. Jag förstår inte varför detta är viktigt. Samtidigt vill man ju i Finland inte riktigt erkänna att man tillhört Sverige heller och att även detta är en del av landets kulturella rötter.
Låt oss en gång för alla slå fast att Finland har sina rötter både i öst och i väst och att detta är en tillgång, inte en belastning. Visst fick landet en del stryk under kalla kriget och Kekkonen-eran. I resten av västvärlden talades det föraktfullt om ”finlandisering” och Finland pikades för att man där inte förde en konfrontativ politik gentemot den stora grannen. Det hade man gjort på trettiotalet och det ledde till två krig. Så man lärde sig sin läxa och lyckades behålla en handlingsfrihet trots de ideologiska motsättningarna till grannen.
Nu är grannen en annan men skillnaden mellan Tsar-Ryssland, Sovjetunionen och dagens kapitalistiska Ryssland är kanske inte så överhövan stor. Grannen i öster är fortfarande stor och håller för närvarande på att glida allt längre bort från resten av vår del av Europa och världen. Kanhända har Finland en uppgift att med sin erfarenhet av att handskas med ryssarna under både krigiska och fredliga former fungera som en bro mellan Europas två delar som nu likt två jättelika isberg glider allt längre från varandra.
Med den förhoppningen vill jag sända en hälsning och tända ett ljus i fönstret för mitt gamla hemland på självständighetsdagen 2021.
Jag har under den senaste tiden glott en del på TV och sett några av Belinda O:s program ”Från Savann till Tinder” och även Anders H:s program om hjärnan. I vardera programserien hänvisas till utvecklingsläran och till hur evolutionen under vår långa förhistoria premierat vissa egenskaper och därmed skapat människan till den hon är i dag. Det som slagit mig i programmen är hur evolutionen så ensidigt betraktats ur ett manligt perspektiv.
Min hustru som är norrifrån säger att i hennes familj gjorde åtminstone hennes pappa en indelning av mänskligheten i ”kaer” och ”mänish”, en distinktion som vid närmare eftertanke kanske inte är så tokig. Det som genetiskt skiljer män från resten av mänskligheten är att män har en Y-kromosom i stället för en andra X-kromosom. Alla människor har minst en X-kromosom och ärver dessutom cellens hela biokemiska fabrik – mitokondrier och vad allt de nu heter – på kvinnolinjen från moderns äggceller. Kvinnor har alltså två X-kromosomer och är alltså dubbelt mänskliga jämfört med männen, undantagen, som har sin futtiga lilla Y-kromosom som definierar det som är annorlunda.
Enligt utvecklingsläran premierar evolutionen sådana ärftliga egenskaper som hänger ihop med förmågan att i en viss ekologisk nisch producera en större mängd fruktsam avkomma än genomsnittet. Den i det sammanhanget mest intressanta frågan måste ju då vara vilka mänskliga egenskaper hos kvinnorna som premierats, det vill säga som mest gynnat stora, överlevande barnkullar och som därmed kommit att bli bestämmande för vad en människa är.
Sett ur den synvinkeln måste en av de viktigaste mänskliga/kvinnliga egenskaperna vara förmågan till empati. Eftersom kvinnan i sin funktion som däggdjurshona är livsviktig för det lilla spädbarnet med sin förmåga att ge barnet näring under den första tiden måste kvinnan kunna lyssna till och tolka barnets signaler långt innan barnet kan formulera sig generellt begripligt. Kvinnorna måste också kunna samarbeta med sina likar i kvinnokollektiv, en ensam moder med ett antal spädbarn hade varit alldeles för sårbar om hon inte haft ett fungerande nätverk av andra kvinnor omkring sig som vid behov kunde avlasta henne i ansvaret för barnen. Även förmågan att kunna tillgodogöra sig tidigare kvinnogenerationers erfarenheter och föra vidare den ackumulerade kulturella traditionen från generation till generation har sannolikt haft ett evolutionärt mervärde. Än i dag talar man om hur kulturtanterna bär upp hela vår kulturella civilisation.
