(Tiodigare publicerad i Ikaros 2007:2)
Filosofer har ofta en övertro på språket. Bara det som låter sig kläs i ord finns/kan finnas/får finnas (stryk det som ej önskas). Vissa moderna, postmodernistiska filosofer menar till och med att det som finns bara finns i språket. Någon verklighet utanför språket finns inte, eller är åtminstone inte fattbar och begriplig för oss människor.
Samtidigt finns det hela yrkeskategorier av människor vars jobb är att kommunicera utan att använda ord. Vi tänker då naturligt på musiker, bildkonstnärer och skulptörer som använder media där det talade eller skrivna språket inte ingår. Men jag tänker främst nu på cirkusartister, dansare, mimare, som använder sin egen kropp som ett kommunikationsmedel. Sen har vi också stora grupper av informatörer, predikanter och reklamare som menar att enbart orden inte räcker till, utan som kompletterar det språkliga budskapet med bildassociationer, kroppshållning och tonfall. Vart har all denna ordlösa kommunikation tagit vägen i den filosofiska diskursen.
Neurologen Antonio Damasio, som skrivit ”Descartes misstag”, ”Känslan av att leva” och ”På jakt efter Spinoza”, menar att våra känslor, emotionerna – ett begrepp nära besläktat med det som psykoanalytikerna kallar grundläggande affekter – är processer i kroppen och att de kan ta sig uttryck i förverbala, till och med förmedvetna kroppsreaktioner, som vi kan se och lära oss känna igen hos andra, och som vi därmed kan kommunicera till varandra. Vi blir medvetna om vår kropps känslotillstånd och reaktioner via det vi upplever som känslor – Damasio kallar den upplevelsen för ”feelings” i motsats till ”emotions”. Därmed kan vi även i viss mån lägga ord på upplevelserna. Men vi ser och upplever egentligen mycket mer än vi är medvetna om.
När jag var ung och kategorisk kommer jag ihåg att jag totalsågade en god vän, som efter att vi lärt känna någon ny person kunde karakterisera henne ingående bara efter ett första intryck. ”Så kan man inte säga”, menade jag, det där är ju bara spekulationer och fria fantasier. Någon intuitiv människokunskap trodde jag inte på på den tiden. Med ålder och ökad erfarenhet ger jag numera min goda vän rätt, hon hade en tilltro till sitt eget seende och hade behållit den förmåga de flesta av oss har som barn, men senare förlorar därför att vi inte använder den. När vi ännu är barn reagerar vi ofta redan vid första mötet på vuxna som vi upplever som falska. Jag kan fortfarande återkalla den känsla av obehag som jag då kunde känna inför vissa människor. Att gå och se modern dans kan vara ett sätt för oss att återerövra förmågan att se och ta till oss andra människors kommunikation via kroppen. Kanske kan vi då i bästa fall även lära oss genomskåda de försök till manipulation som sker via en medveten användning av kroppsspråket.
Men ordlös kommunikation sker inte enbart via synen. När vi dansar med varann, kramar och håller om varann, smeker (eller slår) varann, kommunicerar vi och förmedlar känslor. Våra känslor kan ses som ett språk som kan vara både expressivt och kommunikativt. Vi uttrycker oss med känslor. Men filosoferna tycks fortfarande ha svårt att hantera känslor och annat som inte kan uttryckas i ord. Detta framgick tydligt på en konferens om filosofer och känslor som jag bevistade för något år sedan. Men tänk på alla de underbara gemensamma upplevelser vi kan dela med varann i våra kroppen. Vad går inte de miste om som vill förneka att dessa upplevelser existerar.
Det finns alltså en stor gemensamt mänsklig erfarenhet utanför språket. Vi behöver vara rädda om den och inte tillåta att verkligheten reduceras till bara det som låter sig uttryckas i ord.