Arkiv: artiklar

publicerade texter

Behövs det ett spöke i maskineriet

Publicerat av Rabbe Kurten den 3 april, 2017

Publicerad på Aftonbladets kultursida någon gång på 80-talet

Tänk dig att du är strandsatt på Mars. Ditt rymdskepp har skadats vid landningen och kommer aldrig mer att kunna lyfta. Aldrig mer ska du se en solnedgång över havet, aldrig mer ska dina barn återse dig.
Det visar sig dock att du haft tur. Vid en sista kontroll av rymdskeppet och dess utrustning finner du att ”teleportören” fortfarande fungerar. Allt du behöver göra är att aktivera sändaren och upprätta kontakt med en mottagare på jorden. Så kliver du in i apparaten. Den plockar isär dig cell för cell, atom för atom, och sänder över ditt mönster till en mottagare på jorden. Ur sitt förråd av atomer och molekyler bygger mottagaren en exakt kopia av dig med hjälp av den översända ”ritningen”. Några ögonblick senare kan du kliva ur mottagaren på jorden, hel och oskadd.
Men vem är det egentligen som kliver ur mottagaren på jorden? Inte en atom har den varelsen gemensam med den ”du” som nyss befann sig på Mars. Och hur blev det med själen? Förljde den med på köpet när ditt materiella mönster sändes över, eller blev den kvar på mars.
Med ovanstående tanklek inleds boken The Mind’s I. Den består av ett urval texter kring frågor om själen, medvetandet, tankeförmågan och jaget. Texterna är hämtade ur skönlitteratur, Science Fiction och vetenskapliga uppsatser. Urvalet har sammanställts av Douglas R. Hofstadter och Daniel C. Dennett. Till varje textavsnitt har de två författarna fogat sina egna kommentarer.
Sammantaget har det blivit en bok, som vid genomläsning ger åtminstone mig samma hisnande upplevelse som när jag i tonåren började intressera mig för filosofiska frågor och kom i kontakt med mänsklighetens stora tänkare. Då kunde vi sitta kring ett kafébord och i oändliga diskussioner formulera tankar som tycktes överskrida gränserna för det tänkbara. På samma sätt rör sig spekulationerna i den här boken fritt och obehindrat i utmarkerna kring vetenskapens gränser. Den ger få svar, även om de två upphovsmännen nog försöker för fram vissa teser. Men den ställer viktiga frågor och presenterar fördomsfria spekulationer kring dessa frågor.
Gemensamt för de två upphovsmännen är deras forskning kring artificiell intelligens (AI). Därför handlar många av texterna om tänkande maskiner. Man ställer frågan om maskiner kan tänka. Kan man konstruera en maskin som går att programmera så att den kan tänka. Hur ska man i så fall avgöra om en sådan maskin är intelligent? Har den medvetande? Kring dessa frågor grupperar sig så de övriga frågorna; om själen, fria viljan, jaget och medvetande om sig själv.
Författarnas utgångspunkt är materialistisk. I dessa tider när all slags ockultism och nyandlighet breder ut sig är boken därför en hälsosam påminnelse om att materialismen på intet sätt uttömt sina möjligheter. Det lär finna människor som fortfarande tror att en materialistisk filosofi innebär att allt ska kunna härledas ur fysik och kemi. Redan Engels gjorde på sin tid upp med en sådan ytlig och mekanisk materialism. Hofstadters och Dennetts bok är som sådan en bekräftelse på Engels uppfattning. Men låt mig illustrera detta med en ny tankelek.
Vi plockar isär en bil i dess minsta beståndsdelar. För säkerhets skull slänger vi med i högen ett urval reservdelar och dessutom litet skrot som liknar det övriga men i själva verket inte alls hör till någon bil. Så presenterar vi högen för någon som aldrig hört talas om en bil, än mindre sett någon. Han kan få sitta där och studera de enskilda bildelarna och deras egenskaper hur länge han vill. Risken är liten att han någonsin ska lyckas härleda sig fram till den ursprunglig bilen.
Däremot kan bilens alla funktioner lätt förklaras med hänvisning till delarnas egenskaper och det sätt på vilket delarna påverkar varann när man vet hur bilen ska sättas ihop och hur de olika delarna samverkar.
Något av detsamma gäller för till exempel en människohjärna. Om man frilägger alla celler i en hjärna och studerar de enskilda cellernas egenskaper så finns det ingen möjlighet att på ett entydigt sätt sluta sig till hur man ska koppla ihop dem till en fungerande helhet. Antalet kombinationsmöjligheter är praktiskt taget oändligt. Men det utesluter inte att när de kopplas ihop på rätt sätt så får man en människohjärna med dess förmåga att tänka, att ta emot och bearbeta information från omvärlden, och att reflektera över sig själv och över sitt eget tillstånd. Sannolikt finns det dessutom otaliga andra sätt att ordna levande materia till tänkande helheter. För detta behövs inga spöken i maskineriet, lika litet som man behöver förse bilen med en själ bara för att man inte kan sluta sig till en bil genom att enbart studera dess beståndsdelar.
En helt annan sak är att vi idag fortfarande vet väldigt litet om hur tankar och känslor uppkommer i hjärnan. Men det ligger en andlig lättja i att vilja placera in gudar och andeväsen i alla luckorna i det mänskliga vetandet. Det kommer alltid att finnas obesvarade frågor. För den skull finns det ingen anledning att stanna upp inför någon enskild fråga och förklara att detta är något vi aldrig kommer att få svar på eftersom det handlar om en ”högre verklighet”, som vi inte kan förstå.
Personligen tycker jag att det är någonting oerhört fantasieggande i den tanken att materien, när den organiserar sig på rätt sätt, kan åstadkomma sådant som ”Ebba Gröns” musik, Shakespeares dramer, televisionsmottagare eller neutronbomber. För den som delar denna syn och som liksom jag även tycker att det är fängslande att fundera över hur detta är möjligt, kan jag varmt rekommendera den här boken. Du kommer antagligen att lägga ifrån dig den med en känsla av otillfredsställelse, när du läst den färdigt. Ämnet är outtömligt och du kommer att sakna många av dina favorittankar. Men det är en fruktbar otillfredsställelse som stimulerar till vidare läsning och fortsatt tankearbete.

