(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:5)
Den genetiska skillnaden mellan kvinnor och män är väldigt liten. Endast ett av kromosomparen skiljer mellan könen. Kvinnor har i normalfallet två så kallade X-kromosomer, en från modern och en från fadern, medan män har en X-kromosom från modern och en Y-kromosom från fadern. Den manliga Y-kromosomen är liten och innehåller mycket få arvsanlag, förutom de gener som gör att testosteronproduktionen kommer igång och fostret utvecklar manliga könskarakteristika. Om den processen störs så kan fostret utvecklas till kvinna trots att hon har en Y-kromosom. Kvinnan kan alltså sägas vara människans normalkön, mannen bör ses som en avvikelse. Det ringa antalet arvsanlag som ryms i en Y-kromosom jämfört med en kvinnlig X-kromosom skulle dessutom snarast tyda på att mannen rent genetiskt är något mindre komplex än kvinnan.
Riktigt så enkelt kan man dock inte tolka vår utveckling till män och kvinnor. När arvsanlagen i Y-kromosomen sätter igång testosteronproduktionen så innebär detta att manliga och kvinnliga foster från och med den tidpunkten kommer att utvecklas i två olika inre miljöer. Testosteronpåslaget kan då också ses som en vattendelare som får till följd att alla de övriga generna tolkas olika beroende på närvaron eller frånvaron av testosteron, och att män och kvinnor därmed kommer att utvecklas till två helt olika varianter av arten människa.
Till de biologiska skillnaderna hör att män i allmänhet är något starkare än kvinnor och att kvinnor är något mer kortvuxna än män vid lika tillgång på näring. Vi kan också se att kvinnor i allmänhet lever längre än män. Biologiskt sett är kvinnorna viktigare. En kvinna kan föda ett begränsat antal barn under sin fertila tid, en man kan sprida sin säd åt olika håll mycket längre. Det behövs därför inte lika många män som kvinnor för att den biologiska balansen skall upprätthållas. Vi kan också gissa att män tål smärta sämre än kvinnor, eftersom män i så många kulturer tvingats till rituella övningar i att uthärda smärta och i att tränga bort alla känslor som tyder på svaghet.
I vår europeiska tradition har man menat att kvinnorna är mer biologiska och står närmare naturen eftersom de har sin funktion som mödrar att fullfölja. De har ansetts vara styrda mer av känslor än av sitt förnuft, nuförtiden säger man av sina hormoner. Männen däremot har med sitt förnuft ansetts kunna höja sig till de abstrakta rymder där de stora tankarna skapas. Så resonerade de gamla grekerna och så resonerar många ännu i dag.
Ovanstående är en kort sammanfattning av den biologiska grund man försöker använda när man vill försvara att män och kvinnor har så olika roller. Personligen tror jag att vi människor för länge sedan skulle ha dött ut som art, om vi hade varit bundna av en sådan genetisk determinism. Snarare är det vår förmåga till anpassning och flexibilitet som gjort oss framgångsrika. Kvinnor kan säkert lika väl som män anpassa sig och klara av de flesta uppgifter som kan bli aktuella i våra mänskliga samhällen. Så varför då denna ojämlika uppdelning?
Jag vill hävda att allt är en kvarleva från när vi började med boskapsskötsel. Tidigt insåg man att det behövdes en tjur för att det skulle bli några kalvar. Och tidigt upptäckte man att en bra tjur kunde betäcka många kor och åstadkomma god avkomma. Därifrån var steget inte långt till att boskapsägaren skulle se sig själv som den bästa tänkbara avelstjuren. Där föddes haremstanken. Fortfarande lever vi kvar i resterna av denna boskapskötarmoral.