Paulhan 2015-06-22

Gräset vid vägkanten har blommat ut
vita frökapslar hänger på bleknande strån
men ängsblommorna,
vitt, gult, vinrött
i det gröna

En doft
obestämd
välluktande
berikar min upplevelse
andas in solvarm sommarluft

En försiktigt svalkande vindil
stryker min kind

Jag går här i solen och svettas.

Ser mångfalden
breda ut sig över sluttningen,
i fritt tillstånd sköter varje växt sig själv
lever tillsammans med de andra
nyttjar,
nyttjas,
bildar ett växtrum
ett livsrum
för dem alla.

I mänskligt odlade monokulturer,
vinfälten
olivdungarna
vetefälten
måste vi hela tiden ingripa
gallra
rensa
kontrollera

Har vi skapat onaturliga samlevnadsmönster
för oss själva
livsformer som kräver ständig kontroll
överhet
chefer
för att vi ska hålla oss inom ramarna
för att kaos och anarki inte ska bryta ut

Varför är kaos så farligt egentligen
varför får inte tusen blommor blomma
varför måste vi vara utbytbara tegelstenar
för att passa in

Jag vill tro på den autonoma människan
i frivilligt samarbete
utan kontrollerande chefer

Nej,
ropar en vän
som är organisationskonsult.
Nej,
sådana utopier är omöjliga
sådan är inte människan

Fria individer i samverkan

Inte fritt fritt jagande öar
av konkurrerande individer
i ett allas krig mot alla.
Där går vi alla under,
vi är beroende av varandra

’Homo economicus’,
denna endimensionella
egennyttomaximerande beslutsrobot
finns inte
finns bara som en teoretisk konstruktion
i ekonomernas ekvationer
deras matematik
kan inte hantera en mer komplex
handlande agent

Varför låter vi amputera oss
för att passa in
i detta onaturliga mönster,
denna ekonomernas prokrustessäng.
Så ser ju världen inte ut

Sådana frågor drar genom mitt huvud
där jag går
bland vinfälten
på kullarna
denna högsommardag
när solen precis har hunnit sin norra vändkrets
och påbörjat vandringen söderut.