– – –
Douglas R. Hofstadter, Daniel C. Dennett: ”The Mind´s I”
ISBN-10: 0465030912

Vår (O)fria vilja

Publicerat av Rabbe Kurten den 30 oktober, 2008

(Publicerad i Ny Tid Nr 4/2008)

En man släpps ut i samhället igen efter 8 års behandling. Vi tittare vet att han varit dömd till sluten psykiatrisk vård på grund av några brutala överfallsvåldtäkter. Vi vet också att våldtäkt för honom varit en tröst mot frustrationer och kränkningar på jobbet. Han får plats i ett rehabiliteringskollektiv, och skrivs ut med en sträng uppmaning att hålla kontakt med sin kontaktperson och höra av sig ifall han känner eventuella impulser att återfalla i sitt tidigare beteende. Han får jobb, han blir intresserad av en kvinna, hans tillvaro normaliseras. Samtidigt ser vi honom onanera till porrfilmer och hör honom stöna fram sin upphetsning i de mest kvinnoförnedrande uttryck. Allt ser dock ut att ordna sig, han flyttar ihop med kvinnan, deras kärlek skildras i ömma och sensuella bilder, men samtidigt ser och känner vi som åskådare hur skör han egentligen är. Och mycket riktigt, katastrofen infinner sig, flickvännen går på fest efter jobbet en kväll tillsammans med sina arbetskamrater och mannens värld rasar samman. Han vet inte vad tillit är, han känner bara sin egen osäkerhet och förtvivlan. I sin övergivenhet återfaller han och våldtar åter en gång en främmande kvinna på gatan. Det ironiska i filmens titel Den fria viljan framstår i all sin tydlighet. Är man en våldtäktsman så är man, det finns ingen väg ut; ingen terapi, ingen kärlek, inga egna beslut kan ändra på detta, tycks filmen säga.

Den människosyn som filmen Den fria viljan presenterar representerar den ena av två möjliga ytterligheter. Vi är de vi är och kan inte förändras. Vi drivs av ett inre tvång att handla som vi gör.

En motsatt syn kommer till uttryck i socialpsykologen Philip Zimbardos bok The Lucifer Effect med undertiteln How good people turn evil. Zimbardo är den psykolog som i början av 70-talet tog initiativ till och ledde ett psykologiskt experiment som har kommit att kallas ”Stanfords fängelseförsök”. Ett tjugutal frivilliga amerikanska ungdomar deltog i försöket, där man skulle simulera en två veckors fängelsevistelse. Försöksgruppen delades genom lottning upp i fångar och fångvaktare. Alla ville helst vara fångar. Avsikten var att studera den process där fångar avpersonaliseras och antar en fångidentitet. Fångvaktarnas uppgift var att göra fångarnas situation så realistisk som möjligt, de fick förhållandevis fria händer. Gränsen gick vid fysisk misshandel. Efter mindre än en vecka avbröts försöket, det höll då på att spåra ur totalt. Vissa av fångvaktarna hade förlorat de flesta av sina moraliska spärrar.

Philip Zimbardo säger själv i sin bok att han först nu, mer än trettio år senare, har kunnat ta tag i materialet och skriva en bok om försöket och dess resultat. Han ser behovet av boken nu när han jämför med vad som hänt till exempel i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Han avvisar kategoriskt det försvar det officiella USA kommit med, och som brukar föras fram var gång poliser eller ordningsvakter någon sällsynt gång blir fällda för överdriven våldsutövning, att det bara rör sig om några få, enstaka rötägg som smugit sig in i en i övrigt fläckfri organisation. När situationen är sådan att den lockar fram människors sämsta sidor kan kombinationen av systemförväntningar, hierarkiska påtryckningar och kamrattryck göra vem som helst av oss till sadistiska torterare, menar Zimbardo.

Jag minns i det sammanhanget vad en studiekamrat berättade för mig i början av 60-talet. Vi hade båda avtjänat vår värnplikt men på olika ställen. Han berättade att när han och hans aspirantkamrater återvände från RUK och kom tillbaka till sin grundenhet så möttes de av beskedet att kompaniet var på läger, disciplinen bland de nya soldaterna var dålig, aspiranterna fick i uppdrag att återställa ordningen och fick mer eller mindre fria händer. Senare, när min vän efter värnplikten tänkte tillbaka på vad som hände under de där veckorna, och hur han och hans kamrater hade betett sig, så skämdes han och förundrade sig samtidigt över hur lätt han låtit sig manipuleras.

Så hur är det med den fria viljan?

Philip Zimbardo ger i sin bok uttryck för ett visst hopp. Han menar att det i varje destruktiv situation ändå alltid också finns individer som står emot. Och han menar att vi alla kan öva oss och stärka vår motståndskraft mot den sortens nedbrytande krafter som fångläger och Stanfords fängelseförsök representerar. Den intresserade kan själv på hans webplatswww.lucifereffect.com ta del av hans tiopunktsprogram som syftar till att stärka vår civila motståndskraft. Vi kan enligt Zimbardo ”öva oss i dygd”, precis som Aristoteles en gång sade, och därmed bli bättre människor och få ett bättre liv.

