Den 26 mars 2019 skrev Andrev Walden på kultursida i DN om Den fria viljans död. Han fasade inför tanken att vetenskapen höll på att avliva idén om människans ”fria vilja”; själv ville han inte se sig reducerad till blott och bart en algoritm.
För att övertyga sig själv om att han är fri och kan välja unnar han sig ibland som en protest en bulle till morgonkaffet. Därmed har han för sig själv bekräftat sin frihet att i anarkistiskt trots protestera mot alla hälsoprofeters diktat och leva ut en impuls. Min egen upplevelse av min viljas frihet är den motsatta.
En försommardag i slutet av åttiotalet stod jag på Odenplan och betraktade eftersläntrarna i Stockholm maraton där de släpade sig fram längs Odengatan mot ett hägrande mål som fortfarande låg på en halv timmes avstånd. Jag tänkte för mig själv: ”Gud vilka tokiga människor det finns som frivilligt utsätter sig för en sådan plåga.” I samma stund som den tanken passerade genom mitt huvud fick jag en oemotståndlig impuls att själv utsätta mig för detta vansinne. Jag bestämde mig för att springa Stockholm maraton. Efter några års träning, efter oändligt många längre och längre joggingrundor morgon efter morgon, genomförde jag loppet. När jag då gick i mål efter dryga fyra timmars ansträngning och med en sista halvtimmes ren och skär pina upplevde jag en triumferande känsla av frihet. Jag hade bestämt mig för ett vansinnesprojekt och lyckats förverkliga det. Därmed hade jag bevisat att jag var subjekt i mitt eget liv. Jag ägde en ”fri vilja”!
När Andrev Walden säger att han inte vill se sig som en algoritm använder han ett ord som associerar till datorernas värld och bidrar till bilden av människohjärnan som en avancerad dator. En algoritm är en uppsättning instruktioner som utförs sekventiellt av en agent. I fallet med datorer är agenten datorns aktiva centralenhet, processorn. I ett annat sammanhang kan agenten vara en bagare som förjer ett recept när han bakar sin tårta. Ett kakrecept är ett typiskt exempel på en algoritm.
Bilden av hjärnan som en – låt vara kraftfull – dator är grovt missvisande. Hjärnan består inte av en aktiv central processor som bearbetar information sekventiellt med ett omgivande moln av passiva minnesutrymmen för lagring av data. I stället är hjärnan uppbyggd av miljarder mikroskopiskt små, aktiva processorer som alla arbetar enligt en likartad, enkel algoritm. Den går grovt tagen ut på att varje liten processor tar emot impulser via en eller flera ingångar och när ett visst mått/mönster av impulser tagits emot sänder den iväg en egen impuls via en eller flera utgångar. Den mikroskopiska processorn ”vet” inte varifrån impulserna kommer och inte heller vart de utgående impulserna tar vägen. Det behöver den inte ”veta”. Huvudsaken är att den fungerar enligt sin biologiskt inprogrammerade algoritm.
Vissa av dessa små processorer får en del av sina insignaler från omgivningen via våra sinnesorgan: syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Andra får en del av sina insignaler inifrån den egna kroppen: urinblåsan är fylld och behöver tömmas; kroppens energidepå är uttömd, du är hungrig; dina tarmbakterier mår dåligt och du har ont i magen och så vidare. De flesta insignalerna kommer från andra mikroskopiska processorer i hjärnan och utsignalerna går på samma sätt ut till andra små processorer. Tillsammans bildar dessa miljarder mikroskopiska processorer, som för övrigt kallas nervceller eller neuroner, ett väldigt ”fisknät” av hopkopplade neuroner. Det detaljerade schemat för hur nätet ser ut är sannolikt unikt för varje individ. Grunden skapas ur arvsanlagen när hjärnan bildas i fostret, kopplingarna modifieras sen av de händelser fostret utsätts för redan i livmodern men framför allt av allt som händer en människa under hennes livstid. Jag brukar hävda att till och med varje tanke en människa tänker lämnar spår i hjärnan, i kopplingsmönstret mellan neuronerna.
Dessa små processorer är sammanförda till grupper av nära samverkande neuroner som tillsammans hanterar makroskopiska uppgifter som att initiera och genomföra tankar, byta blöjor på ett spädbarn, montera ett badrumsskåp eller spela en Bach-fuga på kyrkorgeln
Susanne Langer har i sin bok Mind: An Essay on Human Feeling presenterat ett resonemang där hon visar att beteendet hos en levande organism många gånger kan ses som första orsaken i en kedja av efterföljande händelser men där det är meningslöst att gå bakåt och fråga efter orsaken till just det specifika beteendet i just det ögonblicket. Även mänskliga handlingar inkluderas i hennes resonemang. Hon menar att när en levande organism handlar så initieras handlingen av att en beredskap byggs upp i organismen av ett mycket stort antal impulser. Impulserna kommer med intryck från omgivningen, de kommer också med information om tillståndet i olika delar av organismen. När beredskapen att handla överstiger en viss tröskel handlar den levande varelsen.
