I en twittertråd <https://twitter.com/mkliae/status/733926715483926532> blev jag ombedd att förtydliga mig och lovade återkomma här eftersom twitterutrymmet är för begränsat. Det handlade bland annat om skillnaden mellan företag och människor, och jag utbrast ”tänk om det vore så väl att företaget var de som jobbar där, inte de som lånade ut pengarna.”
Vi har en företagsform som praktiskt taget helt dominerar i vårt näringsliv – aktiebolaget – och en lag som ska trygga aktieägarnas intressen. Företagens ledning består av en VD som utses och är ansvarig inför styrelsen som i sin tur utses och är ansvarig inför aktieägarna, det vill säga de som lånat ut pengarna. Enligt den svenska aktiebolagslagen är det företagsledningens uppgift att tillgodose aktieägarnas intresse av maximal avkastning på insatt kapital. Andra intressenters berättigade intressen måste alltid komma i andra hand i den mån de överhuvudtaget får beaktas, trots att OECD, IMF och andra internationella finansiella institutioner i dag menar att företagande är en samhällelig verksamhet som bör beakta andra intressenter än aktieägarna. Sådana intressenter (på engelska: stakeholders) som direkt eller indirekt berörs av ett företags verksamhet är till exempel de anställda, det omgivande samhället, övriga långivare, kunder och leverantörer för att nämna de viktigaste. Att aktiebolagslagen så ensidigt bara beaktar aktieägarnas intresse kan vara en historisk kvarleva från en situation när kapital var en bristvara och det gällde att locka investerare. I dag tycks det finnas gott om pengar i omlopp, jag får varje dag en handfull mer eller mindre seriösa låne-erbjudanden. I dag är problemet snarare att kapitalet håller sig till den finansiella sektorn, vinsterna i spekulationsekonomin är betydligt större än vad man kan förvänta sig inom reell produktion av varor och tjänster. I den finansiella sektorn köper och säljer man värden som redan finns, fastigheter, aktier, optioner och allehanda derivat, i stället för att investera i produktion av nya värden. Därmed sviker finanssektorn sin egentliga samhällsuppgift, att förmedla investeringskapital till produktionssektorn, och vi får stagnation.Ett ”moment 22” i sammanhanget är att en stor del av de institutionella aktieägarna förvaltar allas våra pensionspengar. Vi borde egentligen kunna föreskriva att våra pengar ska användas produktivt och inte till ren spekulation.
Våra företagsformer och vår företagskultur är inte de enda möjliga. Man kan tänka sig icke vinstdrivande aktiebolag, olika former av kooperativ och mycket annat. I boken ”Tillsammans: en fungerande ekonomisk demokrati” av Bo Rothstein m fl diskuteras företag ägda av de anställda, hur dessa kan utformas, vilka problem som kan finnas och vilka fördelar det kan innebära. Då tänker man sig en modell där de anställda äger företagen och lånar in erforderligt kapital på fasta villkor, eventuella överskott efter löner och kapitalkostnader återinvesteras i verksamheten. Sådana företag finns och kan vara nog så framgångsrika, dock är de förhållandevis ovanliga i Sverige. I sådana företag kan man identifiera företaget med de anställda men inte i dagens aktiebolag där de anställda endast ses som en rörlig kostnad och som en intressentgrupp som kommer förhållandevis lågt ner i intressenthierarkin.