Det kan vara svårt att hävda vår mänskliga fria vilja om vi ser på oss själva och andra i ett utifrånperspektiv, som objekt för biologiskt och naturvetenskapligt kunnande, och som underställda naturvetenskapens alla mer eller mindre strängt deterministiska lagar. Men det har visat sig minst lika svårt att hävda den fria viljan, om vi uppfattar att det väljande subjektet befinner sig i en annan, andlig värld. Ingen anhängare av den platonska och cartesianska dualismen har lyckats förklara hur den fria andens val kan fungera som orsak till handlingar som utförs av våra materiella kroppar.

Å andra sidan skulle det antagligen vara förödande för allt mänskligt samhällsliv om vi såg oss själva och andra som viljelösa robotar som levde ett liv som var förutbestämt alltsedan världens begynnelse. Vi behöver uppfatta både oss själva och de andra som väljande subjekt med ansvar för vad vi tar oss till. En stor del av vår uppfattning om människovärdet är upphängt på detta. Det hindrar inte att vi många gånger väljer omedvetet, och att vi kanske ibland uppfattar oss mer som offer för omständigheterna än som självständiga individer, som själva valt vår väg och vårt liv.

Med tanke på den mänskliga hjärnans komplexitet – antalet möjliga tillstånd i en människohjärna lär vara fler än antalet atomer i universum – så kan man lugnt utgå ifrån att varje tanke vi tänker på något sätt lämnar ett materiellt spår och alltså förändrar hjärnans fysiska konfiguration. Därmed kan tankar naturligtvis vara led i en orsakskedja. Om jag står i bokhandeln och tittar på den där dyra boken som jag verkligen känner att jag vill ha, men som jag inte egentligen har råd med, så kan det som avgör om jag stjäl boken eller inte, vara skillnaden mellan att jag tänker ”den boken vill jag ha, och ingen ser mig, jag stoppar ner den i väskan” eller att jag tänker ”den boken vill jag ha, men den får vänta tills jag får lön”. Min tanke är den droppe som får vågskålen att tippa över åt det ena eller det andra hållet i den komplicerade väv av orsaksimpulser som bestämmer mitt handlande.

Men kanske är jag en person som en gång för länge sedan valde att se mig som en person som inte stjäl. Ett sådant val är naturligtvis påverkat av vad mina föräldrar en gång tyckte och förmedlade, det är påverkat av föreställningar och stämningar bland kamrater och vänner under min uppväxt och i mitt fortsatta liv, och det påverkas av rådande normer om hur man skall leva i de kretsar där jag rör mig och som jag identifierar mig med. Och jag har själv, medvetet eller omedvetet, selekterat i all denna påverkan, tagit till mig och skapat min egen personliga uppfattning om vem jag är och vem jag vill vara. Resultatet kan vara att när jag står där i bokhandeln med boken i handen, så dyker inte någon tanke på att stjäla boken över huvud taget upp i min hjärna. Det valet har jag gjort en gång för alla, och det behöver jag därför inte medvetet upprepa var gång en möjlig frestelse dyker upp.

Ett sådant val, som handlar om vilken sorts människa jag vill vara, kan kallas ett existensiellt val. Jag kan välja att alltid i första hand se till mitt eget intresse, att låta girigheten vara min drivkraft. Eller jag kan välja att bejaka min förmåga till empati, min känsla för rättvisa eller min spontana lust att hjälpa och visa omsorg när jag ser att någon behöver mig. Mina existensiella val kommer naturligtvis att påverka hur jag väljer, medvetet eller omedvetet, i olika livssituationer. Men det omvända gäller också. Mina handlingar visar hur jag väljer, vem jag egentligen vill vara, och leder mig i en viss riktning. Här kommer det gamla talesättet in, som säger att ”det som börjar med en knappnål slutar med en silverskål”. Varje steg på det sluttande planet gör det lättare att fortsätta den inslagna vägen. Men enligt Aristoteles och Zimbardo gäller också det omvända. Vi kan öva oss i att välja längs en väg som för oss närmare den vi egentligen vill vara.

Sartre menar att vi i våra existensiella val är fria. Vi visar i våra handlingar hur vi väljer. Och vad mera är, vi väljer då inte bara för egen räkning, vi väljer för hela mänskligheten. I våra val ställer vi oss själva som förebild för alla andra vare sig vi vill det eller inte. Detta är den existensiella frihetens absoluta och ångestskapande ansvar. Men denna frihet är samtidigt en källa till hopp. Vi kan välja hurudana vi vill vara, och vi kan välja hur vi vill att världen skall se ut.

En annan värld är möjlig!

Dagens medier – vilket är budskapet?

Publicerat av Rabbe Kurten den 30 mars, 2005

(Tidigare publicerad i Ikaros Nr 2/2005)

På 60-talet lanserade Marshall McLuhan tesen ”mediet är budskapet”. Han menade att det inte är vad som produceras, inte det innehåll som förmedlas över ett visst medium, som främst påverkar människorna och förändrar samhällen. I stället ligger förändringspotentialen hos ett medium i dess form, och i de möjligheter det erbjuder. TV-mediet gjorde världen till en global by. I TV kan vi se och uppleva levande människor i andra delar av världen ansikte mot ansikte. Det förändrade oss, och vidgade kretsen av människor med vilka vi kan känna samhörighet och solidaritet.

Gårdagens massmedier, radio och tv, men även tidningar, film och skivindustri, är till sin form uppbyggda för ensidig kommunikation från de få till de många. Det krävs investeringar för att bygga upp och driva de traditionella massmedierna. Bara offentligheten och de stora medieföretagen har råd. Mottagarna, de många, uppfattas som avindividualiserade och passiva. Valfriheten är skenbar, man kan välja mellan olika tv-kanaler, men alla visar i praktiken likartade program. Samtidigt håller massmedierna på att förbruka sitt förtroendekapital. Fler och fler inser att medierna manipulerar mer än de informerar.