Det sägs att de djurarter som har stora hjärnor i förhållande till kroppsvikten är de djurarter som lever tillsammans i små grupper där den individuella, sociala interaktionen är viktig. En stor och komplicerad hjärna behövs för att kunna känna igen olika individer och också för att kunna avläsa humör och avsikter hos de övriga flockmedlemmarna. Förutom i det sociala samspelet med barn och andra kvinnor har kvinnorna även behövt sin empatiska förmåga för att kunna hantera de sociala kontakterna med männen/hanarna i flocken. Ibland kom männen hem från en lyckad jakt, kåta och blodtörstiga, fyllda av testosteron och adrenalin, och kvinnan har måst lära sig att avbryta berusningen och ta ner dem på jorden på ett godtagbart sätt. Ibland hade jakten inte varit så lyckad och männen kom tillbaka uttröttade och besvikna och behövde tas om hand på ett helt annat sätt. Kvinnor som behärskat detta har haft framgång under evolutionen och kunnat föra vidare sina anlag i den mänskliga genpoolen.
Dessutom behövde kvinnorna under samlarstadiet kunna tänka långsiktigt. De behövde hitta tillbaka till de platser där de tidigare år hittat ätbara växter och rötter och så småningom till och med sått frön för att ha mat ett annat år. Att hitta tillbaka efter ett års strövtåg var sannolikt en mycket viktigare egenskap än förmågan att rotera Rubiks kub i huvudet.
Jag tycker att det är dags att inse att alla dessa manliga verksamheter som vi värdesätter så högt, det abstrakta tänkandet, behovet att hitta på förklaringar, bygga modeller av verkligheten att leka med i tanken, i själva verket är oavsiktliga bieffekter av männens outnyttjade överskott av hjärnkapacitet. Litet i stil med påfågelhannens stjärtfjäderskrud som skall göra honom attraktiv och utvald av någon av påfågelhonorna. Tyvärr har vi män avlägsnat oss så långt från kvinnornas sant mänskliga intressen att kvinnorna inte ens är intresserade av vem som formulerade den vackraste teorin i fysiken.
Det finns ingen anledning för er kvinnor att krampaktigt försöka efterlikna männen. Forma era söner till att bli mer mänskliga i stället.
Publicerat på Facebook 2021-01-09
Läser Nina Björks ”om man älskar frihet”. I de två första kapitlen smular hon sönder både de ’moraliska’ och de ’ekonomiska’ argumenten för ojämlikhet med ett knivskarpt logiskt resonemang. Jag förstår till fullo varför ingen på allvar tycks vilja ge sig in i en diskussion med henne, hon har logiken helt på sin sida. I det tredje kapitlet kommer hon fram till hotet mot demokratin när politiken ’för det allmänna bästa’ måste underordnas ekonomin.
Fortsättning på Facebook 2021-04-11
Fortsätter att läsa Nina Björks uppgörelse med liberalismen. I kapitel 4 skriver hon om ”Från klitoris till moral. Om människans natur”. Med sitt strängt logiska sätt att resonera gör hon upp med den moderna idealistiska villfarelse som rotat sig i både vänsterns och högerns världsbild; att någon objektiv verklighet inte finns annat än i våra huvuden, att språket bestämmer verkligheten och inte tvärtom. Som en övertygad materialist hävdar hon övertygande att människan som biologisk varelse har vissa ofrånkomliga behov. Hon behöver bland annat föda för att överhuvudtaget kunna överleva. Viljan att överleva delar hon med resten av levande organismer kan man tillägga. Ur detta härleder hon till och med ett moraliskt imperativ; att arbeta för att människor ska ha tillgång till mat och kunna föda sig är moraliskt gott, inte ett övergrepp eller exempel på förmynderi. Människor behöver mat för att överleva; att påstå att människor kanske har andra preferenser och att man därför inte ska påtvinga dem föda är bara ett försök som vissa liberala teoretiker tillåter sig för att slippa ta ett moraliskt ansvar. Till föreställningen om en objektiv verklighet som är oberoende av oss och som vi kanske bara kan fatta till en del hör också att människan som biologisk varelse har vissa begränsningar – en ”essens” – som vi inte kan resonera bort. Här tar hon ställning i den infekterade frågan om könsbyte och protesterar mot nuvarande praxis där förpubertala barn som ”inte trivs i sin kropp” alltför lättvindigt sätts in i en oåterkallelig behandlingsprocess där puberteten blockeras – resultatet blir livslång sterilitet – och könshormon fördröjer utvecklingen av sekundära könsattribut vilket ska underlätta senare könskorrigerande operationer. Som sann vänsterskribent ställer Nina Björk frågan om var vänsterperspektivet finns i den voluntaristiska föreställningen att verkligheten kan förändras genom att man förändrar språket. Långt borta är Marx-citatet; ”Filosofer har på olika sätt försökt förklara världen men vad det gäller är att förändra den.”Facebook
.
