Jag har under den senaste tiden glott en del på TV och sett några av Belinda O:s program ”Från Savann till Tinder” och även Anders H:s program om hjärnan. I vardera programserien hänvisas till utvecklingsläran och till hur evolutionen under vår långa förhistoria premierat vissa egenskaper och därmed skapat människan till den hon är i dag. Det som slagit mig i programmen är hur evolutionen så ensidigt betraktats ur ett manligt perspektiv.
Min hustru som är norrifrån säger att i hennes familj gjorde åtminstone hennes pappa en indelning av mänskligheten i ”kaer” och ”mänish”, en distinktion som vid närmare eftertanke kanske inte är så tokig. Det som genetiskt skiljer män från resten av mänskligheten är att män har en Y-kromosom i stället för en andra X-kromosom. Alla människor har minst en X-kromosom och ärver dessutom cellens hela biokemiska fabrik – mitokondrier och vad allt de nu heter – på kvinnolinjen från moderns äggceller. Kvinnor har alltså två X-kromosomer och är alltså dubbelt mänskliga jämfört med männen, undantagen, som har sin futtiga lilla Y-kromosom som definierar det som är annorlunda.
Enligt utvecklingsläran premierar evolutionen sådana ärftliga egenskaper som hänger ihop med förmågan att i en viss ekologisk nisch producera en större mängd fruktsam avkomma än genomsnittet. Den i det sammanhanget mest intressanta frågan måste ju då vara vilka mänskliga egenskaper hos kvinnorna som premierats, det vill säga som mest gynnat stora, överlevande barnkullar och som därmed kommit att bli bestämmande för vad en människa är.
Sett ur den synvinkeln måste en av de viktigaste mänskliga/kvinnliga egenskaperna vara förmågan till empati. Eftersom kvinnan i sin funktion som däggdjurshona är livsviktig för det lilla spädbarnet med sin förmåga att ge barnet näring under den första tiden måste kvinnan kunna lyssna till och tolka barnets signaler långt innan barnet kan formulera sig generellt begripligt. Kvinnorna måste också kunna samarbeta med sina likar i kvinnokollektiv, en ensam moder med ett antal spädbarn hade varit alldeles för sårbar om hon inte haft ett fungerande nätverk av andra kvinnor omkring sig som vid behov kunde avlasta henne i ansvaret för barnen. Även förmågan att kunna tillgodogöra sig tidigare kvinnogenerationers erfarenheter och föra vidare den ackumulerade kulturella traditionen från generation till generation har sannolikt haft ett evolutionärt mervärde. Än i dag talar man om hur kulturtanterna bär upp hela vår kulturella civilisation.
Det sägs att de djurarter som har stora hjärnor i förhållande till kroppsvikten är de djurarter som lever tillsammans i små grupper där den individuella, sociala interaktionen är viktig. En stor och komplicerad hjärna behövs för att kunna känna igen olika individer och också för att kunna avläsa humör och avsikter hos de övriga flockmedlemmarna. Förutom i det sociala samspelet med barn och andra kvinnor har kvinnorna även behövt sin empatiska förmåga för att kunna hantera de sociala kontakterna med männen/hanarna i flocken. Ibland kom männen hem från en lyckad jakt, kåta och blodtörstiga, fyllda av testosteron och adrenalin, och kvinnan har måst lära sig att avbryta berusningen och ta ner dem på jorden på ett godtagbart sätt. Ibland hade jakten inte varit så lyckad och männen kom tillbaka uttröttade och besvikna och behövde tas om hand på ett helt annat sätt. Kvinnor som behärskat detta har haft framgång under evolutionen och kunnat föra vidare sina anlag i den mänskliga genpoolen.
Dessutom behövde kvinnorna under samlarstadiet kunna tänka långsiktigt. De behövde hitta tillbaka till de platser där de tidigare år hittat ätbara växter och rötter och så småningom till och med sått frön för att ha mat ett annat år. Att hitta tillbaka efter ett års strövtåg var sannolikt en mycket viktigare egenskap än förmågan att rotera Rubiks kub i huvudet.
Jag tycker att det är dags att inse att alla dessa manliga verksamheter som vi värdesätter så högt, det abstrakta tänkandet, behovet att hitta på förklaringar, bygga modeller av verkligheten att leka med i tanken, i själva verket är oavsiktliga bieffekter av männens outnyttjade överskott av hjärnkapacitet. Litet i stil med påfågelhannens stjärtfjäderskrud som skall göra honom attraktiv och utvald av någon av påfågelhonorna. Tyvärr har vi män avlägsnat oss så långt från kvinnornas sant mänskliga intressen att kvinnorna inte ens är intresserade av vem som formulerade den vackraste teorin i fysiken.
Det finns ingen anledning för er kvinnor att krampaktigt försöka efterlikna männen. Forma era söner till att bli mer mänskliga i stället.