Innebär då dagens medier något nytt? Jag skall här titta på tre olika teknologier, som alla fått sitt genombrott under de två senaste decennierna, och försöka se på vilket sätt dagens medier skiljer sig från de ovan skisserade. Det jag tänker på är persondatorn, Internet och mobiltelefonen.

Låt oss börja med den yngsta.

Mobiltelefonen innebär oberoende, tillgänglighet och inte minst frihet från behovet att planera. Dagens mobiltelefongeneration stämmer inte träff, man ringer när man går ut och frågar var man kan ses någonstans. Det intressanta är att denna brist på planering även vunnit insteg inom produktionen. ”Just in time”-filosofin innebär att man inte längre planerar för kommande behov, man producerar när det behövs. Det är inte längre lagret som fungerar som buffert utan produktionskapaciteten. Och kanske framför allt den mänskliga arbetskraften. Man anställer för korta projekt när behovet finns, inte fast tillsvidare. Här har samhällsinstitutionerna inte hängt med. Även människor som lever sitt liv med enbart korta projektanställningar behöver lån, bostäder och allt annat som i dag är förbehållet de fast anställda. Nya institutioner och nya regelsystem krävs.

Persondatorn slog igenom på 1980-talet. Inte ens science-fiction-författarna kunde förutsäga den revolution som skulle komma. Persondatorn har givit verktyg i händerna på var man, som ingen kunde drömma om förut. Jag vill därmed inte påstå att datorerna ersätter mänskligt kunnande. Men persondatorn ger nya möjlighet för småföretagsamhet inom helt nya brancher. När jag för 20 år sedan startade eget kunde jag från början hålla mig med en egen dator och ta uppdrag som jag genomförde hemma. I dag kan man spela in och redigera tv-program av fullgod teknisk kvalitet med utrustning som är prismässigt överkomlig. Författare kan ge ut böcker oberoende av de stora förlagen, utan att för den skull själva ta på sig tryckkostnaderna för en stor upplaga. Böckerna kan tryckas, häftas och levereras på begäran. Paradoxalt nog kan här det korta perspektivet ge böcker en längre livslängd i praktiken. Allt detta upplevs naturligtvis som ett stort hot av de stora medieföretagen som haft en närapå monopolsituation.

Om persondatorn ger möjlighet till nya småskaliga produktionsformer så tillhandahåller Internet nya distributionsmöjligheter. Det syns inte minst i musik- och filmbranchens kamp mot ”piratkopiering”. I stället för att anpassa sig och lära sig utnyttja den nya tekniken kämpar de en förtvivlad kamp för att bibehålla det gamla.

Men Internet är inte bara en distributionskanal för musik och video. Internet är också en bottenlös källa till information. Och Internet är en global kommunikationskanal från människa till människa. Enskilda människor kan göra sin röst hörd och delta i det offentliga samtalet. Otaliga diskussionsgrupper sammanför människor med gemensamma intressen. Enskilt tyckande som görs tillgängligt i form av ”bloggar” på Internet får allt större politisk genomslagskraft.

I bästa mening kan Internet sägas tillhandahålla ett slags demokratisk anarki. Därför har Internet också fiender. Totalitära regimer och totalitära rörelser försöker begränsa människors användning av Internet. Och kommersiella intressen försöker på olika sätt ta kontrollen över mediet.

Det som skiljer dessa moderna medier från det förra seklets massmedier är således att de tillhandahåller kommunikation i bägge riktningarna, att de ger möjlighet till ett okontrollerbart utbyte av information och åsikter och att de ger kraftfulla verktyg i händerna på enskilda människor. Global nätverkskommunikation i stället för den massmediala, enkelriktade kommunikationen från de få till de många är den faktor som jag tror i grunden håller på att förändra vårt sätt att vara.

Den generösa människan – kan hon finnas?

Publicerat av Rabbe Kurten den 10 januari, 2004

(Tidigare publicerad i Ikaros Nr 1/2004)

Tänk dig följande spel:

Du blir erbjuden 100 €, men du måste dela beloppet med en medspelare. Villkoret är att den andra accepterar ditt bud på en andel av hundralappen. Accepterar hon inte ditt bud blir ni båda utan. Vad bjuder du, 5, 20 eller kanske till och med att ni delar lika? Och hur lite tror du att den andra är beredd att acceptera, om hon får hela bilden klar för sig. Nöjer hon sig med 5 € när hon vet att du samtidigt får 95?

Detta och andra liknande spelteoretiska försök inom vad som kallas experimentell ekonomi inleder Tor Nørretranders nya bok ”Den generösa människan”.

Utgående från ekonomernas grundantagande att människor beter sig rationellt och själviskt, kan man förvänta sig att även minsta tänkbara bud accepteras. En euro är bättre än ingenting, och då borde det inte spela någon roll att den andra parten får 99 €. Men det visar sig att så ”rationellt” tänker inte människor. Vi tycks ha ett behov av att i uppfostrande syfte straffa den andra för hennes girighet, om hon inte uppträder tillräckligt rättvist och generöst, även om detta samtidigt innebär en egen uppoffring. För om budet däremot kommer från en dator är försökspersonerna i allmänhet beredda att acceptera vilket litet bud som helst. Av en dator förväntar man sig inte en känsla för rättvisa, inte heller tror man att den går att uppfostra.

Det faktum att människan inte är den ekonomiskt rationella och odelat själviska aktör ekonomerna vill göra henne till, förbryllar inte bara ekonomer utan även evolutionsforskarna. Utgående från den naturlig selektionen, och med användningen av begrepp som ”den själviska genen”, förleds man att tro att det naturliga urvalet måste gynna individuell egoism. Därför försöker man ofta förklara yttringar av vad som ser ut som osjälviskhet med att det i själva verkat handlar om förtäckt egoism. Omvårdnaden om den egna avkomman får en trivial förklaring, eftersom avkomman till 50% bär de egna arvsanlagen, och omvårdnaden ökar avkommans chanser att växa upp och föra de egna generna vidare i nästa generation. Gåvor och generositet inom gruppen förklaras med att om jag är generös och skänker en gåva i dag, så kan jag förvänta mig motsvarande generositet och en gengåva i morgon. Men ofta känns dessa förklaringar väldigt långsökta och otillfredsställande.

