Kjell Westö har återigen utkommit med en episk tegelsten om Helsingfors, ”Den svavelgula himlen”, denna gång en berättelse om en finlandssvensk finansfamilj sedd med en utomstående iakttagares ögon. Berättaren är en namnlös barndomsvän till familjen och rör sig obehindrat ut och in såväl på familjens herrgårdsliknande sommarställe som i lyxvåningarna inne i stan.
Här finns bergsrådet, familjens åldrande överhuvud som med fast hand och obestridd auktoritet på ett nästan osynligt sätt regerar över familjen; här finns sonen som inte förmått leva upp till familjens förväntningar utan spärrats in på psykiatrisk klinik; här finns den unga generationen, sonsonen Alex, påläggskalven som får ta över det finansiella imperiet och hans syster, revoltören som flyttar till Berlin för att förverkliga sina teaterdrömmar men så småningom återvänder till farfarshuset och lever gott på ärvda pengar utan att ha fått del i makten, den ärvde hennes bror.
Kring finansmannen Alex Rabell grupperar sig ett hov av barndomsvänner. Berättarjaget finns där som ett slags kombinerad hovnarr och familjekrönikör. Han lär känna Alex under ett sommarlov i barndomen, pappans hyrda sommartorp ligger i samma trakt som den rabellska herrgården. De blir senare klasskamrater i läroverket och behåller vänskapen genom livet även om man som läsare inte alltid förstår varför, deras kontakt inskränker sig så småningom till en gemensam krogmiddag då och då. En annan klasskamrat är Jan-Roger, en översittare med proletär bakgrund. Han får så småningom rollen som livvakt och torped åt Alex. Ytterligare en klasskamrat som hänger med genom berättelsen är den homosexuelle prästen Krister som till en början mer fungerar som slagpåse men undan för undan utvecklas till ett slags moraliskt samvete och samtalspartner för berättaren.
En röd tråd genom berättelsen är berättarjagets passionerade förälskelse i Alex lillasyster Stella. Hon blir hans första stora kärlek; deras förhållande inleds redan medan han ännu går i gymnasiet och lever sedan vidare med kortare eller längre avbrott ända tills de uppnår medelåldern. Berättaren pendlar i sin kärlek mellan Stella och en annan kvinna, en kvinna med en likadan bakgrund i medelklassen som han själv. Först i sen medelålder, när passionens glöd falnat, kan relationerna till de två kvinnorna övergå i en vänskap som inte längre sårar. Westö beskriver den passionerade kärleken som ett känslomässigt fängelse för den som är förälskad, ett fängelse ur vilket man måste bryta sig ut och vars gränser man måste spränga. Man kan inte älska utan att göra varandra illa tycks han vilja säga.
Westö är en mycket skicklig berättare, hans personer lever och väcker intresse även i sin vardag, till och med berättarjaget visar upp mindre sympatiska sidor av sig själv. Dock saknar jag en gestaltning av personerna i arbete, det är trots allt i arbetslivet vi tillbringar större delen av våra liv. Vill man levandegöra en finansmans personliga utveckling mot en tilltagande avskärmning från vanligt liv och vanliga människor måste man visa honom i hans rätta miljö, i situationer där han för egen och företagets vinning spelar med människors liv och välbefinnande och hur detta påverkar honom. Westö säger själv i en intervju i Hufvudstadsbladet att berättelsen handlar om klass, om hur omöjligt det är att bryta med sin klassmässiga bakgrund och just där brister romanen. Berättelsens personer må vara omedvetna och ta sin position och sina privilegier som självklarheter men författaren får inte gå i samma fälla. Man får intrycket att berättelsens personer lever i ett politiskt och samhälleligt vakuum trots att mycket hände i det finländska samhället under den tid romanen skildrar, från 60-talet fram till något decennium in på 2000-talet. Kekkonen-perioden upphörde och det finländska samhället öppnade sig alltmer; sovjetsystemet kollapsade hos den stora grannen i öst; Finland gick med i EU och bytte valuta och så vidare. Allt detta måste ha avspeglat sig i den finländska finansvärlden där bokens Axel lever och verkar men av detta syns mycket få spår i berättelsen. Överklassens dekadens skymtar i en scen där berättaren bevittnar en fest på Axels segelbåt med en naken, tonårig champagneflicka, men det är inte Axel som festar utan uppkomlingen, Jan-Roger, som vräker sig på båten. Det antydda klassupproret visar sig också vara en personlig vendetta mer än ett uttryck för en ideologisk medvetenhet. Kanhända är denna totala brist på politiskt perspektiv en 60-talists – Kjell Westö är född 1961 – revolt mot 40-talisternas anspråk på att allt skulle uppfattas som politiskt.
När man lägger ifrån sig boken efter sista sidan är det med en känsla att ”var detta allt”. Man vill veta mer; inte så mycket om hur det gick sen utan mer som en fördjupning av det man redan fått sig berättat. Jag kunde tänka mig en fortsättning i stil med Durrells romanbygge i Alexandria-sviten; historien återberättad till exempel av livvakten Jan-Roger eller av prästen Krister som kunde anlägga det moraliska perspektivet på händelseförloppet och personernas utveckling. Eller Stellas egen berättelse om sitt kärleksliv och om den roll denna boks berättare spelat i hennes liv. Jag ser fram emot en sådan fortsättning.
_ _ _
Kjell Westö: Den svavelgula himlen
Albert Bonniers Förlag
ISBN 978-91-0-017163-6