(Tidigare publicerad i Ikaros 2005:1)
Under min första termin vid Åbo Akademi åhörde jag en föreläsningsserie av professor Erik Stenius. Titeln på serien var ”Geometrins filosofi”. I föreläsningarna vände sig professor Stenius mot föreställningen att vi kan ha en kunskap om världen som är oberoende av erfarenheten. Kant menade på sin tid att vi med nödvändighet tvingar in vår erfarenhet i vissa ofrånkomliga kategorier, som ingen erfarenhet kan rubba. En sådan syntetisk, a priori kunskap är enligt Kant kunskapen att rummet omkring oss är tredimensionellt. Vi uppfattar riktningarna framåt – bakåt, höger – vänster och uppåt – neråt. Vi kan inte tänka oss ett rum som inte har dessa tre dimensioner.
Den metod Erik Stenius använde var att han visade att vi visst kan tänka oss en annorlunda värld. Vi kan mycket väl beskriva en tvådimensionell, ”platt” värld, där det bara finns framåt – bakåt och höger – vänster. Genom tanke-experiment kan vi föreställa oss hur en sådan värld skulle te sig för sina invånare. Och åtminstone matematiskt kan vi även beskriva världar med fler dimensioner än tre och även beskriva hur vi skulle uppleva omvärlden om vi tvingade in en mångdimensionell värld i en tredimensionell beskrivning. Därmed blir det en empirisk fråga vilken dimensionalitet som bäst beskriver omvärlden. Tesen om en kunskap, som är oberoende av erfarenheten, kan avvisas.
I dag beskriver fysikerna vår värld som att den är uppbyggd av ”strängar” som vibrerar i nio dimensioner, så frågan om rummets dimensionalitet har förlorat sin polemiska udd.
Stenius använde också ett annat exempel i sina föreläsningar – den klassiska, euklideska geometrin. Länge, fortfarande på Kants tid, var Euklides geometri den enda tänkbara beskrivningen av hur rummet är uppbyggt. Parallellaxiomet utgjorde dock ett problem, som både matematiker och filosofer brottades med. Man tyckte att det borde vara ett teorem som gick att bevisa, inte ett postulat som man var tvungen att anta. En möjlig väg för ett sådant bevis vore om man kunde visa att det leder till orimligheter att anta motsatsen. Försöken att konstruera ett bevis ledde i stället till att man lyckades konstruera geometrier för krökta rum, där Euklides parallellaxiom inte gäller. Relativitetsteorin bygger bland annat på antagandet att rummet är krökt. Återigen är det alltså en empirisk fråga vilken typ av geometri man skall använda för att bäst beskriva världen.
I den traditionella logiken finns ett grundantagande med en likartad ställning för logiken som parallellaxiomet har för geometrin. Jag tänker på lagen om det uteslutna tredje. ”En påstående om verkligheten kan antingen vara sant eller falskt, något tredje alternativ gives icke”. När någon vill tysta en motståndare och hänvisar till ”logikens lagar” är det ofta just detta postulat man indirekt hänvisar till.
Men det finns en utväg.
I dag har man formulerat logiska system även för den situationen att satser kan ha tre eller ännu fler sanningsvärden, de kan vara sanna, falska eller till exempel osäkra på ett eller annat sätt. Det hålls konferenser och publiceras böcker med titlar som ”Quantum Logics” där man forskar kring hur man skall kunna dra logiska slutsatser i kvantfysikens värld där en viss osäkerhet alltid är ofrånkomlig. Min enkla slutsats blir då, att den klassiska tvåvärdeslogiken inte längre är självskriven, den kan inte motiveras med att vi inte kan föreställa oss något annat. Vi har återigen kommit till en punkt där det blir en empirisk fråga vilken logik som bäst beskriver relationen mellan våra satser och den verklighet satserna uttalar sig om.
Så när någon kommer dragande med ”logikens lagar”, fråga då stillsamt: ”Vilken logik menar du? Och hur vet du att den logiken är användbar just i det här fallet?” Frågan är alltid berättigad. Din motpart har bevisbördan.