Senast uppdaterat den 30 augusti, 2015
(Tidigare publicerad i Ikaros Nr 2/2005)
På 60-talet lanserade Marshall McLuhan tesen ”mediet är budskapet”. Han menade att det inte är vad som produceras, inte det innehåll som förmedlas över ett visst medium, som främst påverkar människorna och förändrar samhällen. I stället ligger förändringspotentialen hos ett medium i dess form, och i de möjligheter det erbjuder. TV-mediet gjorde världen till en global by. I TV kan vi se och uppleva levande människor i andra delar av världen ansikte mot ansikte. Det förändrade oss, och vidgade kretsen av människor med vilka vi kan känna samhörighet och solidaritet.
Gårdagens massmedier, radio och tv, men även tidningar, film och skivindustri, är till sin form uppbyggda för ensidig kommunikation från de få till de många. Det krävs investeringar för att bygga upp och driva de traditionella massmedierna. Bara offentligheten och de stora medieföretagen har råd. Mottagarna, de många, uppfattas som avindividualiserade och passiva. Valfriheten är skenbar, man kan välja mellan olika tv-kanaler, men alla visar i praktiken likartade program. Samtidigt håller massmedierna på att förbruka sitt förtroendekapital. Fler och fler inser att medierna manipulerar mer än de informerar.
Innebär då dagens medier något nytt? Jag skall här titta på tre olika teknologier, som alla fått sitt genombrott under de två senaste decennierna, och försöka se på vilket sätt dagens medier skiljer sig från de ovan skisserade. Det jag tänker på är persondatorn, Internet och mobiltelefonen.
Låt oss börja med den yngsta.
Mobiltelefonen innebär oberoende, tillgänglighet och inte minst frihet från behovet att planera. Dagens mobiltelefongeneration stämmer inte träff, man ringer när man går ut och frågar var man kan ses någonstans. Det intressanta är att denna brist på planering även vunnit insteg inom produktionen. ”Just in time”-filosofin innebär att man inte längre planerar för kommande behov, man producerar när det behövs. Det är inte längre lagret som fungerar som buffert utan produktionskapaciteten. Och kanske framför allt den mänskliga arbetskraften. Man anställer för korta projekt när behovet finns, inte fast tillsvidare. Här har samhällsinstitutionerna inte hängt med. Även människor som lever sitt liv med enbart korta projektanställningar behöver lån, bostäder och allt annat som i dag är förbehållet de fast anställda. Nya institutioner och nya regelsystem krävs.
Persondatorn slog igenom på 1980-talet. Inte ens science-fiction-författarna kunde förutsäga den revolution som skulle komma. Persondatorn har givit verktyg i händerna på var man, som ingen kunde drömma om förut. Jag vill därmed inte påstå att datorerna ersätter mänskligt kunnande. Men persondatorn ger nya möjlighet för småföretagsamhet inom helt nya brancher. När jag för 20 år sedan startade eget kunde jag från början hålla mig med en egen dator och ta uppdrag som jag genomförde hemma. I dag kan man spela in och redigera tv-program av fullgod teknisk kvalitet med utrustning som är prismässigt överkomlig. Författare kan ge ut böcker oberoende av de stora förlagen, utan att för den skull själva ta på sig tryckkostnaderna för en stor upplaga. Böckerna kan tryckas, häftas och levereras på begäran. Paradoxalt nog kan här det korta perspektivet ge böcker en längre livslängd i praktiken. Allt detta upplevs naturligtvis som ett stort hot av de stora medieföretagen som haft en närapå monopolsituation.
Om persondatorn ger möjlighet till nya småskaliga produktionsformer så tillhandahåller Internet nya distributionsmöjligheter. Det syns inte minst i musik- och filmbranchens kamp mot ”piratkopiering”. I stället för att anpassa sig och lära sig utnyttja den nya tekniken kämpar de en förtvivlad kamp för att bibehålla det gamla.
Men Internet är inte bara en distributionskanal för musik och video. Internet är också en bottenlös källa till information. Och Internet är en global kommunikationskanal från människa till människa. Enskilda människor kan göra sin röst hörd och delta i det offentliga samtalet. Otaliga diskussionsgrupper sammanför människor med gemensamma intressen. Enskilt tyckande som görs tillgängligt i form av ”bloggar” på Internet får allt större politisk genomslagskraft.
I bästa mening kan Internet sägas tillhandahålla ett slags demokratisk anarki. Därför har Internet också fiender. Totalitära regimer och totalitära rörelser försöker begränsa människors användning av Internet. Och kommersiella intressen försöker på olika sätt ta kontrollen över mediet.
Det som skiljer dessa moderna medier från det förra seklets massmedier är således att de tillhandahåller kommunikation i bägge riktningarna, att de ger möjlighet till ett okontrollerbart utbyte av information och åsikter och att de ger kraftfulla verktyg i händerna på enskilda människor. Global nätverkskommunikation i stället för den massmediala, enkelriktade kommunikationen från de få till de många är den faktor som jag tror i grunden håller på att förändra vårt sätt att vara.