(Tidigare publicerad i Ikaros 2008:1)
Alltsedan Richard Dawkins myntade begreppet Den själviska genen har uttrycket både missförståtts och missbrukats. Man har försökt hävda att om generna är ”själviska” så måste också bäraren av dessa gener vara det. Men inte ens Dawkins själv tycks mena att det förhåller sig så. Uttrycket ”själviska gener” är en fruktbar tankemodell som gör det lättare att förstå hur evolutionen arbetar. Tanken innebär helt enkelt bara att i en genpopulation kommer sådana gener, som ger sina bärare en relativ fördel i konkurrensen, att öka sin andel i populationen. Den fördel det då handlar om är att dessa individer får fler ungar, som i sin tur växer upp och förökar sig med samma relativa fördel. Modellen säger ingenting om vilka egenskaper hos bäraren som i en konkret ekologisk nisch eller i ett visst socialt sammanhang ger dessa fördelar. Den frågan måste utredas i varje enskilt fall. Just detta gör modellen användbar genom att den aktualiserar den sortens frågor.
Det finns alltså inget stöd i modern evolutionsteori för att individuell egoism måste vara en dominerande egenskap hos de flesta människor, eller att samhället måste utformas som ett allas krig mot alla för att passa den mänskliga naturen. Tvärtom ger biologin många exempel på att evolutionen har gynnat uppkomsten av samarbete. För vad är till exempel en mänsklig organism annat än ett stort antal specialiserade, samarbetande celler. Må så vara att de alla bär på samma genuppsättning. Vilket inom parentes sagt innebär att biologiska organismer som till exempel människokroppen ger lysande exempel på hur mycket miljön betyder även på cellnivå. Trots att alla mänskliga celler bär på samma genuppsättning så utvecklas de genom omgivningens – de angränsande cellernas – inverkan till alla de på olika sätt specialiserade celltyper som vår kropp är uppbyggd av. Men det är en annan historia som jag kan återkomma till i ett annat sammanhang.
För en tid sedan fick jag i min hand en vetenskaplig artikel som handlar om samarbete och bestraffning av snyltare bland mikroorganismer. Sådant samarbete kan till exempel vara att alla individer i en population utsöndrar ett gemensamt enzym som bryter ner ämnen i omgivningen till mer lättsmält föda. Om man då antar att det innebär en viss kostnad att producera detta enzym, så kan man tänka sig att individer, som snyltar på de andra genom att utnyttja den externt nedbrutna födan utan att själv utsöndra något enzym, skulle ha en evolutionär fördel av detta. Snyltande individer skulle då kunna få till följd att samarbetet kollapsar. Slutsatsen skulle bli att samarbete inte kan överleva i ”kampen för tillvaron”. Den frågan har studerats experimentellt. Man har i laboratorier skapat konstgjorda mutationer där det ”sociala” beteendet är blockerat, och sedan släppt ut de snyltande individerna i naturliga, samarbetande populationer. Det har visat sig att det finns en mångfald naturliga mekanismer som bevarar stabiliteten i samarbetet och straffar ut eventuella snyltare.
Man kan alltså säga att det redan bland encelliga organismer finns mekanismer som befordrar samarbete och en rättvis fördelning av insats och vinst. Det finns därför inget onaturligt i vår mänskliga strävan efter rättvisa eller i att vi ogillar dem som på ett otillbörligt sätt berikar sig på andras eller det allmännas bekostnad. Visst kan man moralisera och försöka svärta ner sådana strävanden, och kalla dem uttryck för avundsjuka och missunnsamhet. Men avund och missunnsamhet är kanske just de naturliga mekanismer som i mänskliga sammanhang skall återställa en rättvis jämvikt.