Nørretranders lyfter i sin bok fram de senaste utvecklingsteoretiska hypoteserna. Det handlar här om det sexuella urvalet, den andra, ofta bortglömda, selektionsmekanismen i Darwins teori. I det sexuella urvalet har individuella honor frihet att välja vilken hanne som skall befrukta henne. (I de flesta fall är det faktiskt honan som väljer.) Det exempel som då ofta används är frågan om hur påfågeltupparna kunnat utveckla dessa fantastiska stjärtfjäderarrangemang, vilkas enda funktion tycks vara att de imponerar på hönorna vid parningen. Stjärtfjädrarna gör ju tupparna både klumpiga och mer synliga och därmed till ett lättare byte för eventuella rovdjur. Den naturliga selektionen borde därför leda till att dylika handikapp utplånas ur genpoolen. Men så har inte skett.

Förklaringsmodellen går ut på att individer som kan visa upp ett sådant synbart och kostsamt handikapp, och ändå överlever och visar sig framgångsrika, därmed signalerar särskilt goda arvsanlag. Därför blir ett kostsamt handikapp en attraktiv signal till det motsatta könet, och förstärks via det sexuella urvalet.

I människornas värld kan vi se hur ett överdådigt och frikostigt slöseri sänder signalerar som gör slösaren attraktiv för det motsatta könet. Det är härvid slöseriet i sig, inte den eventuella rikedom slöseriet antyder, som utgör lockelsen. Det behöver inte ens vara frågan om materiellt slöseri. Varje kostsam, synlig och till synes onyttig ansträngning fungerar på samma sätt. Man kan bestiga otillgängliga berg, måla uppmärksammade tavlor eller delta i TVs Robinson-äventyr. Människor som gör sig synliga genom ansträngningar och risktaganden omges av förväntansfulla och inbjudande potentiella sexualpartners.

Så långt är boken synnerligen intressant. Diskussionen av den sexuella selektionen som ett variationsskapande komplement till det naturliga urvalets utjämnande och likriktande effekter ger evolutionsteorierna en ny belysning. Men samtidigt saknar jag något mycket väsentligt i framställningen. Dagens forskning arbetar med matematiska modeller för hur ärftliga egenskaper sprider sig i en population. Då skulle det vara värdefullt att få se något exempel på sådana beräkningar. Hur stora fördelar i form av fler vuxna barn än genomsnittet behövs och hur många generationer tar det för att man skall kunna påvisa påtagliga effekter i en mänsklig genpool. Några sådana exempel hittar man tyvärr inte i boken.

Den senare delen av sin bok ägnar Nørretranders åt att tillämpa den presenterade modellen för sexuellt urval på olika mänskliga och samhälleliga företeelser. Här blir populariseringens faror och begränsningar mycket tydliga. Framför allt lider jag av att gränsen suddas ut mellan vad som är författarens egna spekulationer och vad som härrör från forskarna. Försöken att pressa in en mångfacetterad och komplicerad mänsklig verklighet i en och samma enkla förklaringsmodell blir ofta både krystade och osannolika. Då vill man gärna veta om det är den populariserande författaren eller vetenskapssamhället som står för resonemangen.

Och detta är väl populariseringens stora fara. Den vetenskapliga stringensen försvinner och spekulationer som ingen vetenskapsman egentligen vill stå för smyger sig in i framställningen.

Samtidigt behöver vetenskapliga rön få spridning. Den traditionella vägen via doktorandkurser, universitetsföreläsningar och slutligen läroböcker på skolnivå kräver flera generationer. Om välgjorda populariseringar kan förkorta den processen så fyller populärvetenskapen ett verkligt behov i samhället. Här har Tor Nørretranders med sin ”Den generösa människan”, trots bokens eventuella brister, fogat ännu ett intressant och läsvärt verk till sin serie om dagens vetenskapliga, ibland rätt svårtillgängliga världsbild.

Tor Nørretranders: Den generösa människan
Översättning till svenska: Ulla Danielsson
Bookhouse Publishing AB
ISBN 91-89388-16-x

Den fria viljan, neurofilosofi och neuronnät

Publicerat av Rabbe Kurten den 30 augusti, 2002

(Recension publicerad i Psykologtidningen 14/2)

De senaste decenniernas hjärnforskning har lett fram till nya metoder för modellering av hjärnan och dess funktionalitet, metoder som fått konsekvenser för både för filosofi och psykologi. Jag tänker här närmast på tekniken att modellera hjärnans funktioner med hjälp av neuronnätssimuleringar. Ur denna teknik och dess resultat har framkommit en ny gren av kognitionsfilosofin och -psykologin som kallas konnektionism (eng. connectionism). Det pågår en intensiv debatt mellan anhängare av klassiska kognitionsteorier och anhängare av konnektionismen. Konnektionismen ifrågasätter nämligen de teorier som utgår från att tänkandet kan jämföras med en vanlig dator, som bearbetar och transformerar semantiska symboler stegvis enligt ett inbyggt (nedärft eller inlärt) regelsystem. I en neuronnätsmodell betraktas neuronerna som aktiva komponenter som alla deltar i en parallell bearbetning av inkommande data. Neuronnätsmodeller kallas därför också PDP-modeller där PDP står för “Parallell Distributed Processing”.

På vilket sätt skiljer sig då en neuronnätsmodell från bilden av hjärnan som en traditionell dator.

