(Tidigare publicerad i Ikaros 2007:1 )
– Ät och bli badstrandsslank på fyra veckor!
– Ät inte fett, det ger hjärtinfarkt!
– Ät mer fett, hjärnan behöver det!”
Råden haglar från tidningsrubriker och löpsedlar. Hjälplösa vacklar vi från den ena rådgivaren till den andra. Vem skall vi tro på, när till och med experterna tycks motsäga varandra. Finns det då ingen övergripande smakdomare som en gång för alla kan avgöra vilka råd som gäller.
Visst finns det, vill jag hävda. En domare som inte bara talar om vad som är nyttigt i största allmänhet, utan som avgör vad just jag behöver, vad som är nyttigt för just mig här och nu. Den domaren heter lukt- och smaksinnet. Det som smakar gott, det är också nyttigt.
Så kan man väl inte säga, hörs genast en massa protester. Tänk på alla möss som ätit ihjäl sig på en diet av bara socker. Och man kan ju bli förgiftad, både människor och djur kan förgiftas, alltså kan vi inte lita på smaksinnet.
Till detta invänder jag och säger att råttor, som ju i princip äter allt som kommer i deras väg, har utvecklat ett väldigt känsligt lukt- och smaksinne och framför allt ett lukt- och smakminne. Föda de en gång blivit sjuka av, äter de aldrig igen. De minns smak och lukt, och kopplar dem till den gången när de mådde dåligt, och undviker att upprepa upplevelsen. Därför är råttor svåra att förgifta. En annan invändning är att artificiella gifter som inte finns fritt i naturen, dem har vi aldrig kunnat utveckla en aversion mot under evolutionens gång, och därför kan vi bli förgiftade utan att vi märker det eller reagerar i tid. För övrigt tror jag att barns förkärlek för sötsaker har ett klart överlevnadsvärde. Allt som finns fritt i naturer och som smakar sött torde vara ätbart.
Vi lever i en tid när vi fått lära oss att alltid tro mer på experterna än på oss själva och på våra egna känslor. ”Ät det här, det är nyttigt”, säger föräldrarna och tvingar i oss mat som vi just spottat ut med vämjelse. Och vi förknippar därmed, för resten av vårt liv, det nyttiga med sådant som smakar illa. ”Ät inte godis, du får bara hål i tänderna”, späder föräldrarna på. Präster predikar att ”synd är allt som smakar bra”, och förstärker därmed ytterligare misstron mot det egna omdömet. Då är det inte så konstigt om vi måste fråga ”experter” till råds. Allt som smakar illa kan ju inte gärna vara nyttigt, och inte heller kan allt som smakar gott vara farligt och ohälsosamt. Men vi har inte längre tillgång till vårt inbyggda instrument för att avgöra vad som är nyttigt och vad vi behöver. Vi har systematiskt övat oss i att inte lita på våra egna sinnen.
Resonemanget här gäller naturligtvis inte bara nyttig och onyttig mat. Det finns otaliga exempel på att vi låtit ”experter” ta över tolkningsföreträdet. På 40-talet hävdade läkarna/experterna att barn blir bortskämda om man tar upp dem när de skriker. De skulle ligga där och lära sig att mat får man var fjärde timme, det är bara bra för lungorna att skrika en stund. Otaliga mammor från den generationen fick sedan kroniskt dåligt samvete över att de vanskött sina barn, när vetenskapen så småningom kom fram till att det stämde, det som kvinnor vetat i alla tider, att barn mår bra av närhet, kärlek och omvårdnad medan de är små och hjälplösa. Eller tänk på 30-talets rashygieniska ”experter” som med stöd av vetenskapen förespråkade tvångssterilisering. Man ville förbättra den mänskliga genpoolen. I dag medicinerar man mot mänsklig mångfald och mot alltför stora mänskliga variationer i stället.
Jag väntar på den dag när det blir ”vetenskapligt bevisat” att smaksinnet faktiskt kan användas för att avgöra vad som är nyttigt och mindre nyttigt. Till dess hävdar jag som min personliga erfarenhet att ”allt som är gott är nyttigt”. Vad skulle jag annars ha mitt smaksinne till.