När jag bläddrade bland gamla papper hittade jag följande julbetraktelse från 1968. Jag skrev den och vi publicerade den på anslagstavlorna på studentkåren vid Åbo Akademi på Lucia-dagen 1968 som en hälsning från Socialistiska Åbo-studenter (SÅS).
Den är fortfarande i viss mån aktuell.
Einar är min vän och trätobroder
vi lever i olika världar
det är därför vi träter
letar efter ord som kan överbrygga klyftan mellan våra världar.
Einars värld ÄR
min värld händer
Einars inleder boken TING med:
Inget liv ser tillbaka.
jag kan inte låta bli att svara;
Varje liv bär det som varit in i framtiden
Einar avslutar boken med:
Den stora vilan. Att sluta säga emot.
jag svarar:
Hoppas mina protester lever kvar och sprider sig i någon någonstans.
Mellan dessa två aforismer ligger 85 sidor tänkvärda Einar-tankar.
Här finns ett tänkande i koncentrerad form, värt att läsa, värt att försjunka i och meditera över, värt att protestera mot och kanske öka den egna förståelsen.
Här finns avståndstagandet från vänstern.
Einar skriver:
Arbetet försvinner med sin framgång. Det verkliga har ingen att tacka.
Här finns avståndstagandet från postmodernismen.
Einar skriver:
Det verkliga är ingen berättelse. Det verkliga manifesterar sig inte.
Försoningen saknar dramatik.
Här finns en verklighet som ÄR och är oberoende av att den som iakttar.
Einar skriver:
Tonen är absolut. Musiken föregår allt lyssnande.
Här finns kompromisslösheten:
Einar skriver:
Liv och död – ingenting är både och.
Jag kan bara säga: läs och begrunda.
/Rabbe
Har just läst Ulf Danielssons bok Världen själv. I radioprogrammet ’Filosofiska Rummet’ nyligen hörde jag honom säga: ”egentligen borde vi inte säga att vi HAR en kropp utan att vi ÄR en kropp”. Det gjorde att jag grep mig an boken med stor entusiasm. Äntligen någon som delade min syn på oss människor i världen – jag har länge försökt säga ”den här kroppen som är jag” utan att riktigt få något gensvar. Tyvärr får jag säga att boken delvis blev en besvikelse även om där finns mycket som jag gärna skulle diskutera vidare med författaren.
Vad som, särskilt i den första delen av boken, blev tröttsamt irriterande var författarens ständigt återkommande hänvisningar till att någon gud inte finns eller behövs för förståelsen av fysiken. Han gör sig alltför mycket till apologet och missionär för den ateism Humanisterna representerar. Hela frågeställningen tycks mig förlegad och inaktuell. Det hade räckt om författaren i en inledning en gång för alla hade deklarerat att han som naturvetare inte tyckte sig behöva Gud i sökandet efter förklaringsmodeller och i beskrivningen av universum och den fysikaliska verkligheten. Hypoteser om gud, om en intelligent skapare eller om gudomliga ingripanden ger ingen ökad förståelse av verkligheten, snarare tvärtom.
Jag delar Ulf Danielssons allmänna världsbild, den han efter filosofen Hilary Putnam kallar intern realism. Världen finns där ute, den existerar oberoende av oss, ja kanske inte helt oberoende eftersom vi är en del av den, men den finns, den är inte ett påhitt, inte en social konstruktion. Vi lär känna världen omkring oss genom egna och andras erfarenheter, Utforskandet börjar vi med direkt från födseln om inte rent av redan innan. Vi skapar oss modeller av världen som gör den begriplig och förutsägbar och som därmed gör det möjligt för oss att leva och klara oss i världen.
Vetenskapliga forskare gör samma sak med den skillnaden att de tränger mycket djupare och fångar in verkligheten mycket bredare. Inom vetenskapen formulerar man mer eller mindre allomfattande beskrivningar och modeller av verkligheten och gör sedan experiment för att få modellen verifierad eller falsifierad. Den vetenskapliga ”sanningen” vid varje tidpunkt bygger på all tidigare vetenskap, den förändras kontinuerligt, för det mesta i små, nästan omärkliga steg, ibland drastiskt när tidigare modeller måste förkastas och nya formuleras i vad som kallas paradigmskiften. Hela tiden handlar det om försök att beskriva verkligheten. Modellen, beskrivningen får inte blandas ihop med den verklighet som beskrivs. Här kan man i en viss mening tala om sociala konstruktioner. Vetenskapens sanningar är ju vad världens vetenskapsmän och kvinnor är överens om ger den bästa bild vi för tillfället har av hur världen fungerar.
