Efter den första valomgången i det franska presidentvalet skrev jag på twitter om den nya axeln öppenhet-slutenhet som uppenbarligen kommer att prägla den andra, avgörande valomgången när valet står mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron . Jag skrev också att jag beklagar att vänstern, både den franska och den svenska, inte ser öppenhet som en politisk vänsterlinje utan drömmer sig tillbaka till en tid av välfärd inom nationalstatens gränser. Jag ska här göra ett försök att klargöra min ståndpunkt.
I början av förra seklet var arbetarrörelsen självklart internationalistisk; man menade att åtminstone den europeiska arbetarklassen hade mer gemensamt över gränserna i kampen mot den ekonomiska makten och dess förlängning, staten, än vad arbetarna hade med sin respektive nationella statsmakt. Den illusionen bleknade bort när första världskriget bröt ut och arbetarna slöt upp bakom sina respektive kejsare och kungligheter i deras kamp om makt och prestige. Sen dess har gränserna hållits heliga, även kapitalisterna har ansetts främja den egna nationens välstånd och kampen har förts politiskt för att bygga välfärdssystem inom nationalstatens ramar. ”Arbetarklassens kampenhet” identifierades med hotet från den sovjetiska ”internationalismen” och hölls därför tillbaka med alla medel.
I dag är situationen en annan. Hotet från Sovjetunionens och Kominterns uttalade och målmedvetna kamp för världsrevolutionen finns inte längre. De nationella kapitalisterna, sådana som tidigare generationers Wallenbergare, är inte längre i sin verksamhet begränsade till nationalstaten, den ekonomiska spelplanen har blivit global. Därmed befinner sig den ekonomiska makten långt utanför nationalstatens gränser och inflytanden. De nationella välfärdssystemen urholkas och monteras ner ett efter ett inför trycket från den globala vinstmaximeringsekonomin. Vänsterns patetiska försök att bromsa utvecklingen och hålla liv i de nationella välfärdssystemen har fått vänstern att framstå som kraftlös och utan alternativ i dagens internationella samhälle. Den frustration som människor upplever när fabriker läggs ner och produktionen flyttas till låglöneländer och den ekonomiska makten och profiterna flyttar till skatteparadis någonstans långt borta och som borde ha fångats upp av en vänster med visioner om ett bättre samhälle har i stället fångats upp av inskränkta, nationalistiska rörelser. Allt skylls på invandrare och öppna gränser eller på de politiska eliterna trots att dessa i själva verket saknar egentlig makt när vreden i stället borde riktas mot den lilla procent som har den verkliga makten i dagens globala ekonomi.
Jag tycker det är skrämmande när svenska arbetare skanderar ”åk hem!” åt polska arbetare i Sverige i stället för att göra gemensam sak med dem och kräva att utländska arbetare ska ha samma villkor som de som de svenska arbetarna kämpat sig till.
Jag tycker det är skrämmande när svensk vänster förespråkar ett svensk utträde ur EU och lyckades förhindra att Sverige gick med i euro-samarbetet i stället för att arbeta politiskt för att förändra och förnya samarbetet inom EU.
Jag tycker det är skrämmande när svensk arbetarrörelse och svensk vänster inte vågar ta strid med vinstmaximerarna och pröva sig fram med alternativa företagsformer och nya, generella välfärdssystem där människor direkt kan tillgodogöra sig värdet av det de producerar, individuellt eller tillsammans, i stället för att skicka ”överskottet” till fickorna på några få.
Därför tycker jag det är tragiskt när en del av dem som kallar sig vänster gör gemensam sak med Marine Le Pen och hennes anhang.