För något år sedan såg jag ett fascinerande reportage på TV. Det handlade om en nationalpark någonstans i södra Afrika. Viltvårdarna i parken hade börjat hitta massakrerade noshörningar ute i markerna, något som vållade dem ett betydande huvudbry; noshörningar har inga naturliga fiender och de påträffade kadavren hade fortfarande sina horn i behåll vilket uteslöt mänskliga tjuvjägare. En intensiv bevakning sattes in för att klargöra vad som låg bakom övergreppen på noshörningarna.
Det visade sig att de skyldiga var en flock unga elefanthannar, en flock ’värstingar’ skulle man kunna säga, som systematiskt, i grupp, massakrerade noshörningar närhelst de träffade på dem.
Nationalparksreservatet var inte en naturlig hemvist för elefanterna, de unga elefanter som fanns där var ditflyttade som små från andra reservat där de blivit föräldralösa – ensamkommande flyktingbarn skulle man kunna säga – för att man ville skapa en elefantstam även i det aktuella reservatet.
Den intrikata frågan var hur man skulle kunna bryta elefantvärstingarnas destruktiva mönster.
Under diskussionerna i viltvårdargruppen kom ett psykologiskt förslag upp. Man resonerade att eftersom de unga elefanterna hel saknade vuxna förebilder så visste de inte hur en elefant skulle bete sig, de var helt enkelt förvirrade i sin elefantroll. På försök förflyttade man en större grupp vuxna elefanter till reservatet. Vad hände? Jo, efter ett tag upphörde övergreppen mot noshörningar, elefantungdomarna hade lärt sig hur vuxna elefanter beter sig.
Vad vill jag säga med detta?
Just nu diskuteras flitigt både i press och på sociala media frågan om unga flickors utsatthet i folksamlingar, på festivaler och under offentligt firande på till exempel en nyårsnatt. Grupper av unga män antastar flickorna, begår både sexuella övergrepp och rånar dem. Den heta potatisen i diskussionen – elefanten i glasbutiken – är om detta enbart handlar om kön – män är sexuellt aggressiva – eller om det kan finnas andra förklaringsmodeller också. Man antyder, eller det framgår mellan raderna, att en del av de gäng som begår dessa övergrepp består av ensamkommande flyktingpojkar från vissa kulturer, men ingen vill uttala detta högt eftersom det skulle gynna de främlingsfientliga och kunna tolkas som ett utslag av rasism. Jag tror att en sådan försiktigheten motverkar sitt eget syfte.
Om man blundar för att verkligheten har många ansikten och försöker smeta ut ansvaret i en jämn smet – alla män är lika goda kålsupare – så försämrar man möjligheterna att hitta fungerande lösningar.
Ett stort antal unga män kommer till Europa från länder och kulturer där de aldrig har sett obeslöjade kvinnor, kvinnor som ensamma rör sig i det offentliga rummet, lätt klädda kvinnor som roar sig och dansar fritt och ohämmat bland obekanta män. Ynglingar från kulturer där en skymt av en kvinnlig hårlock uppfattas som en sexuell invit och förväntas göra den manliga betraktaren så sexuellt upphetsad att han får svårt att behärska sig. Män från kulturer där man betraktar en kvinna utan slöja som en fallen kvinna och därmed som ett lovligt sexuellt byte. Det är inte konstigt om dessa unga män blir förvirrade och inte vet hur man förväntas bete sig här, i synnerhet som vi ofta säger en sak men gör något helt annat.
Det är inte så länge sen som även vi tolkade in sexuella inviter i hur kvinnor klädde sig; fortfarande tycks vissa domare ha svårt att ta till sig att en kvinnas klädsel inte skall ha någon relevans vid bedömning i våldtäktsmål.
Jag tror att vi måste hitta sätt att hjälpa dessa unga män från andra kulturer att komma över sin normförvirring.
Här i vår kultur råder kvinnofrid sedan många hundra år tillbaka – åtminstone i princip. Dessa våra traditionella värderingar behöver alla ta till sig som vill leva bland oss. Då gäller det att hitta auktoriteter som kan förmedla dessa våra värderingar till dem som kommer hit. Jag tror att sådana vuxna förebilder kan finnas bland välintegrerade – ”försvenskade” – vuxna från de ensamkommande barnens hemländer. Vad vi svenskar säger har sannolikt inte alls samma effekt. Men det gäller då också att se att detta är ett problem som kräver en lösning.