I ett twitter nyligen ställde jag följande fråga:
”All ni som räds främmande inflytande, vad är det i det svenska samhället ni älskar och absolut vill bevara. Inte ”små grodorna” väl?”
Av förekommen anledning vill jag be om ursäkt om det var någon som tog illa vid sig av min förhastade hänsyftning på seden att dansa ”små grodorna” kring midsommarstången. Det var inte min avsikt att förlöjliga svenska seder. Jag har all respekt för ”små grodorna”, särskilt sen jag sett min frus sonson – ett och ett halvt år gammal – som efter någon månad på dagis börjar bete sig precis som man gör i sången så fort han hör melodin. Jag kommer också ihåg en berättelse om en svensk studiegrupp i Kina på sextiotalet som vid något kvällssamkväm av sina kinesiska värdar uppmanades att sjunga en svensk sång eller visa någon svensk dans, och det enda de kunde komma på var just ”små grodorna”. Ber alltså om ursäkt, det var inte min avsikt att såra eller förlöjliga någon även om jag själv ännu inte blivit så svensk att jag skulle känna mig hemma i ringdansen.
Att jag nämnde ”små grodorna” var närmast för att jag ville lyfta frågan till ett mer principiellt plan än till att handla om lokala sedvänjor. Jag fick också väldigt många förtydligande svar av varierande slag.
De första svaren handlade om den förlorade svenska tryggheten. Vad svararna ville försvara var välfärden, trygga gator, en sjukvård värd namnet, en skola med resurser och så vidare. I en kommentar till detta manade jag till kamp mot den, som jag ser det, verkliga orsaken till att den svenska välfärden försämrats, nämligen politikernas kapitulation inför marknaden och den nyliberala ideologin. Där fick jag medhåll. Jag har tidigare hävdat det nödvändiga i att politiken står över ekonomin och det kan vara värt att poängtera en gång till.
Sen följde ett antal värden av mer principiell natur där jag helt kan hålla med om att de är värda att försvara men där jag inte kan se att de är speciellt svenska utan snarare en del av vår europeiska, på sekulariserad kristendom byggda värdegemenskap. Signaturen @Hellpella ville bevara min rättighet att förlöjliga ett lands traditioner och jag håller med, visst är detta något värt att försvara även om jag skulle kalla det en rätt snarare än en rättighet och vilja komplettera med ansvaret att inte missbruka den rätten i onödan. Sen följde en uppräkning av värden som ”demokratin, jämnställdheten, tilliten, yttrandefriheten”. Fortfarande allmänmänskliga och allmäneuropeiska värden som även i mitt tycke är värda att försvara gentemot alla dem som ifrågasätter dem. De därefter uppräknade värdena var kanske mer specifika för det svenska samhället: ”… lugnet, tryggheten, rimligheten, fliten, viljan att göra rätt för sig”. Jag kan inte riktigt avgöra om dessa värden verkligen genomsyrar hela det svenska samhället, inte heller om de är unika för just Sverige men för dem som upplever dessa värden som viktiga är de naturligtvis värda att försvara. Detta kräver en ganska djupgående samhällsanalys för att man ska komma till klarhet i vad det är som hotar dem, det är inte bara invandringen som är boven.
Efter detta började det dyka upp värden som mer än de hittills nämnda kan bli föremål för diskussion, som inte är självklara för alla, knappast ens för alla som är minst tredje generationens svenskar. ”Nationalstaten och demokratin Sverige”. Vilket Sverige? Den abstrakta idén Sverige? Abstraktionen den svenska staten? Sverige av i dag? Sverige av igår? Vems Sverige? Det var just den sortens allmänna, svepande formuleringar jag ville undvika med min fråga.
Därefter blir ringen av deltagare allt vidare och så även svaren:
Nu kommer värden som ”Vita människor”, ”En arisk stat” och mer i den stilen. Jag avstår från att gå i polemik, vi har inte en tillräckligt gemensam världsbild för att det ska vara meningsfullt.
Så invektiven. ”Dra härifrån, du är inte välkommen!”. Så mycket för den svenska yttrandefriheten. ”Är du globalist?” frågar en. Är detta ett skällsord? Svaret är ”Ja, jag betraktar mig som globalist i många avseenden.” Jag delar många av de västerländska värden som ingår till exempel i FNs deklaration om mänskliga rättigheter och är beredd att försvara dem i samtal och diskussioner, genom demonstrationer och om det behövs genom civil ohörsamhet.
Och så har vi demoniseringarna:
”Vi vill slippa könsstympning”. Vem vill inte det. Jag antar att den som säger detta även aktivt stöder och kanske rentav aktivt deltar i arbetet för att stoppa könsstympningen i hela världen. Det finns många organisationer, även muslimska, som arbetar med detta.
”Vi vill slippa det ena och det andra …”, och detta ena och andra tillskrivs genomgående muslimer och islam. Jag kan inte omfatta så svepande generaliseringar, men i den mån detta som man här pekar på verkligen förekommer och kan tillskrivas ”invandrare” så ska invandrare naturligtvis behandlas som vilka brottslingar som helst. Svensk lag tillämpas i Sverige och gäller alla som bor och vistas här och det är polisens sak att beivra brott och upprätthålla rättsstaten.
Min hela avsikt med detta mitt kvitter var att uppmana alla att stå upp och kämpa för och försvara de värden de håller högt. Vi måste alla försvara våra värderingar, försvara dem med de medel som står oss till buds i den svenska demokratin med dess breda yttrandefrihet.
Vi måste samtala med varandra men även med dem som tycker annorlunda. I bästa fall kan man då närma sig varandra men man ser åtminstone vad man är oense om och kan kanske fortsätta samtalet. Ingenting blir bättre av att man slänger invektiv på varandra.
Det må vara mitt credo för den här gången.