Själv föreställer jag mig att verkligheten sker, att universum är en process i ständig förändring. Min föreställning går tillbaka på den antika grekiska filosofen Herakleitos som myntade begreppet ”allt flyter”. Jag tänker mig att denna process på ett abstrakt plan uppvisar regelbundenheter som vi kan upptäcka och beskriva med hjälp av tankemodeller som gör verkligheten förutsägbar. Våra modeller är alltid bara ”delsanningar”, vi kan aldrig göra anspråk på att med vår erfarenhet omfatta hela verkligheten. Vi är inneslutna i en liten del av den verklighet vi studerar, bosatta på en liten planet i ett litet solsystem i en avkrok av universum och utan överblick över helheten med alla dess detaljer. Dessutom med en tendens till hybris.
Ulf Danielsson är professor i teoretiskt fysik. I den rollen vill han gärna hävda att allt kan förklaras med fysik. Det ställningstagandet kan alltid diskuteras men antagligen har han rätt i princip. I praktiken kan det vara svårt att med hjälp av enbart elementarpartikelfysik formulera modeller för hur den specifika kombinationen av alla miljarder elementarpartiklar som ordnat in sig i en cell måste uppträda. Ulf Danielsson lyfter aldrig explicit i boken fram detta praktiska problem men han tangerar det i sin diskussion av fenomenet emergens. Han erkänner att det kan finnas en form av emergens – han kallar det ontologisk emergens – där lagarna för det emergenta fenomenet inte kan härledas ur lagarna för den underliggande elementarfysiken. Den komplexa helheten kan vara något mer än bara en godtycklig samling beståndsdelar. Med en annan terminologi kan man tala om olika former av reduktionism, stark eller svag. Stark reduktionism motsvarar då svag emergens, egenskaperna hos det emergenta fenomenet kan a priori härledas ur egenskaperna hos de ingående beståndsdelarna. Vid svag reduktionism kan funktionaliteten hos det emergenta fenomenet a posteriori förklaras med hjälp av de underliggande delarnas egenskaper i kombination med det unika sätt på vilket delarna är sammanfogade. En levande cell är ett typiskt exempel på ontologisk emergens och kan beskrivas med svag reduktionism. Uppenbarligen kan celler vara sammansatta på många olika sätt – det finns en mångfald av olika sorters levande celler. Hur en viss cell är sammansatt kan inte entydigt härledas ur egenskaperna för de ingående elementarpartiklarna eller ens atomerna. Delarna måste inte foga ihop sig på just det aktuella sättet. Cellernas uppbyggnad har stegvis selekterats fram under evolutionen ur alla möjliga slumpvisa sammansättningar.
Någonstans mellan raderna i Ulf Danielssons text lyser ett motstånd fram mot framför allt stark emergens. Det handlar om den sortens makroskopiska företeelser och ting som vi kommer i kontakt med i vardagslivet via våra vanliga sinnen, sådana som stolar och bord, böcker och maskiner, stora och små djur och framför allt andra människor. Då återkommer han till att egentligen är ju allt detta bara illusioner, samlingar av atomer som svävar omkring i ett stort tomrum. Han har svårt att frigöra sig från rollen som fysiker och från sitt fysikaliska universum. Allt är ju i princip fysik.
I en värld där allt är fysik och där även vi människor helt och fullt ingår i detta materiella universum – en världsbild jag själv delar – finns fortfarande vissa problem som fysiken har svårt att förklara. Medvetandet är ett sådant problem. Filosofer talar om the hard problem, det svåra problemet. Hur kan vi veta vad vi tänker, hur kan vi känna att vi är i en kropp, är en kropp? Vi är fortfarande fångna i en tradition av Cartesiansk dualism. Vi kan inte förstå hur tanken och kroppen kan växelverka och påverka varandra om de tillhör olika världar.