En traditionell dator har en aktiv komponent, processorn, som bearbetar data hämtade ur och lagrade i ett passivt minne med hjälp av instruktionssekvenser, program, som också de finns lagrade i det passiva minnet.

Ett neuronnät består av ett antal aktiva, sammankopplade noder, neuroner. Neuronerna i modellen representaterar i starkt förenklad form verkliga nervcellerna. Varje neuron tar via ett antal ingångar emot signaler från andra neuroner, och skickar i sin tur via ett antal utgående förbindelser signaler till andra neuroner. Varje förbindelse definieras av en unik faktor som kan vara positiv, förstärkande, eller negativ, hämmande. Varje neuron har också sitt tröskelvärde. När den vägda summan av alla insignaler för en neuron överstiger tröskelvärdet så aktiveras neuronen och sänder en signal via sina utgående förbindelser. Neuronerna är organiserade i skikt. Ett skikt tar emot insignaler från omgivningen, ett annat skikt ger ut resultat, mellan dem kan finnas ett eller flera dolda skikt. Genom lämpligt anpassade förstärknings- och hämningsfaktorer kan man få neuronnätet att på ett önskat sätt transformera mönster i inskiktets insignaler till meningsfulla mönster i utskiktets utsignaler. Så kan till exempel ett mycket enkelt neuronnät fås att känna igen bokstäver och därmed omvandla bokstavsbilder till logiska symboler.

Vid en neuronnätssimulering beräknar man på konventionellt sätt i en vanlig dator vilka neuroner som aktiveras vid ett visst mönster av insignaler, skikt efter skikt, tills man nått utskiktets utsignaler.

Det intressanta med neuronnät är att de kan tränas för sin uppgift. Om man utgår från en mer eller mindre slumpmässig fördelning av faktorer och för varje körning jämför utmönstret med det mönster man önskar sig och sedan anpassar faktorerna i riktning mot det önskade resultatet så kan man efter träning få nätet att inte bara känna igen de mönster som använts under inlärningen utan även liknande mönster som aldrig tidigare visats. Därför används neuronnät praktiskt t ex som hjälpmedel vid diagnosticering och i andra sammanhang där det handlar om att känna igen diffusa mönster.

Neuronnät kan också fås att bli självlärande. Om man väljer ett lämpligt regelsystem för hur förstärkningsfaktorerna förändras som funktion av indatamönstren så kan man få neuronnätet att lära sig känna igen ofta återkommande mönster och regelbundenheter i indata.

Manfred Spitzers “The Mind within the Net” (originalets titel: “Geist im Netz”) ger en sammanfattande introduktion till ämnet neuronnät och beskriver hur neuronnätssimuleringar används för att modellera hjärnans funktionalitet. Boken är indelad i tre avsnitt. I det första presenteras den grundläggande information som behövs för att förstå hur neuronnät kan användas för att simulera mentala funktioner. I det andra avsnittet ger Spitzer sina neuronnät “mera kött på benen” när han diskuterar neurofysiologiska data och teorier och illustrerar dem med neuronnätssimuleringar. Slutligen diskuterar han i det tredje avsnittet mer avancerade tillämpningar av neuronnät där man modellerat kunskapsrepresentation, semantiska nät, tankar och intryck men också olika former av mentala störningar.

Abstraktionsnivån i bokens olika avsnitt varierar. Vissa avsnitt kan därför kännas triviala och långrandiga, men det kanske är ofrånkomligt i en bok som vänder sig till den heterogena gruppen intresserade lekmän. För alla dem som likt mig intresserar sig för filosofi, medvetandeforskning och psykologi ger boken än välkommen introduktion till den synnerligen intressanta forskning som pågår i ämnet. Spitzer visar med många exempel hur användningen av neuronnät kan öka förståelsen för inlärning, betydelsen av lek, minnets funktionalitet och varför mänskobarnet behöver en så lång barndom innan hjärnan är fullt utvecklad. Och för alla dem som är skeptiska till varje försök att förankra psykiska förlopp och processer i materiella skeenden och som däri ser “biologism” och försök att göra människan till en “genetiskt determinerad” maskin, kan jag bara tillägga att Spitzer redan på ett mycket tidigt stadium i boken konstaterar att informationsinnehållet i den mänskliga genuppsättningen långt ifrån räcker för att göra hjärnan genetiskt bestämd. I stället är hjärnans kopplingar aldrig slutgiltigt färdiga, de utvecklas och förändras hela tiden och är ett resultat av individens miljö, historia, utbildning och träning.

Henrik Walters “Neurophilosophy of Free Will” (originalets titel: “Neurophilosophie der Willensfreiheit”) har som redan namnet säger ett mer filosofiskt innehåll. Walters diskuterar den klassiska frågan om viljans frihet utgående från modern hjärnforskning. Boken har tre kapitel. I det första defnierar han vad han anser bör ingå i bgreppet “fri vilja” och diskuterar sedan olika teorier och argument som framförts inom filosofin, alltfrån föreställningen om viljans totala frihet till en extrem determinism som inte ger något utrymme för en fri vilja. I det andra kapitlet inför han begreppet neurofilosofi och diskuterar frågan om kropp och själ, hjärna och medvetande, inom den filosofiska traditionen. Han avslutar kapitlet med att formulera en egen minsta tänkbara neurofilosofi, till stor det utgående från konnektionistiska forskningsresultat. I det tredje kapitlet slutligen diskuterar han den fria viljan utgående från sin så formulerade neurofilosofiska ansats och kommer fram till att det är möjligt att ge begreppet fri vilja en rimlig tolkning som samtidigt är förenlig med modern neurofysiologi.