Ett konkret tankeexperiment kan illustrera resonemanget.
Föreställ dig att du har ett vattenspann stående i den ena vågskålen i en balansvåg. På den andra sidan finns en motvikt som mer än väl uppväger det tomma spannet. Ovanför spannet finns ett stort antal läckande kranar. Droppar från de olika kranarna faller slumpvis och är av varierande storlek. Förr eller senare kommer vattnet i spannet att väga över, balansvågen tippar, spannet välter och tömmer ut sitt vatten. När detta sker är det meningslöst att fråga vilken droppe, eller ens vilken kran det var som var orsaken till att spannet välte.Om man upprepar exeprimentet på exakt samma sätt kan det mycket väl hända att det då blir en annan kran som släpper den avgörande droppen. Att ange en bestämd kran som orsak till att spannet välte vid ett försök gör inte utgången förutsägbar för nästa försök, vilket ju är avsikten med en orsaksförklaring.
I boken Vadå moral – jag gör väl som jag vill har jag fört Susanne Langers tankar vidare i en diskussion av den fria viljan. Jag menar att vi i vår västerländska tradition gör fel när vi begränsar det ”fria valet” och den ”fria viljan” till medvetna val och till vårt medvetande. Mina val sker i min hjärna som är en del av den här kroppen som är jag och de valen och de handlingar som mina val leder till måste jag ta ansvar för oberoende av om jag valt medvetet eller om jag först i efterhand kommit underfund med vad jag valde. Som i fallet med min maratonlöpning. Jag visste inte när jag stod där och tittade på de sista löparna att jag själv ville springa maraton några år senare, tanken hade inte ens slagit mig. Sen stod jag plötsligt där och kände att dctta är ett test jag måste utsätta mig för.
Hur kan man då tala om fria val?
Så här föreställer jag mig att man kan resonera.
Jag föredrar egentligen att tala om ”mina val” i stället för ”fria”. När jag gör något därför att jag är jag med alla de kopplingar som finns i min hjärna och är jag just i det ögonblicket med allt vad det innebär av potentialer och spänningar i kroppen och min hjärna just då, så är min handling ett uttryck för min personlighet, ett uttryck för den jag är. Mer fri än så kan jag inte gärna vara. Frihet kan ju knappast vara att välja att göra något annat än det man verkligen vill.
Om man däremot kan säga om mitt handlande att ”vem som helst i samma situation skulle ha handlat på samma sätt” är det inte längre min individuella frihet jag ger uttryck för utan kanske mer min mänsklighet, min ”mänskliga frihet”. Även i våra mest primitiva val, flykt eller försvar, där hjärnans utvecklingsmässigt äldsta och mest primitiva delar står för avgörandet, har vi som människor sannolikt ett större handlingsutrymme än de flesta djur. Min mänskliga hjärna kan tänka ut och föreställa sig fler alternativ för försvar och flykt än djurens hjärna och ger mig därmed även i den situationen en större valfrihet.
Alternativet till min identifikation med ”den här kroppen som är jag” är den dualistiska tanketradition som vi har med oss från de gamla grekerna. Paulus uttrycker det så här när han skriver i ett av sina brev: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte. Det onda som jag inte vill, det gör jag. Vem skall frälsa mig från denna syndens kropp.” Jag brukar ibland travestera Paulus och säga: ”Det goda som jag tycker att jag borde vilja, det vill jag inte och gör därför inte. Det onda som jag vet att jag inte borde vilja, det vill jag och gör jag följaktligen.” Det är i de konkreta handlingarna vår vilja kommer till uttryck.
Men, låt oss återgå till Andrev Walden och hans bulle till morgonfikat. Om han tar sin bulle som en protest mot den gängse normen att man ska dricka sitt morgonkaffe utan bulle på hans arbetsplats så är valet av bulle naturligtvis ett uttryck för att han är en person som kan stå emot normtrycket och kan ta en bulle när han själv vill, det är hans fria val. Om han däremot i något skede har bestämt sig för att han inte ska ta en bulle till morgonkaffet – han kanske har problem med vikten eller vill leva sunt – så kommer frågan i ett helt annat läge. Då väljer han varje morgon mellan sitt eget långsiktiga beslut att inte börja dagen med en bulle och den omedelbara impulsen att det just i dag skulle vara gott med en bulle. Oberoende av vilket alternativ han väljer så är det hans eget fria val som han måste ta ansvar för, inför sig själv om inte annat.