Descartes försökte resonera sig till vad han med säkerhet kunde veta. Han kom fram till att det enda han hade förstahandserfarenhet av var de egna tankarna. Detta formulerade han som känt i sentensen: ”Jag tänker – alltså finns jag till”. I den europeiska tanketraditionen från grekernas Platon över kristendomens Paulus ger tänkandet – medvetandet, själen – oss tillträde till en annan värld, den andliga världen. Tänkandet sker i en värld som inte begränsas av tid eller rum i motsats till den materiella, rumsliga världen där våra kroppar befinner sig. För att kunna hävda att vi är materiella varelser och att denna vår materialitet även inbegriper vårt inre liv, våra tankar och känslor, måste vi kunna förklara även medvetandets mekanismer fysikaliskt. Där är vi ännu inte.
En i mitt tycke oförtjänt förbisedd, amerikansk filosof, Susanne Langer, har gjort en ansats som kanske kan leda vidare. Hon ser sig som en biologins filosof och tar som sin uppgift att formulera ett språk och en terminologi som gör det möjligt för biologer att ställa relevanta frågor. Hon menar att utgångspunkten för forskning kring medvetandet kunde vara att ”vissa processer i en levande organism ’känns’ i någon mening i den organism där de sker”. Den formuleringen kunde utgöra ett slags medvetandets ”elementarfysik”. Redan encelliga varelser har ett informationsutbyte med omgivningen. De känner av sin omgivning, söker sig till näring, utsöndrar gifter för att försvara sig, stöter till och med ut celler som snyltar och inte bidrar till det gemensamma försvaret. Celler i symbiotiskt samarbete med granncellerna i en levande organism utväxlar information och vidarebefordrar signaler som egentligen är meningsfulla bara på makronivå: som styr granncellernas utveckling så att de passar in i sammanhanget; får organismen att undvika fara genom att förändra sin form och förorsaka rörelser på makronivå; förmedlar sinnesintryck.
Merleau-Ponty har gjort en intressant iakttagelse kring mänskligt medvetande. Det finns en viss sorts hjärnskador som gör att patienten inte kan peka ut föremål i rummet eller ens tala om var till exempel ett glas befinner sig. Ber man däremot patienten dricka eller ge över glaset kan han eller hon obehindrat gripa glaset på bordet och räcka över det eller själv ta en klunk. På samma sätt kan en sådan patient obehindrat sticka in nyckeln rätt i ett nyckelhål men inte tala om ifall nyckelhålet är vågrätt eller lodrätt.
Detta experiment visar att synintrycket någonstans i hjärnan dubblerar sig så att kopiorna tar olika vägar, en del passerar och tolkas i den del av hjärnan som kan känna av (och verbalisera) synintrycket, en annan del bearbetas i ett centrum som styr kroppsrörelser.
Om man lyckas lösa problemet med hur vi kan se när vi ser har man antagligen även lyckats lösa det mänskliga, högre medvetandets problem. Som jag ser det är mina tankar ”vad jag upplever när tankeprocesser pågår i mitt huvud och rapporteras till den del av hjärnan där processer känns”. Inte alla tankeprocesser sker under upplevelsens strålkastarbelysning. Jag kommer ihåg en episod när jag höll på med datorprogrammering. En hel fredag felsökte jag ett trilskande program utan att lyckas hitta buggen. Till slut gav jag upp och tog helg, gick på fest på kvällen och vaknade följande morgon med en påtaglig baksmälla. I det ögonblick jag vaknade visste jag plötsligt var felet fanns. När jag på måndag morgon testade så visade det sig att jag hade haft rätt. En räknare någonstans djupt inne i programlabyrinten låg ett steg fel. Programmet var stort och komplext, jag visste inte ens att jag hade programarkitekturen så in i minsta detalj klar för mig i huvudet.
Exemplet visar att inte allt som pågår i hjärnan passerar medvetandet. Man kan lösa problem medan man sover eftersom problemlösandet pågår i den materiella hjärnan som är en del av den materiella kroppen, inte i något slags högre andlig sfär som vi tappar kontakten med när vi sover.
Medvetandet omfattar inte bara våra tankar utan också ord, bilder, musik och vad nu tankarna kan bestå av. Till medvetandet hör även känslan av att vara en kropp. Vi känner av kroppens och kroppsdelarnas positioner. Vi kan – nästan – med slutna ögon föra samman händerna framför kroppen så att pekfingrarna möts. Vi känner av när någon del av kroppen inte mår bra, till exempel när vi har ett sår på huden som behöver särskild omvårdnad. Vi känner av kroppens allmäntillstånd: om vi är rädda, arga eller kanske rent av glada och lyckliga. Neurologen Damasio har påvisat att hjärnan bygger upp en materiell modell av kroppen och dess tillstånd. Vi har även börjat förstå det signalsystem som våra hormoner bildar. Hur dessa kemiska signaler omvandlas i upplevelser är fortfarande en del av medvetandets problem.