Personligen gläder jag mig alltid åt böcker som dessa två som strävar att överbrygga den orimliga tudelning mellan kropp och själ som genomsyrar vår europeiska kultur. Inte så att dessa böcker entydigt och övertygande knyter ihop kropp och själ, hjärna och medvetande. Den som vill behålla sin dualistiska världsbild lär inte bli övertygad. Men förr eller senare tror jag att vi kommer att se och förstå att vi lever i en värld, att kropp och själ bara är olika aspekter av samma fenomen, och att psykologer å ena sidan och läkare/biologer å den andra behandlar samma människa, fast ur olika synvinkel. Då skall psykologerna med kraft kunna hävda att barn som inte blir tillräckligt älskade inte får “bara” psykiska men utan “verkliga” hjärnskador, eftersom psykiska skador liksom psykiskt välbefinnande alltid skapar sin materiella motsvarighet någonstans i hjärnan och kroppen.

Manfred Spitzer:
”The mind within the net”
A Bradford Book,
MIT Press

Henrik Walter:
”Neurophilosophy of Free Will”
A Bradfrd Book,
MIT Press

En klibbig maskin som gör som den vill

Publicerat av Rabbe Kurten den 21 augusti, 2002

(Tidigare publicerad på essäsidan i Dagens Nyheter den 21 augusti 2002)

Har människan fri vilja? I ett nyhetsinslag i tv för en tid sedan intervjuade man en läkare. Medicinska forskare hade då publicerat resultat som visade att rökning ger påvisbara förändringar i hjärnan. Den intervjuade läkaren menade att eftersom vi nu vet att rökning förändrar hjärnan så är det inte längre en fråga om personligt beslut och handlar inte heller om viljestyrka när man vill sluta röka. För bara någon månad sedan skrev tidningarna något liknande. Den här gången handlade det om att forskarna kommit fram till att stress ger hjärnskador. Plötsligt var det som om stress och stressrelaterade problem fått en ny status. Problemen blev mer verkliga när man kunde påvisa materiella förändringar, då handlade det inte längre bara om någonting ”psykologiskt”.

Vi lever med en föreställning om att tankar och medvetande (engelskans ”mind”) tillhör en annan värld, en andlig värld som inte lyder under den materiella världens begränsningar. Vi talar självklart om ”min kropp” och underförstår att ”jag” är någonting helt annat än den här kroppen. För en tid sedan satt jag vid min fars dödsbädd och upplevde hur någonting plötsligt saknades. Den person jag hade känt som min far var inte längre närvarande, fanns inte längre kvar i den kallnande, orörliga kroppen. Inför den upplevelsen var det svårt att värja sig för tanken att ”ett spöke hade lämnat maskineriet”. Denna vår tudelade världsbild formulerades av 1600-talsfilosofen Descartes. Alltsedan dess har västerländska filosofer försökt lösa problemet med hur de två världarna – medvetandets värld och den materiella, synliga världen – kan växelverka, och hur tankar, känslor och viljeyttringar kan få konsekvenser i vår vanliga, materiella värld. Hittills har ingen lyckats.

I dag kan vi se denna dualistiska världsbild bland annat i motsättningen mellan psykologer å den ena sidan och medicinare och biologer å den andra. Man stöter ofta på föreställningen att psykologerna sysslar med något flummigt och ogripbart, ”själen”, som inte ens filosofer riktigt kan definiera. Medicinarna däremot arbetar med fenomen i den materiella verkligheten, med saker som kan mätas och vägas och som följer kemins och fysikens lagar. Ur denna föreställning drar man så slutsatsen att varje gång man hittar en biokemisk mekanism som ”förklarar” ett psykologiskt fenomen så har man samtidigt erövrat mark från psykologerna. Dagens motsättningar kring de s k bokstavsbarnen handlar bland annat om detta.

Eftersom föreställningen om de två oförenliga världarna så tydligt leder till olösliga filosofiska problem, så borde det vara rimligt att i stället utgå ifrån att kropp och själ tillhör samma värld. Om man antar att hjärnan och medvetandet är två sidor av samma verklighet blir det mycket lättare att förstå att de ömsesidigt påverkar varandra. Susanne Langer, en amerikansk 1900-talsfilosof, använde följande formulering: ”Låt oss anta att vissa biologiska processer i någon mening känns i den organism där de sker.” Den formuleringen löser inte alla problem men den innebär i alla fall ett steg närmare ett språk som på ett naturligt sätt placerar de psykiska processerna i den materiella organism där de sker. Vi kan till exempel säga att ljuset som träffar ögats tappar och stavar där omvandlas till nervimpulser som via synnerverna transporteras till hjärnans syncentrum, där de bearbetas och sedan någonstans i hjärnan ger upphov till processer som känns som tredimensionella, rörliga bilder av världen utanför. Vi kan också säga att vissa andra processer i hjärnan känns som tankar, känslor, viljeimpulser och så vidare. Därmed inte sagt att känslor, tankar och andra psykologiska fenomen reduceras till fysik och kemi. Tvärtom, hela psykologin finns kvar men kan få en ny tolkning.

De forskare som i dag sysslar med hjärnans funktion och uppbyggnad, kan inte undgå att konfronteras med sådana filosofiska frågeställningar. Henrik Walter, psykiater, neurolog och forskare vid universitet i Ulm, går i sin bok ”Neurophilosophie der Willensfreiheit” rakt på en av de stora frågorna. Kan vi kombinera föreställningen om en fri vilja med den moderna hjärnforskningens resultat? frågar han. Svaret i boken blir ett ja med förbehåll, först måste vi omformulera frågan. Men vi kan, menar han, ge begreppet fri vilja en sådan, fortfarande rimlig, tolkning som gör att föreställningen om människans fria vilja inte står i motsättning till hjärnforskningens resultat.

Den i sammanhanget intressanta grenen av hjärnforskningen handlar om hur man försöker förstå hjärnans funktionalitet genom analogin med så kallade neuronnät. Ett neuronnät består av ett stort antal aktiva komponenter, neuroner, som kopplas ihop till ett stort nät. Man använder neuronnät praktiskt bland annat för bild- och mönsterigenkänning.

