Senast uppdaterat den 26 augusti, 2015
(Publicerad på Facebook 2014-04-12)
Hela månaden mars
har vinstockarna stått där bruna.
Knotigt skulpterade
varianter av begreppet form,
brunt mot den gulbruna sanden,
samlat kraft
förankrat sig stadigare
ständigt stadigare i sandjorden.
Bönder har ansat
beskurit
avlägsnat fjolårets förtorkade rester
för att ge plats åt det nya
lagt till en ytterligare stödtråd
för nya rankor att klättra på
komma sig än högre upp
få än mer plats för sol och luft.
Denna vecka kom våren i vinfälten
skott med små gröna blad
som växer sig större
för var dag jag går här
breder ut sig
öppnar sig mot solen,
mot ljuset och värmen.
Gräset grönskar
den blålila irisen,
min mammas blomsternamne
har slagit ut och vissnar bort
vallmons orangeröda fläckar
dyker upp i det gröna gräset
ska snart försvinna även de.
Snart är hela världen grön.
Femtio nyanser av grönt
för den som letar efter de små skillnaderna
Ett grönt helvete
säger min konstnärsvän
som söker starka färger och tydliga kontraster
men än avtecknar sig
de bruna knotiga stockarna
i de grönskande fälten
bärarna av de rankor
som av sol, luft och vatten
ska skapa druvklasar nästa höst.
Jag går över kullarna
bland vinfälten
i den kyliga morgonluften
ser livet återvända
En lite grön larv
svävar fritt i luften över stigen
hänger i en tunn tråd
som den själv spinner
medan den sänker sig från en trädgren
högt däruppe,
på väg mot
mat kanske
eller en plats att förpuppa sig på
bli en vacker fjäril
flyga en dag
hitta en partner
föra fjärilslivet
eller kanske larvtillvaron
vidare i en ny generation
Själv går jag här
i vårgrönskan
och tänker på krig,
inbördeskrig.
Alla krig har sina hjältar
även förlorarna
men inte ett brödrakrig.
Då är det segraren som avgör
vilka som var hjältar
och vilka som bara var
upprorsmän
laglösa förbrytare
huliganer.
Ännu på 2000-talet fick den senaste (sista?)
anonyma massgraven
från det finska inbördeskriget
gravstatus med en förteckning över dem
som låg där begravna,
då hade det gått nästan nittio år
sedan kriget tog slut.
I Spanien måste man fortfarande
sjuttiofem år efteråt
processa i domstol
för att få hitta och identifiera
anförvanters gravgropar.
I mitt gamla hemland
ser man på kyrkogårdar
minnesmärken över dem som
’föll för Finlands frihet 1918’.
När ska man resa
minnesmärken över alla dem som
’föll för drömmen om en mänskligare och mer rättvis värld’
?
/Rabbe