I ett sista kapitel i boken avfärdar Ulf Danielsson på ett ganska summariskt sätt begreppet fri vilja. Kapitlet har rubriken ”Det finns ingen fri vilja”. Här placerar författaren oreflekterat den fria viljan i den ”andliga sfären” och menar att talet om fri vilja är en relikt från Descartes dualism och därför inte hör hemma i en fysikalisk världsbild. Därmed undviker professor Danielsson helt och hållet problematiken kring begrepp som ansvar och agens som hela vår moraluppfattning och våra juridiska system bygger på.
Återigen vill jag hänvisa till Susanne Langer vars tankar i det tredelade verket ”Mind: an Essay on Human Feeling” inspirerat mig till följande resonemang.
En av hennes utgångspunkter är att levande varelsers handlingar – detta gäller främst högre stående djur – kan ses som en första orsak i en orsakskedja där det blir meningslöst att efterfråga orsaken till handlingen.
Inte allt djuriskt eller mänskligt beteende är handlingar, det kan också röra sig om rena reflexer som löses ut av händelser i omgivningen eller internt i kroppen. När en levande varelse handlar däremot har en handlingspotential byggts upp av en myriad enskilda, interna och externa impulser och nått den punkt där potentialen överskrider sitt tröskelvärde och handlingen utförs. Vi kan alltså säga att vi handlar som vi gör därför att vi är just den person vi är i ett specifikt tillstånd i ögonblicket och befinner oss i just den omgivande situation där vi befinner oss. ”Hade jag kunnat handla annorlunda?” kan man fråga sig och svaret är då ofta ”Ja, men då hade jag varit i ett annat tillstånd eller varit en annan i just det ögonblicket”. Det är när domstolen med stöd av medicinsk expertis svarar ”Nej!” på den frågan med hänvisning till sjukliga tvångsföreställningar eller andra skador hos gärningsmannen som domstolen befriar gärningsmannen från ansvar och dömer till psykiatrisk vård.
Ett exempel kan klargöra resonemanget. Vi tänker oss två män som inbegripna i ett slagsmål. Slutet blir att den ena av männen knivskadar den andra till döds. I kampens hetta, i den stigande ilskan och flödet av adrenalin kan den utlösande faktorn vara förövarens tanke: ”jag ska döda dig!” Därmed bli dråpet utfört och mannen döms som ansvarig. En annan man i motsvarande situation, i ett liknande gräl, kanske en gång i ungdomen tänkte tanken ”jag är inte en som dödar”. Den tanken satte spår i hans självuppfattning och höjde tröskeln så att han i det avgörande ögonblicket avhåller sig från det dödande hugget. För båda är valet av handling ett utslag av den specifika personligheten.
Detta är den sortens resonemang som vi måste föra när vi diskuterar fria val i en värld av materiella, moraliska varelser. Deterministiska resonemang kring orsak och verkan blir meningslösa när orsakerna är tillräckligt multifaktoriella. ”Är det den första eller den sista droppen som får ett vattenspann att svämma över?”
Dessutom måste man konstatera att de flesta val som sker i den här ”kroppen som är jag” sker utan att passera medvetandet. Även de valen är jag ansvarig för. Det är vad jag gör som visar vad jag verkligen vill i min fria vilja, inte vad jag tror att jag borde vilja.
Jag skulle väldigt gärna fortsätta en diskussion med Ulf Danielsson kring den frågan.
I början av 80-talet hade jag ett sabbatsår och skrev en roman. Den blev inte utgiven, jag behärskade inte hantverket. En av de centrala frågeställningarna i romanen är fortfarande högaktuell nämligen frågan om avlyssning.
Texten skrevs alltså långt före mobiltelefonernas tid, ja till och med före persondatorerna intåg på marknaden. Inte ens de mest framsynta och etablerade SF-författarna hade då förutsett den utveckling som skulle komma att ske bara några år senare när datorer dök upp på var mans skrivbord på alla kontor. Avlyssningsproblematiken begränsade sig då till avlyssning av telefonsamtal.