Det intressanta med neuronnät är att de inte programmeras som vanliga datorer, i stället kan man säga att de lär sig sin uppgift. Man har funnit att själva inlärningsprocessen många gånger påminner om mänsklig inlärning. Man kan också utforma neuronnät så att de blir självinstruerande, det vill säga de lär sig på egen hand känna igen ofta återkommande regelbundenheter i indata. Om man antar att hjärnan är uppbyggd på ett sätt som liknar neuronnät, så innebär detta att nervcellerna i hjärnan är sammankopplade i stora nätverk och att kopplingarnas styrka varierar och har en avgörande betydelse för hjärnans funktion.

En slutsats blir då att människans hjärna omöjligt kan vara genetiskt determinerad. Den totala mängden information i den mänskliga genuppsättningen räcker helt enkelt inte till för att definiera hjärnans alla kopplingar. I stället måste man utgå ifrån att hjärnans kopplingsschema till mycket stor del är ett resultat av individens historia. Faktorer som emotionell stimulans, lekar, färdighetsträning, utbildning och alla andra intryck i livet påverkar hur hjärnan utformas. Detta stöds också av många iakttagelser. Så har till exempel violinister och gitarrspelare ett kraftigt förstorat kontrollcentrum för vänstra handens fingrar, ett resultat av att de systematiskt tränat upp finmotoriken i vänster hand. Och även hos vuxna utvecklas och förändras hjärnan. Bland annat har man efter amputationer kunnat se hur det område i hjärnan som styrde den amputerade armen undan för undan övertagits av andra funktioner.

Men neuronnätsmodellen har också konsekvenser som väckt debatt och ifrågasättanden. Traditionellt har medvetandefilosofin utgått från att språket är själva grunden för medvetandet. Hjärnan har uppfattats som ett slags språkmaskin där ett eller ett fåtal aktiva centrum bearbetar språkliga symboler med hjälp av inlärda eller medfödda regelsystem. Forskning kring Artificiell Intelligens (AI) bygger på detta synsätt i kombination med en föreställning om att tänkandet egentligen är oberoende av det materiella underlag där tänkandet sker. Man menar att en tillräckligt kraftfull dator, som kunde realisera samma bearbetningsfunktioner och regelsystem som hjärnan, skulle kunna tänka.

I neuronnätsanalogin är kopplingen mellan tänkandet och det materiella underlaget, neuronnätet, mycket tätare, eftersom själva tankeprocessen, liksom övriga psykiska processer, kontinuerligt förändrar neuronnätets (hjärnans) kopplingar. Tänkandet styrs där inte av förprogrammerade regler, utan reglerna är efterhandskonstruktioner, generaliseringar av inlärda och uppfattade mönster. Nätets kopplingsschema är i vart ögonblick den materiella bäraren av den unika personligheten med alla medfödda anlag men framför allt också med alla ackumulerade spår av individens historia. Den modellen närmar oss dessutom övriga högrestående djur eftersom språket som den kvalitativa skiljelinjen mellan oss och de andra djuren inte tillmäts samma avgörande betydelse.

Och den fria viljan, hur kommer den in? Walter tar upp tre aspekter som enligt honom alltid i någon form ingår i vår uppfattning om viljans frihet. För det första måste den handlande ha kunnat handla annorlunda för att vi skall betrakta en handling som fritt vald. För det andra måste handlingen vara rationellt motiverad. Slutligen måste handlingen utgå från den handlande personen. I alla tre avseendena måste vi enligt Walter ge upp våra mest extrema tolkningar. Han gör en grundlig genomgång av hur de tre kriterierna förklarats inom olika filosofiska riktningar och diskuterar dem i ljuset av neurofilosofin. Hans slutsats blir att det fortfarande är meningsfullt att tala om en mänsklig fri vilja och därmed om moraliskt ansvar trots alla inskränkningar.

Han inför begreppet naturlig autonomi, och ger det följande innebörd. Vi äger naturlig autonomi när vi under mycket snarlika omständigheter kunde ha valt att handla annorlunda. Enligt Walter kan detta i viss mån vara möjligt eftersom processerna i hjärnan har kaotiska inslag. Valet skall för det andra vara begripligt, det vill säga det skall kunna förstås och motiveras förnuftsmässigt. Slutligen skall handlingen vara autentisk, den handlande skall känslomässigt kunna identifiera sig med sin handling. När ovanstående är uppfyllt så är det meningsfullt att tala om fri vilja och moraliskt ansvar, menar han.

Själv tycker jag att Walter överbetonar förnuftets betydelse för fria val, men på den punkten är han en typisk representant för vår europeiska kulturtradition. För mig räcker det att jag handlar i överensstämmelse med min (neurobiologiska) personlighet, att mina handlingar alltså är autentiska, för att jag skall kunna se mig som ett moraliskt subjekt och känna ansvar.

Vi inbillar oss ofta att om vi inte längre tror på en andlig värld, en medvetandets och själens särskilda hemvist, så reducerar vi därmed människan till en mekanisk maskin. Därför är det så befriande att se en neurolog försöka formulera en bild av människan där hon uppfattas som ett moraliskt ansvarigt subjekt även i en naturalistisk världsbild där kropp och själ ingår i samma materiella verklighet. Personligen tycker jag dessutom att det är en oerhört fascinerande, ja, närmast hisnande tanke att föreställa sig att det i denna materiella värld uppstår en varelse som människan, med alla hennes möjligheter, med alla hennes känslor, tankar och strävanden, bara de materiella byggstenarna fogar sig samman och samverkar på rätt sätt.

Henrik Walter
Neurophilosophy of Free Will
MIT Press