Min roman var en framtidsvision. Den utspelade sig i ett Sverige en generation efter kapitalismens kollaps och en genomgripande samhällsomvandling. Kvarteret var där den nya, lokala ”byn” och garanten för lokal demokrati. I denna värld vill min protagonist uppfinna ett telefonnät som inte ska gå att avlyssna. Övervakning och kontroll kunde vara ett samhällsproblem även i detta nya samhälle.
Inspirerad av Arpanet – den militära föregångaren till Internet – som konstruerades för att kunna överleva även en begränsad kärnvapenattack lät jag min huvudperson konstruera en nätarkitektur utan kopplingscentraler eller ”motorvägar”. Alla samtal skulle söka sig en slumpvis väg genom nätet med hjälp av lokala vägval i nätets knutpunkter. Därmed skulle det vara omöjligt att veta vilken väg ett visst samtal skulle ta och var man alltså skulle koppla in en avlyssningsutrustning. Även i mitt utopiska, i det närmaste anarkistiska samhälle finns då krafter som till varje pris vill bevara ”överhetens” möjlighet till bevakning och kontroll.
Problematiken är fortfarande högaktuell. I dagarna har Edward Snowdens självbiografi ”I allmänhetens tjänst” utkommit på närmare trettio språk världen över. Edward Snowden är den man som 2013 avslöjade hur allomfattande den amerikanska avlyssningen av all världens datatrafik verkligen är. Han lever i exil i Moskva efter sina avslöjanden. Den amerikanska staten har enligt uppgift stämt honom när hans bok nu kommit ut för att han inte underställt texten en granskning och godkännande av den amerikanska underrättelsetjänsten.
Jag ska här återkomma med min recension av boken när jag hunnit läsa den.
När Snowden kom med sina avslöjanden 2013 var det främst den amerikanska statens omfattande avlyssningen han ville varna för. I dag är även den kommersiella övervakningen ett problem. Vi kartläggs och informationsmäklare gör pengar på att sälja uppgifter om oss till annonsörer och andra intressenter. Råkar jag ha min mobil i fickan när jag går ut på stan får jag snart en fråga om vad jag tycker om fiket jag nyss besökt. Det kunde lika väl ha varit en massagesalong med tvivelaktigt rykte eller något annat hemligt ställe jag inte ville avslöja för min omgivning. Min promenadväg finns registrerad och ligger kvar i ”molnet” för senare kontroll och grävande. Därför undviker jag i allmänhet att ta med mig mobilen när jag går hemifrån.
Är det så vi vill ha det?
Vad kan vi göra för att motarbeta och sabotera både den offentliga och den privata övervakningen?
Fernando Aramburo: Patria; Tusquets Editores, Barcelona 2016
Svensk översättning: Manni Kössler; Brombergs Bokförlag AB, 2018
Patria är en roman om vad som händer med människor i ett litet samhälle där rädslan dominerar. Berättelsens kärna är när en småföretagare i byn – en liten baskisk by i utkanten av San Sebastian – skjuts ihjäl på öppen gata en regnig eftermiddag. Likt vattenringar kring en sten som träffar vattenspegeln när man ”dräper näcken” sprider sig svallet från denna centrala händelse och påverkar tillvaron för medlemmarna i de två familjer som närmast berörs. Familjerna har varit nära vänner men hamnar de på varsin sida av en ogenomtränglig mur. Dödsskjutningen speglas i romanen både i det som sker innan och i efterverkningarna i människornas liv.
Central är offret självt, ägaren till en liten transportfirma, liksom hans fru, hon som blir hans änka, så är också sonen som utbildar sig till läkare och dottern som av sin far skickas att studera juridik på annan ort när hoten mot fadern blir alltför påtagliga.
Här finns de tidigare vännerna, sonen som alltmer radikaliseras och till slut försvinner, går under jorden och ansluter sig till ETAs väpnade gren och kan misstänkas ha deltagit i attentatet mot den tidigare familjevännen, kanske rentav varit den som hållit i pistolen. Modern i familjen var i sin ungdom bästa vän med änkan till den avrättade, de till och med planerade att gå i kloster tillsammans. Av kärlek till sonen och efter ett samtal med byprästen blir hon en alltmer fanatisk försvarare av ETA och dess verksamhet. Lillebror tar avstånd från den väpnade kampen, blir författare och skriver poesi och barnböcker på euskera, det baskiska språket, och försvarar därmed på sitt sätt den baskiska nationen. Fadern i familjen blir alltmer ensam, saknar sin bästa vän och deras gemensamma cykelturer, Vänskapen bryts redan när hatskriverierna börjar dyka upp på stadens husväggar. Systern, som får en stroke och blir mer eller mindre totalförlamad, är den som till slut förmedlar en försoningens gest mellan de två familjerna.
Här finns inte minst den lilla baskiska byn utanför San Sebastian med hela repertoaren av rädslor, intolerans och socialt förtryck. Romanen omspänner en tidsrymd från Francos död 1975 fram till modern tid och perioden efter att ETA lade ner den väpnade kampen 2006. Framför allt utspelar sig händelserna under 80- och 90-talen när kriget mellan ETA och den spanska statens hemliga, olagliga polis pågick som värst. ETA höll byn i ett strypkoppel av rädsla, även dem som egentligen inte sympatiserade med ETA och deras metoder. Knappast någon vågade opponera sig. När berättelsens mordoffer vägrar betala den ”revolutionsskatt” som ETA pålagt honom börjar utstötningen. Det räcker med att mannen bakom bardisken på ungdomarnas stamställe antyder att här finns en man som det är fritt fram att trakassera. Klottret på väggarna får ett mål. ”Han är en tjallare”. ”Han är en förrädare”. ”Han är en fascist”. Och det slutliga: en måltavla med offrets namn.
Ingen hälsar längre på den utstötte. Hans fru blir inte betjänad i den lilla charkuteributiken, Han är inte längre välkommen på söndagens cykeltur eller i kortspelet på krogen efteråt. Någon enstaka gång kan någon tidigare ”vän” komma framsmygande när ingen ser och viskande förklara att: ”du förstår ju…”, ”jag kan inte …” Utfrysningen fortsätter även efter dådet när änkan försiktigt försöker återvända till sitt hem i hembyn, Hon har med sina ungdomars hjälp flyttat till en lägenhet inne i stan.
På ett inträngande sätt skildras här hur ungdomarna radikaliseras. De yngsta fungerar som ett underjordiskt nätverk som eknappast behöver mer än antydningar för att självständigt och utan detaljerade anvisningar förverkliga ETA-organisationens intentioner, De fungerar som kurirer, de sprider hatpropaganda i form av ”klotter” på väggarna och de utför riktat bus mot misshagliga personer. Bland de äldre trappas våldet upp. Kasta sten på poliser. Bränna bilar och bussar, Experimentera med sprängmedel. Med vuxenvärldens tysta medgivande – ingen protesterar – trappas våldsanvändningen upp och våldet normaliseras. Till och med byprästen ger i hemlighet ungdomarna sitt stöd. Högst status blir då att ansluta sig till ETAs militära gren och där få fritt utlopp för det framväxande hatet, i en abstrakt föreställning om att man gör något gott för ”saken”, ”de baskiska folkens frigörelse från den spanska statens förtryck”.
Hela denna komplicerade berättelse förmedlas genom skenbart slumpmässiga nerslag i tid och rum. I korta situationsbilder tydliggörs var i livet de inblandade personerna står vid olika tillfällen utan kronologisk ordning. Ur dessa enskilda bildpunkter växer den komplexa helhetsbilden fram, de individuella människoödena och den bakomliggande sociala strukturen.
Romanen utkom 2016 på spanska och var det årets stora succé både bland kritiker och för den stora läsande allmänheten. På svenska kom den ut på Brombergs 2018.
Den komplexa konstruktionen kräver att läsaren tillgodogör sig berättelsen i ett svep, annars tappar man lätt sammanhanget. Författaren önskan att inte missa någon enskild detalj har gjort att han i vissa fall valt att ”ekonomisera”, han låter korta tanketrådar i jag-form smyga sig in i det objektiva berättandet utan att alltid tala om vem det är som tänker. Då jag inte hat tillgång till den spanska originaltexten kan jag inte avgöra om vissa formuleringar som här ibland känns obekväma kommer från det´spanska originalet eller beror på översättaren. Likaså kan läsaren ibland tycka att vissa detaljen i personernas kanske varit onödig, de tillför inte huvudberättelsen någonting väsentligt. De gör å andra sidan personerna mer levande och trovärdiga.
Jag hoppas att boken blir en framgång även i sin svenska språkdräkt. Den levandegör på ett engagerande sätt vad som händer när de fanatiska anhängarna av en nationalistisk föreställning med alla medel inklusive våld tar makten över ett samhälle och över vad människor får tänka.